Tawassul enligt Koranen och Sunnan
Tawassul genom Profeterna och fromma människor
Av AbdulWahid Morrone © 2007
Varför skriva om tawassul?
Det råder allmän förvirring runt begreppet tawassul. Många muslimer har felaktigt lärt sig att tawassul är att jämställa med polyteism och att det är deras plikt att frälsa de stackars muslimer som gör tawassul. Detta har lett till splittring och till och med strider muslimer emellan. Jag har inte skrivit detta för att så splittring bland muslimer, utan tvärtom för att försöka ena muslimerna genom att delge dem en del av de lärdas kunskap; ju mer kunskap man har desto mer tolerant blir man gentemot andra.
Det är inte obligatoriskt att göra tawassul, det är tillåtet. Efter att ha läst argumenten för tawassul, är det upp till var och en att avgöra huruvida han/hon vill göra tawassul eller inte.
Det som följer nedan är inte mitt verk, jag har endast översatt en del av det våra lärda har sagt om detta ämne.
Det finns två typer av tawassul.
- Den första formen av tawassul är att man åkallar Gud genom ett av Hans namn eller attribut, eller genom en god gärning man utfört. Denna form av tawassul har alla de lärda tillåtit och kommer inte att diskuteras här.
- Den andra formen av tawassul råder det olika uppfattningar om huruvida den är tillåten eller inte. Det är en form av tawassul i vilken man frågar Gud om något genom Hans Profet i, eller en waliy (helgon), en haqq (rätt), jah (någons ställning) eller dhat (någons person). Det är endast ett fåtal av de lärda som motsatt sig denna form av tawassul.
Ingen, med kunskap om de första generationernas uttalanden, kan finna att någon av dem förbjöd denna form av tawassul eller att någon av dem sa att det var en bida’ (vilseledande innovation). Ingen av de lärda gick heller så långt att de gjorde tawassul till en fråga som rörde aqîda (religionens trosartiklar).
1 – Du’â, Åkallan
Gud, den Upphöjde, säger i Koranen, sûrah 40 vers 60:
»… Be till [eller Åkalla] Mig, så skall Jag besvara er [bön]…«
Gud besvarar vår åkallan. Men vad är åkallan, och vad finns det för villkor som måste uppfyllas för att vår åkallan ska accepteras?
Ibn ’Ataillâh säger i boken al-Hikâm:
”Även om bönhörelsen – din intensiva bön till trots – kommer sent, så låt inte detta bli ett skäl till din resignation. Ty Han har garanterat dig ett svar på det Han väljer ut åt dig – inte på det du väljer ut åt dig själv; och vi den tidpunkt Han önskar- inte vid den tidpunkt du önskar.”
Shaykh Ramadân al-Bûti säger i sin kommentar till denna aforism:
”Det är skillnad på att fråga Gud om något och att åkalla Honom. En fråga är ett adjektiv som beskriver de ord förfrågaren yttrar, åkallan å andra sidan är ett själsligt tillstånd som överväldigar förfrågaren.”
Det finns två villkor som måste uppfyllas för att åkallans ska besvaras:
- Att man har total sinnesnärvaro när man åkallar samtidigt som man känner av sitt eget armod. Om detta sker utan sinnesnärvaro kallas det inte för åkallan utan snarare för fråga.
- Att börja med att be Gud om förlåtelse för de synder man begått.
2 – Hur och var gör man tawassul?
Tawassul kan göras varsomhelst och när som helst. Profeten(S) lärde oss följande du’a (bön):
”Gud! Jag ber Dig och vänder mig till Dig genom Din profet Muhammad, barmhärtighetens profet. Muhammad! Jag söker din medling hos min Herre för att Han ska ge mig [det du vill be om]”.
Det är också tillåtet att göra tawassul genom andra än Profeten(S).
3 – Vad säger ulamâ’ om tawassul
En överväldigande majoritet av ulamâ’ (de lärda) har tillåtit tawassul. Följande kända ulamâ’ har tillåtit tawassul:
- Imâm Ahmad,
- Imâm Nawawi,
- al-Qurtubi,
- Ibn Kathîr,
- Ibn Hajar al-Asqalâni,
- al-Bayhâqi,
- al-Nisâ’i,
- al-Tirmidhi,
- al-Tabarâni,
- al-Hâkim,
- al-Mundhari och
- al-Haythami
för att nämna några.
I Koranen, sûrah 4 vers 64, står det:
»… Men om de kommer till dig, efter att ha gjort sig själva orätt [med sin synd] för att be om Guds förlåtelse, och om Sändebudet ber om förlåtelse för dem, skall de finna att Gud i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger. « (Koranen 4:64)
I Tafsîr al-Qur’ân al-‘Adhîm säger Ibn Kathîr följande: [1]
Gud, den Upphöjde, instruerar syndarna och de skuldbelastade att de, om de begått ett misstag eller en synd, ska gå till Sändebudet i och att de hos honom ska be Gud om förlåtelse och be Profeten be till Gud att förlåta dem. Om de gör detta, vänder sig Gud till dem, visar dem barmhärtighet och förlåter dem. Med anledning av detta sade Han »… skall de finna att Gud i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger«.Ett antal ulamâ’, bland dem Shaykh Abu Nasr Ibn Sabbagh i sin bok al-Shamil, skildrar följande välkända historia som berättas av al-’Itbi:
”Jag satt en dag vid Profetens grav i då en beduin kom fram och sade ’Frid vare med dig, Guds Sändebud! Jag hörde Gud säga »Men om de kommer till dig, efter att ha gjort sig själva orätt [med sin synd] för att be om Guds förlåtelse, och om Sändebudet ber om förlåtelse för dem, skall de finna att Gud i Sin barmhärtighet tar emot den ångerfulles ånger« och jag har kommit till dig medan jag ber [Gud] om förlåtelse för mina synder och söker din medling hos min Herre.’ (Beduinen läste sedan några rader vacker poesi där han prisade Profeten(S) som är svåra att översätta.) Sedan gick han sin väg och jag överrumplades av sömn. Medan jag sov såg jag Profeten(S) och han sade ’Itbi! Spring ikapp beduinen och ge honom det glada budskapet om att Gud har förlåtit honom.’”
Al-Qurtubi säger i sin tafsîr Ahkâm al-Qur’ân:
Det har berättats av Abu Sâdiq att Ali, sade: ” Tre dagar efter det att vi begravt Guds Sändebud, kom en beduin och slängde sig över Profetens grav. Han strödde jord från graven över sitt huvud och sade: ’ Guds Sändebud! Du talade och vi lyssnade på det du sade; du förstod det du hörde från Gud och vi förstod det som vi hörde från dig. En del av det som Gud uppenbarade för dig var »Men om de kommer till dig, efter att ha gjort sig själva orätt [med sin synd]«. Jag har gjort orätt mot mig själv, och jag har kommit till dig för att du ska be om förlåtelse för mig.’ Och i samma ögonblick han tystnade hördes följande rop komma från graven, ’Du har blivit förlåten!’”
Referenser
(1) Ibn Taymiyyah al-Tawassul wal-Wasîlah (s. 98); (2) Nawawi al-Adhkar; (3) Qurtubi tafsîr; (4) Ibn Kathîr tafsîr; (5) Fath al-Bâri kitâb al-Istisqa; (6) Dalayl al-Nubuwwah (6:166); (7) ‘Amal al-Yawm wal-laylah; (8) al-D’awât; (9) al-Du’a; (10) al-Mustadrak; (11) al-Targhib wal-Tarhib; 12) Majma’ al-Zawâyd
De som refuserar tawassul argumenterar att de berättelser som Ibn Kathîr och al-Qurtubi beskriver i sina tafsirer inte kan användas som bevis p g a:
- att de har svaga eller påhittade berättarkedjor
- att berättelserna handlar om beduiner vars ursprung är okänt
- att Ibn Kathîrs och al-Qurtubis omnämnande av dessa historier i sina tafsirer inte bevisar att de ansåg att tawassul är tillåtet.
Ulamâs svar
Det är inte berättelserna i sig som är relevanta. Det som intresserar oss är det faktum att både Ibn Kathîr och al-Qurtubi, må Gud vara nöjd med dem, berättar historierna om beduinerna utan att nämna något som tyder på att beduinerna gjort något fel. Ibn Kathîr, säger till och med:
“Gud den Upphöjde instruerar syndarna och de skuldbelastade att de, om de har begått ett misstag eller en synd, ska gå till Sändebudet, må Guds frid och välsignelser vara med honom, hans familj och hans följeslagare, och att de, hos honom, ska be Gud om förlåtelse och be Profeten be till Gud att förlåta dem. Om de gör detta, vänder Gud Sig till dem, visar dem barmhärtighet och förlåter dem, med anledning av detta sade Han: »skulle de finna Gud misskundsam och barmhärtig«.”
Omedelbart efter att ha skrivit detta berättar han om beduinen. Detta är ett tydligt bevis på att både Ibn Kathîr och al-Qurtubi ansåg att tawassul är tillåtet. Om vi sedan lägger till det faktum att Ibn Kathîr sagt att hadîthen (se nedan) som handlar om mannen som gick till Profetens i grav är sahîh (autentisk) kan det inte råda några tvivel om vad han ansåg om tawassul.
b) – Vidare argumentation
De som förespråkar ett förbud fortsätter genom att hävda att betydelsen av ovanstående vers endast var giltig under Profetens i livstid. Det som läggs fram i försök att styrka detta påstående är att Al-Tabâri, i sin tafsîr säger:
”Med detta menar Han, djallâ thanâ’uh, att om dessa hycklare, vars egenskaper beskrivits i dessa verser, handlar orätt mot sig själva…” till det att han sade ”… och kommer till dig ångerfulla och ber att Gud förlåter dem och frågar Hans sändebud i samma sak – och detta är betydelsen av: ’… och ber att Gud förlåter dem och frågar Hans sändebud.’” (Tafsîr al-Tabarî).
Vidare används hadîthen som nämns i imâm al-Tabarânîs hadith-samling där han citerar Ubâdah bin as-Sâmit, :
”På Profetens tid fanns det en hycklare som skadade de troende. En del av de troende sade därför: ’Kom med oss och låt oss söka skydd hos Guds Sändebud i från denna hycklare.’ Guds Sändebud i sade då: ‘Sannerligen skall man inte söka skydd hos mig. Skydd sökes enbart hos Gud.’” (Al-Mu’djam al-Kabîr och likväl i al-Haythamîs Madjma’ az-Zawâ’id 10/159)
Ulamâs svar
Tabarani, ger här en tafsîr på varför versen uppenbarades. Han antyder inte på något sätt att versen endast gällde under Profetens livstid i. Det finns en regel som lyder:
Vilket betyder att poängen i de grundläggande texterna ligger i deras generella betydelse och inte i deras specifika historiska sammanhang.
Versen är med andra ord generell och gäller för alla tider. Den som påstår att den endast gällde under Profetens i livstid bör stärka sitt påstående med hjälp av en text.
Hadîthen som används som ett bevis för att tawassul skulle vara förbjudet har ingenting med ämnet att göra. Det finns ingen som söker Profetens i skydd.
4 – Vad säger sahâbah, följeslagarna?
Tawassul praktiserades av följeslagarna efter det att Profeten(S) lämnade det jordiska livet. Ibn Hajar al-Asqalâni berättar om följande händelse i Fath al-Bâri (Kitâb al-Istisqa):
Ibn Hajar säger i Fath al-Bâri att Sayf i sin bok al-Futûh berättar att mannen som kom till graven var en följeslagare vid namn Bilâl Ibn al-Harith al-Mazani. Både Ibn Hajar och Ibn Kathîr säger att denna berättelse är sahîh.
Referenser
(1) Fath al-Bâri (2\495); (2) Al-Bidayah wa’l-Nihayah (7/101)
Observera att sidnummer kan variera beroende på vilket förlag som tryckt böckerna!
Den berättelse som berättas av Ibn Hajar i Fath al-Bâri kan inte användas som bevis enligt de som refuserar tawassul med argumentet att hadîthen är svag. De nämner fem argument för att styrka sitt påstående:
- att Malik al-Dâr, en person i berättarkedjan, är okänd.
- att följeslagarna gjorde tawassul genom Ibn ‘Abbas efter Profetens i död, och om det hade varit tillåtet att göra tawassul genom Profeten(S) skulle de ha gjort det istället.
- att det i berättarkedjan finns en man vid namn al-Amash som är en känd mudallis. En mudallis-hadîth accepteras endast om han uttryckligen säger att han hört någon säga det han rapporterar. Om han inte säger att han hört utan istället använder ordet “från” accepteras inte hans hadîther. I denna hadîth säger al-Amash “från” och denna hadîth kan därför inte accepteras.
- att det fattas en person i berättarkedjan mellan Abu Salih och Malik al-Dâr.
- att den person som gick till graven är okänd, dvs. det var inte Bilâl Ibn al-Harith.
Ulamâs svar
Ibn Kathîr säger i al-Bidayah 101/7 att hadîthen är sahîh och i sin bok Jâmi’ al-Asanid säger han att hadîthens berättarkedja är jayyid qawwi (god och stark). Ibn Taymiyya höll med Ibn Kathîr i sin bok Iqtida Sirat al-Mustaqîm sidan 373.
Nedan följer svar på ovanstående påståenden:
1) Malik al-Dâr har idrâk. Malik al-Dâr är Malik Ibn Iyad Umar Ibn al-Khattabs frigivne slav. Ibn Hajar nämner honom i boken al-Isaba och säger: ”Malik al-Dâr har idrâk och sam’ från Abu Bakr al-Siddiq.” Ibn Sa’d nämner honom som en av den första rangens tabi’i. Ibn Sa’d sade att Malik al-Dâr var välkänd. Abu Ubayda sade samma sak som Ibn Hajar. Ismâ’îl al-Qadi berättar att Ali Ibn al-Madini sade att Malik al-Dâr var Umars väktare av skattehuset. Abu Ya’la al-Khalili sade i boken al-Irshad att Malik al-Dâr var Umars frigivne slav, en gammal tabi’i muttafaqun alayhi, och att de andra tabicîn berömde honom!
2) Att följeslagarna, må Gud vara nöjd med dem alla, gjorde tawassul genom Ibn Abbas tyder inte på någonting annat än att det är tillåtet att göra det. Man kan inte härleda ett förbud mot tawassul genom de döda från följeslagarnas handling. Regeln lyder:
”Att låta en handling vara ogjord tyder inte på att handlingen är förbjuden.”
Dessutom är följeslagarnas tawassul genom Ibn Abbas ett bevis på att tawassul görs genom personens ställning hos Gud och inte genom hans åkallan. Umar, säger nämligen i den hadith de refererar till: ”… vi vänder oss till dig genom vår Profets farbror [ Ibn Abbas]”. Denna hadîth är otvetydig. Det är helt uppenbart att de ber till Gud genom Ibn Abbas, må Gud vara nöjd med honom, och inte genom hans åkallan. De som påstår att det i denna åkallan underförstås att det Umar egentligen säger är ”Vi vänder oss till dig genom vår Profets farbror[s du’a]” har avvikit från textens yttre form och lagt till något i den utan att styrka det med några bevis.
3) Det är sant att al-Amash är mudallis (att han ibland inte klargör vem han hört ifrån) men hans hadîther accepteras vare sig han säger att han hört eller inte, av två anledningar. Den första är att han hör till den andra gradens mudallisîn. De lärda accepterar deras hadîth på grund av deras ställning samt att det som de berättar utan att klargöra vem de hört det ifrån, är väldigt litet i jämförelse med det som de klargör. Den andra är att även om vi endast skulle acceptera de hadîther där han uttryckligen säger att han har hört den och den säga något, är denna hadîth acceptabel eftersom han relaterar från Abu Salih som också heter Dhakwan al-Samman. Al-Dhahabi säger i sin bok al-Mizân 224/2:
”När al-’Amash säger [från] är det möjligt att han relaterar från någon som han i själva verket inte har hört något ifrån, utom i de fall då han berättar något från sina lärare som han relaterar mycket ifrån, såsom Ibrahim Ibn Abi Wayl och Abu Sâlih al-Samman. Hans hadîther anses vara muttasila i dessa fall.
4) Både Malik al-Dâr och Abu Salih Dhakwan al-Samman är från Madînah. Alla hans narrationer är från följeslagare och han var inte mudallis. Att de levde under samma tidsperiod och på samma plats är tillräckligt för att kunna säga att denna berättarkedja är muttasil.
5) Vem det var som gick till graven är ointressant. Poängen ligger i att en man gick till Umar och berättade vad Profeten(S) sagt. Om tawassul var förbjudet skulle Umar tillrättavisat honom och inte lyssnat på honom
5 – Vad säger Profeten(S)?
Tirmidhi relaterar följande hadîth om den blinde mannen. Han sade också att hadîthen var hassan sahîh gharib:
”En blind man kom till Profeten(S) och sade, ’Min syn har tillfogats skada, be därför till Gud för mig.’ Profeten(S) sade, ’Gå och utför wudû’, be två raka’t och säg sedan, ’Gud! jag ber Dig och vänder mig till Dig genom Din profet Muhammad, barmhärtighetens profet. Muhammad! jag söker din medling hos min Herre för att Han ska ge mig min syn åter. ’Profeten(S) tillade, ’Och om du behöver någonting, gör då likadant”’.
Denna hadîth visar tydligt att det är tillåtet att använda denna du’a när som helst och var som helst, och att den inte kan begränsas till att endast gälla under någon specifik tid eller på någon särskild plats.
Orden ’och om du behöver någonting, gör då likadant’ är ett tillägg som finns i en version berättad av den pålitlige Hammad Ibn Salamah. Och regeln lyder “Den pålitliges tillägg godtas”
Ibn Habban säger när han talar om en annan hadîth där Hammad Ibn Salamah gjort ett tillägg som ingen annan förmedlat:
”Detta är något som Hammad Ibn Salamah ensam förmedlar. Han är pålitlig och tillförlitlig. Tillägg gjorda av pålitliga berättare godtas av oss, eftersom det är möjligt att en grupp människor sitter hos en shaykh och att en av dem inte hör det en annan – som är lika eller mindre exakt – memorerar [dvs. har bättre minne och bättre förmåga att återge det han memorerat och som är likvärdig eller mindre pålitlig än den som inte hörde].” (Al-Thiqât 1/8)
Al-Albâni invände mot att Hammad Ibn Salamah i denna hadîth förmedlar något som Shu’ba (en person) inte förmedlar. Men samtidigt accepterar han att Hammad förmedlar något som en hel grupp inte förmedlar när han, i sin al-Sahîha (203/1) säger ”Hammad Ibn Salamah avvek från gruppen… men det är möjligt att han memorerat det, som gruppen inte memorerade”.
I en annan lång hadîth lär en följeslagare, vid namn Uthmân Ibn Hunayf, en man denna du’a efter Profetens i död. Slutet av hadîthen lyder:
”Jag bevittnade när en blind man kom till Profeten(S) och beklagade sin förlorade syn inför honom. Profeten(S) sade, ’Kan du ha tålamod?’ Han svarade: ’Guds Sändebud! Jag har ingen som kan leda mig, och det är svårt för mig.’ Profeten(S) sade, ’Gå till tvagningsplatsen och tvätta dig, tawadda, be två rakâ’t och be sedan dessa d’awat [böner].’ Ibn Hunayf sade, ’Vid Gud, vi skiljdes inte åt eller talade under lång tid förrän mannen kom tillbaka till oss som om ingenting någonsin hade varit fel på honom”’. Hadîthen är berättad av al-Tabarâni och är sahîh enligt al-Bayhâqi, al-Mundhari, al-Haythami och Abdullah Muhammad al-Ghimmari.
Denna hadîth visar att den blinde mannen gick iväg och bad och att han, trots att Profeten(S) inte var närvarande sade, ”Muhammad! Jag söker din medling hos min Herre…”
6 – Slutord
Jag ber och hoppas att läsaren har dragit nytta av denna text och att han/hon tar sig tid och ber en bön för mig och för alla muslimer.
Må Guds frid och välsignelser vara med vår mästare Muhammed, hans familj och hans rättfärdiga följeslagare.
AbdulWahid Morrone, juni 2007
[1] Texten till Ibn Kathir’s tafsir av Aya 4:64 altafsir.com
Denna sammanställning har tidigare publicerats på http://fatwabanken.se, Fatwâ id: 00116
Det finns inte nu sparad på http://islam.nur.nu