Varför är familjen viktig? | A. Morrone

Av Abdulwahid Morrone
Det går förstås att besvara denna fråga på många olika sätt beroende på vilken infallsvinkel man väljer. I det som följer ska jag försöka belysa frågan från ett, huvudsakligen, lingvistiskt perspektiv. Det har berättats att Profeten, Guds frid och välsignelser vare med honom, har sagt:
”När en tjänare gifter sig fullgör han halva sin religion. Låt honom därför frukta Gud vad den andra halvan beträffar.”

Hur kommer det sig då att äktenskapet beskrivs på detta sätt? Al-Qurtubi besvarar frågan genom att hänvisa till en annan hadith:
”Jag garanterar paradiset för den som för min skull behärskar det som finns mellan hans käkben och lår” (dvs. den som håller efter sin tunga och sina könsdelar).

Giftermålet säkerställer ofta det sistnämnda och om man då kan tygla sin tunga kommer man, om Gud vill, till paradiset.

Familjebildning är viktig också av andra anledningar. Det finns många olika ord för ”familj” på arabiska. Ett av dem är usrah. Enligt al-Isfahānī betyder roten asr att fjättra någon med kraft, och både han och Ibn Mandhūr skriver att familj kallas usrah, eftersom individen får styrka av sin familj. Enligt denna tolkning är familjen något uteslutande positivt.

Ibn Jinnī skriver att rotbokstäverna hamza, sīn och rā kan härledas till en enda betydelse, nämligen begränsning. Om vi utgår från den innebörden för att förstå ordet usrah, är det möjligt att säga att en familj är något som begränsar individen och hans/hennes frihet. Detta beror på att familjemedlemmarna har uppsikt över varandra och att de reagerar så snart någon beter sig på ett sätt som bryter mot den specifika familjens vanor och seder. Från ett samtida perspektiv kan detta uppfattas som ett problem, eftersom familjen begränsar individens väg till självförverkligande. Familjen är följaktligen ett hinder och det är därför viktigt att minska dess inflytande. Denna kritik mot familjen är inte helt obefogad, och det har vi tyvärr fått erfara när det gäller de så kallade ”balkongflickorna”, ett ord vi helst aldrig hade velat höra.

Men sociala fjättrar behöver inte alltid vara negativa. Det har sagts att religion består av två delar: påbud och förbud. För att göra eller avstå från att göra något behövs vanligtvis ett mått av självkontroll. När man lever ensam, eller när familjebanden är svaga, behöver man ofta inte ta hänsyn till andra människor. Man kan komma och gå, äta, sova vakna etc. när man vill. När man gifter sig är detta inte längre möjligt. Bor man tillsammans med andra måste man ta hänsyn till deras önskemål, begär och behov, och detta innebär att utöva självkontroll. Att vänja sig vid detta innebär att vänja sig vid att lägga band på begären vilket är lovvärt:
Men den som bävade vid tanken att en Dag stå [till svars] inför sin Herre och som kunde lägga band på sina begär skall [få se att] paradiset är [hans] slutliga bestämmelse. (K. 79: 40-41)

Familjen kan därför, paradoxalt nog, betraktas som såväl ett fängelse som en institution som befriar människan från egots tyranni. Att familjen kan uppfattas vara ett fängelse förstärks av det faktum att det arabiska ordet för fånge, asīr, härstammar från samma rot som usrah, men även om du ibland känner att familjen håller dig fången ska du inte glömma att “Det jordiska livet är den troendes fängelse”.

Abdulwahid Morrone

Profeten, må Gud välsigna honom och ge honom frid , sade:
De bästa bland er är de som är bäst mot sina familjer. (at-Tirmidhi)

Ur OAS – Al-Ghazali-institutets årsskrift 2012
Illustration: Kartun Saya