Ibn Jubayrs resa till Sicilien på 1100-talet
av Mariam Dalhoumi
Sa´id Ibn Jubayr (665–714 Hijri / 1145-1212 e.Kr.) var sekreterare hos guvenören i Granada, Andalusien. Han var från Valencia, och tillhörde en familj som bosatt sig i Andalusien sedan 100-talet H. Ibn Jubayr tillhör, tillsammans med Ibn Baṭṭuṭa, arketyperna för de arabiska reseskildrarna.
Ibn Jubayrs resa gjordes ca 100 år tidigare än Ibn Baṭṭuṭas, och den var betydligt mindre. Under åren 1183-1185 besökte Ibn Jubayr städer som Kairo, Sicilien, Bagdad och Damaskus. Resans huvudmål var dock Mecka och Medina i syfte att utföra den stora pilgrimsfärden al-Ḥajj. Bakgrunden till hans resa framgår inte i hans reseskildring, men det berättas att han ville göra kaffāra, botgöring, efter en incident där han ofrivilligt tvingats dricka vin av en almohadisk guvernör i Granada (Netton, 1991: 22).
Hans “Rihla” är skriven på rimmad prosa, sajʿ, och är generellt en enkel och saklig reseskildring utan några större tendenser till sensationalism. Resan utfördes under tidsperioden då korsfararna var ute på sina korståg, och det politiska läget i Medelhavomådet var spänt mellan muslimer och de kristna. Ibn Jubayr hade en ambivalent syn på kristna, vilket framgår tydligt i hans reseskildring. Beskrivningarna av de kristna är fulla av förakt, men ibland också stor beundran eller fascination. Ur ett muslimskt perspektiv föraktar Ibn Jubayr vantron hos de kristna (dvs. föreställningen om treenigheten) och det kristna korset (som symbol för deras tro). När Ibn Jubayr räddas till Sicilien efter ett skeppsbrott, visar också sitt ogillade gentemot den kristne kungen där, för att han ålade muslimerna att betala en skatt två gånger om året, och hindrade dem från att ta del av rikedomarna från den jord de funnit. Å andra sidan fascineras Ibn Jubayr över det kungliga prålet hos den kristne kungen, ett kristet bröllop som han råkar få syn på, och den kristna ridderligheten. Han är samtidigt misstänksam mot sin egen beundran, eftersom han rädd att det kan vara en frestelse till kapitulation och han avfärdar de muslimer som fallit för detta smicker. Han ber också att Gud ska återföra Sicilien till muslimerna som inte långt innan Ibn Jubayrs resa förlorade Sicilien.
En ambivalens till resans alla hänförelser och egendomligheter, al-ʿajāʾib wa-al-ġarāʾib, är kanske mest framträdande hos Ibn Jubayr. Nedan följer ett utdrag ur Ibn Jubayrs skildring av hans vistelse i Sicilien, som innehåller många illustrerande rader om hans kluvenhet gentemot den kristne kungen Vilhem II av Sicilien och hans kungadöme. Ibn Jubayrs inställning till Vilhem II karaktäriseras av ömsom beundran, ömsom förakt. Trots hans kluvenhet gentemot kungen drar han sig inte för att lyfta fram de bra sidor som går att finna hos Vilhem II:
“Deras kung [Vilhem II] är anmärkningsvärd i sitt goda uppförande och begagnande av muslimerna. Till sig har han tagit eunucker som alla, eller åtminstone de allra flesta av dem, döljer sin tro och håller fast vid Shariah. Han hyser ett stort förtroende för muslimerna. Han anförtror dem sina angelägenheter och viktiga åtaganden […]”
وشأن ملكهم هذا عجيب في حسن السيرة واستعمال المسلمين واتخاذ الفتيان محجابيب وكلهم أو أكثرهم كاتم ايمانه[…]وهو كثير (Riḥlat Ibn Jubayr s. الثقة بالمسلمين وساكنة اليهم في أحواله […] ( 324 Efter en beskrivning av Vilhem II kungadömes yttre praktfullhet med eleganta trädgårdar och magnifika palats och det bekväma livet som han åtnjuter däri, jämför han kungen av Sicilien med de muslimska kungarna:
“[…] Han [Vilhem II] kan jämföras med de muslimska kungarna i hans försjunkenhet i kungarikets alla bekvämligheter, fastställandet av dess lagar, framförandet av dess förfaranden, fördelningen av hans hovmäns poster, intensifierandet av rikets pompa och ståt, och i uppvisandet av dess glans […]”
وهو يتشبه في النغماس في نعيم الملك وترتيب قوانينه ووضع اساليبه وتقسيم مراتب رجاله وتفخيم أبهة الملك واظهار زينته […] (Ibid: بملوك المسلمين[…]( 365 Varefter Ibn Jubayr uppmärksammar den eventuella faran med all denna storslagenhet och yttre glans, då han berättar om de läkare och astrologer anhålls på kungens order och förses med livsförsörjning som ett medel för att få dem att glömma sina hemländer:
[…]وأدر له ارزاق معيشته حتى يسليه عن وطنه وا يعيذ المسلمين من الفينة به بمنه[…]كفى ا المسلمين عديته وبسطته[…] (Ibid.)
“[…]Han förses rikligt med livsförsörjning för att han skall glömma sitt hemland, må Gud i Sin godhet skydda muslimerna från denna frestelse[…] Må Gud beskydda muslimer från hans [Vilhem II] fiendeskap och [hans kungadömes] utbredning[…]”
Läsaren får det återberättat för sig om en anmärkningsvärd incident med kungen:
“Det berättades för oss att denna ö fick erfara en omskakande jordbävning, som satte denna hedning [Vilhem II] i skräck. Han såg sig omkring i sitt slott. och det hördes inget annat än åkallelser av Gud och Hans Profet från hans tjänarinnor och pager. Kanske blev de häpna av åsynen av honom, när han sade till dem lugnande: ‘Må var och en av er åkalla den som han tjänar och har tro till!'” ل ولرسوله من { وأعلمنا أنه كان في هذه الجزيرة زلزل مجرفة ذعر لها هذا المشرك فكان يتطلع في قصره فل يسمع إل ذاكرا (Ibid: نسائه وفتيانه وربما لحقتهم دهشة عند رؤيته فكان يقول لهم ليذكر كل أحد منكم معبوده ومن يدين به تسكينا لهم ( 325
Illustrationer:
1. Karta över Ibn Jubayrs resor (från ibnjubayr.lib.virginia.edu)
2. Mosaiker från katedralen Monreale, Palermo, Sicilen (från normanempire.blogspot.se)
Mashallah