Vem var Nasreddin Hodja?

Nasreddin Hodja är en populär hjälte i humoristiska berättelser. Han är välkänd över ett stort geografiskt område som sträcker sig från länder i Balkan till Centralasien, och många regioner påstår sig vara hans hem. Mest sannolikt var personen Nasreddin Hodja en imam, domare och teolog som levde i Anatolien där han föddes i en by i Hortu 1208/1209 och dog i Akşehir 1284/1285. Men Nasreddin Hodja i berättelserna framställs ofta som en fattig man med en jordbrukares livsstil, en figur som verkar på gränsen mellan visdom och enkelhet, alltid positive, jordnära, öppensinnad och långt bort från islams strikta regler. I Turkiet har han som person blivit väldigt populär under många århundraden, och runt 600 historier med Nasreddin Hodja som huvudperson har noterats.

Fenomenet Nasreddin Hodja möter vi över ett vidsträckt geografiskt område från Ungern och hela Balkan till en del arabiska länder, över Kaukasus och Centralasien ända till Östturkestan, ja t. o. m. Bangladesh och Bengalen. Han framträder under olika namn. I Turkiet, som anses vara hans ursprungliga hemland, är han känd som Nasreddin Hoca (uttalas “hodja”). Azerbajdzjanerna kallar honom Molla Nesreddin, uzbekerna Nasriddin Afandi, tadjikerna Efendi, turkmenerna Ependi, grekerna Anastratdin och uigurerna Nesirdin Ependi.

Nasreddin Hodjas historier är väl kända i Kina, Ryssland och Centraleuropa. I Väst- och Nordeuropa har de däremot inte fått någon större spridning, vilket är synd. Historierna är inte bara roliga utan förmedlar också ofta ett filosofiskt budskap. En människotyp liknande Nasreddin — en gestalt med en blandning av klokhet och enfaldighet som satiriskt utpekar tidlösa mänskliga och samhälleliga svagheter — framträder även i andra nationers humoristiska traditioner, som den tyske Eulenspiegel, den arabiske Djuha, den bulgariske Listige Petar och den sicilianske Giufá. I Sverige introducerades den turkiske skälmen 1928 av Fredrik Böök i boken Nasreddin Hodscha: turkiska sagor och skämthistorier.

År 1996 förklarades av UNESCO som “Nasreddin Hodjas år” och samtidigt även “Toleransens år”. Det var ingen slump. I århundraden har Nasreddin Hodja med sin jordnära humor stått som en motpol mot fanatism, fientlighet och fördomar. Han förmedlar en optimistisk, positiv världsuppfattning.

Vem var Nasreddin Hodja?

Vem var då Nasreddin Hodja? Flera folk gör anspråk på honom. Han påstås t. ex. ha fötts och levat i dagens Uzbekistan och Östturkestan. Dock är det sannolikt att han levde i Anatolien. De flesta forskare är överens om att han föddes 1208/ 1209 i Hortu (nuvarande Nasreddin Hoca Köyü), en by i närheten av Sivrihisar. Han studerade teologi i Konya och blev där lärjunge till en känd mystiker, Seyyid Mahmud Hayrânî. Denne följde han sedermera till Akşehir där han dog 1284/1285. Hans türbe — gravkapell — i Akşehir är en välbesökt och välkänd sevärdhet. Han var verksam som imam och domare, och han undervisade i teologi och religion; därav titeln “Hodja”. Hur det sedan kom sig att denne förment historiske Nasreddin Hodja blev huvudperson i så många roliga historier är oklart.

Att han levde i dessa anatoliska områden accepterar de flesta forskare, fast det finns även sådana som över huvud taget betvivlar hans historiska existens och härleder honom till en ren folklorfigur. Att tidsbestämma hans eventuella existens har också förblivit en oavgörbar fråga. Det finns flera omständigheter som tyder på att han verkligen levde på 1200-talet, det vill säga under den seldjukiska epoken, men detta har inte kunnat bevisas. Det som förbryllar forskarna mest är att historierna om honom placerar honom samstämmigt i 1300-talets slut och 1400-talets början. Han skulle nämligen ha umgåtts med Timur Lenk (i europeisk tradition även kallad Tamerlan, 1336-1405), vilken besegrade Osmanska riket och med sin här härjade i Anatolien 1402-1403. I historierna om Nasreddin Hodja och Timur Lenk står Nasreddin med sin skarpa tunga mot den fruktade härskaren och sätter honom på plats, eller lurar honom och avleder därmed hans vrede från Akşehirs befolkning. Mötet mellan Nasreddin och Timur Lenk kan vara resultatet av en kronologisk förvrängning. Kanske har folkminnet förväxlat den turkomongoliska invasionen under Timur Lenks ledning med den mongoliska invasion som ägde rum i mitten av 1200-talet och ersatt en mongolisk furste med den mäktige Timur, vilket blev betydligt mer effektfullt. Eller så har folktraditionen bland de hårt drabbade invånarna i Anatolien helt enkelt diktat ihop dessa historier, där en klok folklig person tappert och ostraffat utmanar den grymme tyrannen, som tröst och kompensation för förtrycket. Liknande situationer uppstår i europeisk tradition mellan hovnarrar och härskare.

Humor och satir har alltid varit en stark genre bland turkar. Det finns andra komiska typer som uppträder i många historier, till exempel İncili Çavuş, Bektaşi-dervischen m. fl. Nasreddin Hodjas historier utgör dock den turkiska folkhumorns livskraftigaste inslag. Hodja, hans fru — eller rättare sagt fruar — och hans åsna tillhör turkarnas kollektiva kulturskatt. De följer människor från tidig barndom genom hela livet. Historierna är så inpräntade att även språkbruket är påverkat av dem; många turkiska idiom har sitt ursprung i Nasreddin Hodjas historier. Upp till 600 historier har registrerats, men hur många av dem som verkligen handlar om Nasreddin är oklart; kanske är det bara hälften som gör det. En del anekdoter kan snarare vara vandringshistorier med ursprung i andra folks traditioner, särskilt historierna om den arabiske Djuha.

De första skriftliga omnämnandena av Nasreddin är från 1400-talet. De första manuskriptsamlingarna av historier om Nasreddin är från 1500-talet. Nasreddin Hodjas historier publiceras i Turkiet i ständigt nya upplagor. De har inspirerat konstnärer och författare inte bara i Turkiet utan i en mängd andra länder, och de har legat till grund för romaner, pjäser och filmer.

Historiernas karaktär

De flesta historierna stämmer dåligt med bilden av en lärd teolog. En del är grova, ja t. o. m. obscena. Här får man emellertid tänka på att begreppet humor även i medeltidens Europa var betydligt grövre än det är nu. Från unga år förbryllade — eller underhöll — Nasreddin sin omgivning med sin säregna logik och minst sagt originella infall och lösningar på uppkomna problem.
Att skilja mellan humor (eller avsiktlig provokation) och enfaldighet är ofta omöjligt. Nasreddin Hodja står med båda fötterna på jorden och föredrar praktiska åtgärder framför islams strikta föreskrifter, som i följande historia:
– Hodja, när man utför den rituella tvagningen av hela kroppen i ån, åt vilket håll ska man vända sig?
– Åt det håll där kläderna ligger.
Här borde naturligtvis svaret ha blivit “mot Mecka”, men den praktiske Hodja tänker på att kläderna skulle kunna bli stulna.

Nasreddin Hodjas historier är oftast korta och har dialogform. De har berättats under så lång tid, att de kan förekomma i flera varianter. Många av historierna är utmärkta exempel på absurd humor. Mänskliga svagheter, som girighet och oärlighet, är utpekade på ett sätt som är både satiriskt och förstående. Hodja själv är långtifrån felfri. Folktraditionen har anpassat hans bild till de enkla människornas nivå. Han framställs ofta som mycket fattig, vilket med tanke på hans sociala ställning knappast kan ha motsvarat verkligheten. Även hans dagliga sysslor och hans livsstil är sådana som var typiska för den enkla bybefolkningen. Han predikar, fattar domstolsbeslut och ger råd, men sköter även jordbruk, planterar träd i trädgården, jagar, fiskar, samlar ved etc. Han har problem med ekonomin, sina fruar, sin åsna och med tjuvar. Han kan vara både listig och snål, men han är också förstående och fri från fördomar och ondska. Han visar en djup mänsklig livserfarenhet och filosofisk läggning; han har lärt sig att tålmodigt ta livet som det kommer. Att hans historier har spritts över ett så stort geografiskt område och behållit sin vitalitet under åtta århundraden tyder på att de berör djupliggande allmänmänskliga instinkter.

Några historier om Nasreddin Hodja från Turkiet

Här följer några exempel på Nasreddin Hodja-historier från Turkiet:
Hodja hade låtit sig luras att gifta sig med en ful kvinna. På morgonen efter bröllopsnatten frågade hon:
– Nu måste du säga mig vilka av dina manliga släktingar jag får visa mig för och vilka jag inte får visa mig för.
Hodja svarade:
– Visa dig för vem som helst bara inte för mig.

En natt ser Hodja i månskenet i sin trädgård någon klädd i vitt, med utsträckta armar. Han säger till sin fru:
– Hustru, ge mig min båge och pil. Det finns en tjuv där ute.
Hodja siktar och skjuter. Han säger:
– Vi tar hand om kroppen i morgon, nu lägger vi oss.
På morgonen tar han en hacka och spade och går ut i trädgården. Där ser han att han har skjutit på sin egen skjorta, som hans fru hade tvättat och hängt på tork i trädgården. Han går direkt till sin bönematta och börjar tacka Gud. När hans fru frågar varför han gör det, säger han:
– Titta bara, jag har skjutit rakt i bröstet. Tänk om jag hade varit i den!

En granne vill låna Hodjas åsna. Han säger:
– Åsnan är inte här, jag har skickat den till kvarnen med vete.
Just då börjar åsnan skria i ladugården. Grannen säger:
– Du säger att den inte är här, men hör du inte, här skriar den.
Hodja griper tag i sitt vita skägg och utropar:
– Se här, jag med min ålder och mitt vita skägg, och så tror du mer på en åsna än på mig.

En dag ber Hodja sin granne att få låna en kittel. När han lämnar den tillbaka, lägger han in en kastrull i kitteln. Grannen frågar:
– Hodja, vad är det här?
Hodja säger:
– Kitteln har fått barn.
Grannen säger “Bra”, och tar sin kittel.
Efter en tid ber Hodja åter att få låna grannens kittel. Men den här gången lämnar han den inte tillbaka. Efter rätt många dagar kommer grannen till honom och ber att få tillbaka sin kittel. Hodja säger med sorgsen uppsyn:
– Å, min käre granne, beklagar sorgen, kitteln har dött.
Grannen säger:
– Men, Hodja, hur kan en kittel dö?
– Min käre granne, när jag sade att kitteln hade fått barn, då trodde du mig. Men att den har dött, det vill du inte tro.

Nasreddin Hodja blev en natt i Ramazan bjuden på middag hos rika människor. Han gick dit i sina vardagskläder. Ingen lade märke till honom eller bjöd honom till bords. Då gick han hem igen och tog på sig festkläder och en fin päls. När han sedan i den klädseln återvände till bjudningen, blev han artigt bemött av husets tjänare och anvisad en hedersplats. I stället för att själv äta stoppade han kanten på sin päls i tallriken och sade:
– Ät, min päls, ät!
Sällskapet vid bordet blev förvånat. Man frågade:
– Men vad gör du, Hodja?
Då berättade Hodja hur han hade blivit bemött den första gången.
– Tydligen är det min päls som inbjudan gäller, så låt den äta först. Ät, min päls, ät!

En dag går Hodja till badet. Man ger honom gamla handdukar och badlakan. När han går ut, ger han massören tio akçe. Män som arbetar i badet blir förvånade över en sådan frikostighet. När han kommer igen efter en vecka, får han broderade handdukar och ett sidenbadlakan. Efter att ha badat, ger han massören en akçe. Badmästaren utropar:
– Hodja Efendi, ger du så lite? Hodja svarar:
– Idag betalar jag för förra gången, då jag betalade för denna gång.

Under en tid var Nasreddin Hodja gift med två kvinnor, en ung och vacker och en gammal och ful. De båda kvinnorna var svartsjuka på varandra. Var och en av dem ville ständigt övertyga sig om att Hodja älskade just henne mest. De tjatade på Hodja och frågade:
– Om vi gjorde en båttur på sjön och vår lilla båt sjönk, vilken av oss skulle du rädda?
Hodja tänkte efter. Sedan sneglade han på den äldre hustrun:
– Min hustru, du kan nog simma lite grand, eller hur?

Nasreddin Hodja har en dag gått med Timur Lenk till badet. De tvättar sig. Sedan lägger de sig och vilar. Timur frågar då Hodja:
– Om jag vore en slav, hur många akçe skulle du betala för mig?
Hodja svarar utan att tveka:
– Femtio akçe.
Timur blir rasande:
– Bara det här bältet som jag har på mig kostar så mycket!
Hodja svarar lugnt:
– Bältet har jag räknat in.