Hadith: Jag var profet före Adam

När vi samlades så hörde jag (‘Abdus-Salām as-Sarghīnī al-Hasanī) honom (Abu’l-Fayd Muhammad b. al-Kabīr al-Kattānī) säga om hadithen ”jag var en Profet när Adam fortfarande befann sig mellan kropp och själ”:
”Denna återberättelse är den autentiska versionen. De andra versionerna som säger ”[Jag var en Profet] när Adam fortfarande befann sig mellan vatten och lera” och ” [Jag var en Profet] när Adam fortfarande var lera” är inte fullt autentiska, även om de delar samma mening. Denna nobla hadith är sannerligen en av de grundläggande haditherna som påvisar den Muhammadanska fullkomligheten så samma sätt som hadithen som nämner Islam, Iman och Ihsan (som inleder Sahih Muslim) är en av de grundläggande haditherna för den rena Shari’ah.

Abu’l-Fayd sade sedan på detta möte:

”Jag understryker en belysande punkt, som nådde mig vid den obefläckade gudomlighetens renhets tunga, angående denna hadith. Mina punkter följer:

Ordet Nabî (Profet) härstammar från verbet naba’ – som inbegriper en informativ rapport – och Nabî kommer morfologiskt i formen fa’îl som tyder på ett substantiv som indikerar givande (ism al-maf’ûl) alltså att verbet sker med någon annan. Profeten (an-Nabî) är därför den som har blivit given en informativ rapport från Den Verklige, subhanahu wa ta’ala, redan då det varken fanns någon Adam, eller himmel eller jord eller tid och rum. Vad vi informeras angående den gudomliga rapporten till hans person [sallallahu ’alayhi wa sallam] påverkar olika sakfrågor. Det kan referera till vad vi spårar tillbaka till Den Renaste Essensen, till de Gudomliga Namnen, Attributerna, Hans handlingar, eller de gudomliga befallningarna. Det kan också referera till vad vi spårar till honom, sallallahu ´alayhi wa sallam, och de andra Profeterna och Sändebuden, deras nationer, de gudomliga böckerna, änglarna, lagen från den uppenbarade boken, eller Hans majestätiska bok. I allt har vi nio sakfrågor, och ämnet om den informativa rapporten som givits honom, sallallahu ’alayhi wa sallam, befinner sig inom dessa.

Det finns också en annan möjlig förklaring till ordet Nabî (Profet) i hadithen, och det handlar om att härleda ordet från nubuwwa – i dess semantiska upphöjda form – eftersom ordets upphöjdhet inte ges sin fulla tyngd utom genom hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, fullkomliga förkroppsligande av dess mening i de nio sakfrågorna ovan.

Den sista tolkningen av ordet Nabî (Profet) är den nödvändiga, medan de andra hämtar sin villkorliga nödvändighet genom denna tolkning. Den som bemästrar förståelsen av denna tolkning och förankrar den i sin insikts gripfång kommer nå insikt om Jibrîl ”agerade som hans [sallallahu ´alayhi wa sallam] instruerande läromästare” från perspektivet från dem som lägger fram denna änglainstruktion. Hur skulle Jibrîl kunna vara hans läromästare när han blott är hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, tjänare? Jibrîl stannade på sin himlafärd under den nattliga resan (från Mecka till Jerusalem) och sade: “Det finns inte en av oss som inte har sin bestämda plats” (surat as-Saffât: 164). Det är otänkbart att läraren lämnar sin elev ensam vid ett så stort tillfälle. Aldrig, aldrig! Sannerligen, även i det som inte är farligt och betydelsefullt skulle läraren stanna vid elevens sida och skydda honom.

En annan sanning du kan lära dig av detta är förståelsen av vad som sagts av vår mästare ‘Abdullāh bin ‘Abbās så som det återberättats i Sahîh al-Bukhari, och berör Hans den Upphöjdes tal: ”Rör inte din tunga för att påskynda den” (surat al-Qiyamah: 16) och som beskriver versens mening att den betyder att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, brukade ta ett fast grepp om uppenbarelsen från Jibrîl och påskynda att upprepa det utav rädsla att han skulle tappa bort det. Så Hans tal fortsätter förklara att det sades honom ”Så när vi reciterar det, följ med i dess recitation” (surat al-Qiyamah: 17). Fullkomligheten tillhör vår mästare. Det kan vara så att hadithen ”Jag var en Profet redan när Adam var mellan kropp och själ” inte hade nått ’Abdullah ibn ’Abbas, precis så som vår härskarinna Fātimah az-Zahrā’, trots att hon var uppenbarelsens beskyddarinna, inte hade nåtts av hadithen ”Vi Profeter lämnar inte efter oss något arv, det vi lämnar är sadaqah”, och därför krävde från vår mästare Abu Bakr as-Siddiq att få ta del av hans efterlämnade arv.

Fullkomligheten omfamnade honom, sallallahu ´alayhi wa sallam, redan då det inte fanns någon tid eller rum och ingen skapad varelse existerade, eftersom det var så som han, sallallahu ´alayhi wa sallam, informerats oss i enlighet med vad vi återgivit ovan, ja även bortom detta eftersom vi förkortar vår förklaring för att hålla oss sakliga. Ingenstans nämns det i Boken eller i den oförstörda Sunnah att han någonsin förlorar denna priviligerade ställning. Snarare är det tvärtom, eftersom den grundläggande positionen i tolkningen av Lagen förutsätter istishâb (sakers oförändrade natur om beviset för dess förändring inte framlagts) och detta är ett av specialisternas (usûliyyîn) mest potenta bevis i rotprinciperna i denna Lag.

Baserat på detta, hur kan man anse det giltigt att säga att han, sallallahu ´alayhi wa sallam, bara sändes som Profet efter det att han fyllde 40 år? En person som vågar säga detta borde bli tillfrågad: ”Så vad var han innan 40?”. Det är obligatoriskt att ställa honom sådana frågor om man anser att existensens bok redan skrivits för honom redan innan hans jordiska existens och att de tidigare Profeterna uppmanat sina egna nationers folk att följa honom om de skulle leva vid tiden för hans, sallallahu ´alayhi wa sallam, ankomst.

Från: http://darqawi.se/