Risala Sharh al-Sadr | Imam Ghazali
Förberedelse inför döden
Risala Sharh al-Sadr – Om bröstets vidgande
av Imam Muhammad Abu Hamid al-Ghazali
Översatt av B. Muhammad
بسم الله الرحمن الرحيم
I Allah’s den Nåderikes, den Barmhäriges Namn
Endast Honom sätter vi vår tillit till, endast hos Honom söker vi hjälp.
Lov och pris tillkommer Allah, och välsignelser över Allah’s Sändebud Muhammad och hans familj och alla hans Följeslagare.
Allah den Upphöjde säger:
أَفَمَن شَرَحَ اللَّـهُ صَدْرَهُ لِلْإِسْلَامِ فَهُوَ عَلَىٰ نُورٍ مِّن رَّبِّهِ
”Är då den vars bröst Allah öppnar mot Islam, så att han följer sin Herres ljus )som den var hjärta Allah förslutit? (” [Sura Zumar 39:22]
Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och sända honom fred) tillfrågades om vad ”öppnandet av bröstet” betydde, och han svarade:
Det är ett ljus som kastas in i hjärtat så att bröstet vidgas av det.
Man frågade då: Finns det något kännetecken för detta? Han sade:
Ja, att man vänder sig bort ifrån illusionernas boning, och längtar efter evighetens boning och förbereder sig för döden innan den kommer.
Man frågade då Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och sända honom fred): Hur förbereder man sig? Han sade:
De som oftast minns döden är de som är bäst förberedda.
Du 
frågade – må Allah visa dig välvilja – om hur man förbereder sig, villkoren för det och vad som leder till det. När är en tjänare förberedd för döden? Vilka åtgärder behöver han vidta för att vara fullkomligt redo att gå denna väg?
Vet att döden innebär en resa från denna tillvaro till den Gudomliga Närvaron, ty Allah är slutmålet för färden. Och var och en som företar en resa (för att träda fram i) en kungs närvaro behöver som förberedelse för sitt uppbrott och sin ankomst göra tre saker:
- skära av de band som hindrar honom från att ge sig av
- samla färdkost för vägen
- och uppbringa en särskild gåva som kungen uppskattar och som för en in i hans gunst.
På samma sätt behöver den som reser (för att ställa sig inför) den Gudomliga Närvaron göra dessa tre saker: samla färdkost, skära av banden, och medföra en gåva.
Färdkosten består av taqwa (Gudsfruktan). Allah den Upphöjde säger:
وَتَزَوَّدُوا فَإِنَّ خَيْرَ الزَّادِ التَّقْوَىٰ
”För med er vad ni behöver för resan – den bästa vägkosten är taqwa” [Sura Baqara 2:197]
Att skära av banden innebär att skilja hjärtat från världens njutningar. Det är vad som åsyftas (i hadithen) med att ”vända sig bort ifrån illusionernas värld”.
Och gåvan består i den kärlek som uppstår ur sann kunskap (ma´rifa) och sann tro (iman).
Låt oss nu föklara dessa tre pelare.
Den enda vägkost som behövs för resan till nästa liv är taqwa, och taqwa innbär att utföra Allahs befallningar och avstå från det Han förbjudit. Tjänaren bör alltså alltid handla så att han följer Allahs bud och förbud. Om han sedan tidigare alltid gjort det, tilhör han de fullkomliga, ståndaktiga som aldrig (givit vika för) ungdomlig passion. Men om han sedan tidigare har många brister, är han inte redo (för resan) förrän han gottgjort dem, genom att först rannsaka sina handlingar från den tid att han först underrättades om Allahs den Upphöjdes påbud och förbud, och sedan arbeta på att fullgöra det som fattas och återställa det som han brustit i.
Vad gäller påbuden, börjar han med Islams pelare, som bönen (salat), den renande gåvan (zakat) och pigrimsfärden (hajj). Om han missat något av detta, måste han frigöra sig från sina skyldigheter genom att utföra dem i efterhand, tills han är säker på att det inte längre återstår något av det som Allah den Upphöjde ålagt honom som obligatorisk plikt.
Vad gåller förbuden, fnns det två grupper:
Den första gruppen omfattar sådant som uteslutande gäller Allahs den Upphöjdes rättigheter, som förbjudet sexuellt umgänge (zina), dryckenskap, lyssnande till underhållningsmusik eller konsumtion av sådant dom inte är tillåtet. Detta ställs tillrätta genom uppriktig omvändelse (tawba), djup ånger, bön om förlåtelse och ursäkt, och en fast och orubblig föresats att inte upprepa det. Uppriktig omvändelse gottgör alla synder, och den som omvänt sig är som den som aldrig begått någon synd.
Den andra gruppen omfattar sådant som rör tjänarnas rättigheter: brott mot (andras) egendom och heder. Det ställs tillrätta genom att i alla mellanhavanden återställa det som de förorättade personerna har rätt till. Man bör noga rannsaka sig själv och inte sky någon ansträngning för att återbörda allt som man anförtrotts, återlämna all egendom man har hand om som tillhör andra människor, och ersätta det som gått förlorat. Det som berör (en annan persons) heder, som baktal och falska påståenden, är också svåra brott, som man endast blir fri från genom försoning (istihlal) från den förorättade. Man bör därför söka upp var och en som man under sin livstid tillfogat skada genom att baktala eller sprida rykten om honom, och söka försoning med honom. Om han vägrar låta sig försonas, bör man vädja och beveka hans hjärta med sådant som han uppskattar, tills att han går med på att försonas. Om den förorättade personen dör, eller om han försvinner och man antar att han är död, bör man utföra så många goda gärningar (å hans vägnar) att man är säker på – eller tror – att de, om de ges till den förorättade pesonen på Domedagen, helt och hållet täcker hans anspråk och gör honom nöjd.
Vet att den vägkost som behövs är att följa det (Allah) påbjudit, undvika det Han förbjudit, och utföra många frivilliga gudstjänsthandlingar och goda gärningar, vilka motsvarar stigande grader. Ju fler (goda gärningar man utför), desto mer stiger graden av trygghet och tro. Att samla vägkost är således att samla gärningar – dem man utför och dem man avstår ifrån, i enlighet med (Allahs) påbud och förbud.
En resande som är bunden av fordringsägare som hänger honom i hälarna och hindrar honom från att ge sig av
måste ovillkorligen skära av dessa band.
Det finns många bindningar som kan hindra resan till nästa liv, och de hänger alla ihop med kärleken, förtroligheten och jagets böjelse till denna värld. Den som inte har någon (eller något) han älskar i denna värld är helt och hållet redo (att ge sig av). Den som älskar någon (eller något), men i vars hjärta kärleken till Allah överväger, är också redo, fast i lägre grad än den förre.
Tecknet på kärlek till Allah den Upphöjde är att man inte har något emot döden, när den än kommer till en. Men om man ogillar döden visar det att man tycker bättre om denna värld och livet här.
Den som ogillar döden därför att han väntar sig kunna rätta till sina brister har en ursäkt för sitt ogillande. Men han är inte redo. Redo är endast den som är färdig med att ställa tillrätta (allt han brustit i), så att inga som helst uppgifter längre kräver hans hjärtas uppmärksamhet.
Hjärtats fullständiga skilsmässa från denna värld kan endast uppnås med en balanserad karakär och ståndaktighet i hjärtats handlingar – dvs. att det är fritt från skenhelighet (riya’), avund (hasad), hat (hiqd), arrogans (kibr) och alla andra klandervärda karaktärsegenskaper som vi nämnt i (den volym i Ihya ‘Ulum al-Din som har titeln) ”Al-Muhlikat”. Dessa är nämligen hjärtats sjukdomar, och den som är sjuk är inte redo att resa.
För att vara redo krävs inte att man är helt fri från dessa egenskaper, men dessa drag måste vara så svaga att de inte omsätts i handling och ord som avviker från Gudsfruktans väg. Som (Allahs Sändebud) (må Allah välsigna honom och sända honom fred) sade:
”Tre egenskaper blir Adams barn alrig helt fri från: avund, vredesutbrott och misstänksamhet. Men jag ska tala om för er hur man man finner en utväg ur dem: Om du känner avund, handla inte orättfärdigt (mot någon); om du får ett känsloutbrott, låt det gå över; och om du är misstänksam, avstå från att ta reda på hur det ligger till.”
Han (må Allah välsigna honom och sända fred över honom) satte inte som villkor för frälsning att man blir helt fri från dessa karaktärdrag – det räcker att man låter bli att förverkliga dem, genom att inte omsätta dem i handling.
Sammanfattningsvis kan man inte undvara en balanserad karaktär. Det är vad som menas med ”god karaktär”, och det uppnås endast genom träning och disciplin, efter att först ha genomskådat de olika typer av självbedrägeri som vi beskrivit i detalj i volymen ”Al-Muhlikat” (i Ihya ‘Ulum al-Din).
Alla dessa egenskaper är spår efter kärleken till denna värld. Vore man helt viss att livet efter detta är ”bättre och mer varaktigt” [Koranen] skulle man föredra det framför denna värld. Gärningarna är frukten av kunskap (ma’rifa), och (att vinna den) kunskapen utgör trons branta väg uppåt.
Det är tron som ger upphov till kärlek till Allah den Upphöjde. Med tro menar vi att känna (Allah) på ett så överväldigande sätt att det tar över hela ens hjärta, som om man kunde se Honom, och som om
Han oundvikligen och ständigt vore närvarande i hjärtat, till den grad att inget som motsätter sig Honom kommer faller en in, varken som stadigvarande tanke eller som flyktig idé. Detta är det högsta (stadiet).
(Det finns olika grader av tro.)
- Den första är om man tror att Zayd är i huset, sedan man hört det från en person som man sätter tilltro till.
- Den andra är om man sluter sig till det av att man hör hans röst.
- Och den tredje är om man ser honom med egna ögon.
Skilladen mellan dessa tre grader ifråga om den lycka de åstadkommer är ofantlig och bortom varje definition.
Dessa är trons grader.
Trons vägar uppåt är många, och de vilar på tre pelare: Tron på Allah, tron på på den Yttersta Dagen och bekännelsen till Sändebudet (må Allah sända honom fred och välsignelser).
Tron på Allah uppfylls genom att tro på Hans Egenskaper på det sätt som de framställs i Koranen, utan att blanda in nypåfund, tvetydighet, osäkerhet eller tvivel.
Om man tror att Allah den Upphöjde kännetecknas av fullkomlig Kunskap och Makt, och att Hans Vilja alltid sker, och med hela sin förmåga bejakar hans Majestätiska Egenskaper, så är man inte skyldig att fördjupa sig i detaljerade förklaringar. Men om man fördjupar sig och träffar sanningen utgör det ytterligare (en grad av) perfektion.
Om man tror på den Yttersta Dagen, att ens gärningar då kommer att återgäldas, att man belönas för sin lydnad och straffas för sin synd, så räcker det och man är inte skyldig att känna till detaljerna.
Om man tror på Allahs Sändebud (må Allah välsigna honom och sända fred över honom) att han talat sanning i allt som han meddelat, så är detta tillräckligt, även om man inte vet mer om detaljerna i det han meddelat än vad som är obligatoriskt (att känna till).
Häri består alltså förberedelsen inför döden. Allah visar välvilja mot den som Han vill förbereda. Från Allah kommer all framgång och allt skydd. Lov och pris ske Allah först som sist. Välsignelser och fred vare med Profeten Muhammad och hans Familj och Följeslagare.
Välsignelser vare med Muhammad och hans Familj.
Källa: رسالة شرح الصدر, utgiven av Dar al-Basha’ir Damaskus 1999
Copyright svensk text: bmk © 2012
Senast uppdaterad: 2012-06-11
