Abraham, Isak och Ismael
Abraham, Isak och Ismael – enligt Bibeln och Koranen
Ur Muhammad – hans liv enligt de tidigaste källorna, Kap 1: Guds Hus
av Martin Lings översatt av Ann-Catin Nilsson
I FÖRSTA Moseboken berättas att Abraham var barnlös och utan hopp om att få barn. En natt kallade Gud Abraham ut ur hans tält och sade till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och när Abraham såg upp mot stjärnorna, hörde han rösten fortsätta: ”Så skall din säd bli.” [1 Mos. 15:5]
Abraham var då åttiofem år gammal och hans hustru Sara var sjuttiosex år och den tid då hon hade kunnat föda barn, var sedan länge förbi. Hon gav därför Abraham sin egyptiska tjänstekvinna Hagar som andra hustru. Men harm och bitterhet uppstod mellan henne och tjänstekvinnan och Hagar flydde undan Saras vrede och ropade till Gud i sin sorg. Och Han sände en ängel till henne med budskapet: ”Jag skall göra din säd mycket talrik, så att man inte skall kunna räkna den.” Ängeln sade också till henne: ”Se du är havande och skall föda en son, honom skall du ge namnet Ismael, därför att Herren har hört ditt lidande.” [1 Mos. 16:10-11] Då återvände Hagar till Abraham och Sara och berättade vad Ängeln hade sagt. När sonen hade fötts, gav Abraham honom namnet Ismael, som betyder ”Gud skall höra”.
Då Abraham nått sitt hundrade år och Sara var nittio år gammal, talade Gud till Abraham igen och lovade, att också Sara skulle föda honom en son, som skulle heta Isak. Orolig att hans äldre son då skulle ställas utanför Guds ynnest, bad Abraham: ”Måtte allenast Ismael få leva inför Dig!” Och Gud sade till honom: ”Vad Ismael beträffar har Jag också hört din bön. Se, Jag har välsignat honom…och Jag skall göra honom till ett stort folk. Men Mitt förbund skall Jag upprätta med Isak, honom som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år” [1 Mos. 17:20-21]
Sara födde Isak och ammade honom själv. När han var avvand sade hon till Abraham att Hagar och hennes son inte längre fick vara kvar hos dem. Abraham sörjde djupt över detta, eftersom han älskade Ismael. Men Gud talade till honom på nytt, uppmanade honom att göra som Sara ville, utan att sörja och förnyade sitt löfte att Ismael skulle få Hans välsignelse.
Inte bara ett, utan två stora folk skulle se tillbaka på Abraham som stamfader; två stora folk, ja, två vägledda krafter eller redskap för Himlens vilja. Gud utlovar nämligen inte sin välsignelse för något världsligt; ingenting är stort för Gud, utom det som är stort i andlig mening. Så blev Abraham urkällan till två andliga strömfåror, som inte fick flyta tillsammans, utan som var och en skulle ha sitt eget lopp. Han anförtrodde Hagar och Ismael åt Guds välsignelse och Hans Änglars beskydd, i förvissning att allt skulle gå dem väl. Två andliga strömmar, två religioner, två världar för Gud; två cirklar, därför två medelpunkter. En plats är aldrig helig, därför att en människa har valt den, utan därför att den blivit utvald i Himlen. Det finns två heliga medelpunkter inom Abrahams sfär, den ena stod inför sitt förverkligande, den andra visste han kanske ännu inte om.
Det var till denna andra, som Hagar och Ismael blev förda – till en ofruktbar dal i Arabien, omkring fyrtio dagsresor på kamel från Kanaan. Dalens namn var Bakkah, på grund av dess trånghet, har det sagts; den är på alla sidor omgiven av berg, men har tre passager, en mot norr, en mot söder och en som öppnar en väg till Röda Havet, som ligger ungefär åtta mil västerut. Böckerna säger ingenting om hur Hagar och hennes son nådde Bakkah. [1] Kanske tog några resande hand om dem. Dalen var nämligen en del av en karavanled, som ibland kallades ”Rökelsevägen”, eftersom parfymer, rökelse och liknande varor fördes längs den från Syd-Arabien till Medelhavsområdet. Hagar blev förmodligen uppmanad att lämna karavanen, så snart de var framme vid dalen. Det dröjde inte länge, förrän både mor och son drabbades av en sådan törst, att Hagar fruktade att Ismael skulle dö. Enligt deras ättlingars traditioner, ropade Ismael till Gud där han låg i sanden, medan hans mor stod på en klippa och spanade efter hjälp. Då ingen syntes till, skyndade hon till en annan plats med god utsikt, men inte en levande själ kunde hon se. Halvt utom sig sprang hon, allt som allt, sju gånger mellan de båda utsiktspunkterna, tills Ängeln, i slutet av det sjunde loppet, talade till henne där hon satt och vilade vid den bortre klippan. Med första Mosebokens ord:
Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från himlen och sade till henne: ”Vad fattas dig Hagar? Frukta inte, ty Gud har hört gossens röst, där han ligger. Gå och lyft upp gossen och tag honom vid handen; Jag skall göra honom till ett stort folk.” Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en vattebrunn. [1 Mos. 21:17-20]
Vattnet som Gud lät välla fram ur sanden då Ismaels häl berörde den, var en källa och tack vare dess goda och rikt flödande vatten blev dalen snart en rastplats för karavaner. Källan fick namnet Zamzam.
Första Moseboken har mer att säga om Isak och hans ättlingar än om Abrahams andra släktgren. Om Ismael berättar den: Och Gud var med gossen och han växte upp och bodde i öknen och blev med tiden en bågskytt. [1 Mos. 21:20] Efter detta nämns hans namn knappast alls, utom för att upplysa oss om, att de två bröderna tillsammans begravde sin far i Hebron och att Esau, några år efteråt, gifte sig med sin kusin, Ismaels dotter. Men en indirekt lovsång till Ismael och hans mor finns i Psaltaren i den psalm som börjar: Hur ljuvliga är inte Dina boningar Herre Sebaot! och som berättar om miraklet vid Zamzam, som var följden av deras färd genom dalen:
Saliga är de människor som i Dig har sin starkhet, de vilkas håg står till Dina vägar. När de vandrar genom Bakkah-dalen gör de den rik på källor. [Psaltaren 84:6-7 ]
När Hagar och Ismael nådde sin bestämmelseort, hade Abraham ännu sjuttiofem år kvar att leva och han besökte sin son på den heliga plats, dit Hagar blivit förd. Koranen berättar att Gud visade honom just det ställe, nära källan Zamzam, där han och Ismael skulle resa en helgedom [K. 22: 26] och de fick också veta, hur den skulle byggas. Namnet Ka´bah (”kub”), fick den på grund av formen, som är i det närmaste kubisk; dess fyra hörn vetter mot kompassens fyra väderstreck. Men det heligaste föremålet på denna heliga plats är en himmelsk sten, som en Ängel enligt traditionen hämtade åt Abraham från den närbelägna höjden Abû Qubays, där den hade bevarats ända sedan den nådde jorden. ”Då den kom ned från Paradiset var den vitare än mjölk, men Adams barns synder gjorde den svart.” [2] Denna svarta sten byggde de in i Ka´bahs östra hörn och när helgedomen i Bakkah – eller Mekka som platsen senare kom att kallas – var iordningställd, talade Gud på nytt till Abraham och gav honom i uppdrag att instifta den rituella vallfärden: ”Rena Min Helgedom för alla som skall vandra runt den och som skall resa sig (till bön) och böja rygg och knän och falla ned på sina ansikten!” Kungör för människorna (plikten att fullgöra) vallfärden. De skall komma till dig till fots och ridande. [K. 22:26-7]
Hagar berättade för Abraham om hur hon sökte hjälp och han gjorde det till en del av vallfärdsritualen att pilgrimerna ska vandra sju gånger mellan Safâ och Marwah, som de två kullar, mellan vilka hon sprungit, blev kallade. Kanske var det i Kanaan som Abraham, när han senare såg ut över de rika betesmarkerna och fälten med korn och vete, bad: Herre! Jag har låtit några av de mina bosätta sig i en dal, som inte är lämpad för jordbruk, nära Ditt heliga hus…Låt människornas hjärtan fyllas av tillgivenhet för dem (och av längtan att besöka dem) så att de kan få (hjälp av dem till) sin försörjning och därför känna tacksamhet (mot Dig). [K. 14:37]
NOTER
[1] Enligt den arabiska traditionen, accepterad av de flesta muslimer, var Ismael ännu ett spädbarn när Hagar kom med honom till Bakkah-dalen.
[2] Yttrande av Profeten, Tir. 7, 49
Ur Ur Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna av Martin Lings, översatt av Ann-Catin Nilsson. Utgiven av Semazen Publications. Utdraget har tidigare publicerats i Tidskriften Minaret.
