Den gråtande palmstubben

(salla Allah ´aleihi wa sallam)
Baserat på ett avsnitt ur Kitab al-Shifa av Qadi `Iyad
Bearbetning och övers: bmk

Berättelsen om den gråtande palmstubben handlar om ett av Profeten Muhammads (s) mirakler. Den är mutawatir, dv.s den har berättats av så många av Profetens (salla Allah ´aleihi wa sallam) följeslagare, och förts vidare i så många obereonde berättarkedjor, att det inte rimligvis kan råda något tvivel om dess sanningshalt.

Profetens (salla Allah ´aleihi wa sallam) moské i Madina var byggd av stammar av palmträd, som man lagt ett tak av skuggande grenar på. Profeten (salla Allah ´aleihi wa sallam) brukade stiga upp på en stubbe av ett palmträd för att bättre synas när han predikade i moskén. Senare byggdes det en talarstol (minbar) åt honom (salla Allah ´aleihi wa sallam). Då hördes från stubben han brukat stå på ett bölande som från en kamel. Hela moskén skakades av stubbens gråt, den grät så häftigt att den till sist brast itu. Då kom Profeten (salla Allah ´aleihi wa sallam) och lade sin hand på den, tills den blev stilla. Han (salla Allah ´aleihi wa sallam) sade: “Den gråter för att den tänker på vad den gått miste om ” – dvs. att den inte längre fick tjäna som stöd åt honom att stå på.

Han (salla Allah ´aleihi wa sallam) sade till stubben: “Om du vill kan jag lämna tillbaka dig till den dunge där du (tidigare) stod, och du kommer att slå rot igen, och du kommer att bli fulländad till växten och få nya grenar och frukter. Men om du vill planterar jag dig (istället) i Paradiset, där Allah’s vänner kommer att äta av dina frukter.” Sedan lyssnade Profeten (salla Allah ´aleihi wa sallam) på vad palmstubben skulle säga. De som stod nära kunde också höra när den savarade: “Ja, plantera mig i Paradiset, så att Allah’s vänner kan äta av mig, då är jag på ett ställe där jag aldrig kommer att vissnaa och dö.” Profeten (salla Allah ´aleihi wa sallam) sade: “Då gör jag det.” Sedan sade han (s): “Den valde det eviga hemmet” – Paradiset – “framför det förgängliga hemmet” – livet på jorden, där allting har ett slut.

Profeten (s) sade: “Hade jag inte kommit till den” – för att trösta den – “skulle den fortsatt att gråta ända till Domedagen av saknad till Allah’s Sändebud.” Sedan befallde han (s) att den skulle begravas under talarstolen. På så sätt fortsatte stubben att tjäna som stöd för honom (salla Allah ´aleihi wa sallam) var gång han steg upp i talarstolen.

Många år senare, efter Profetens (salla Allah ´aleihi wa sallam) död, förstördes moskén, och en av Följeslagarna, Ubayy (r), tog med sig stubben till sitt hem. Där stannade den tills den blev angripen av termiter (trämaskar), som åt upp den, och det bara blev stoft kvar av den.

När al-Hasan (al-Basri) berättade denna historia, brast han i gråt och sade: “O Allah’s tjänare, (palmträets) virke kände saknad efter Allah’s Sändebud (salla Allah ´aleihi wa sallam) och längtade efter honom, därför (att den visste) hans rang – då har ni mera fog för att längta efter mötet med honom (salla Allah ´aleihi wa sallam).

© Kultursällskapet Damas 2006
damas.st
damas.nur.nu