Sufismen på Balkan | Fadilj Selmani
SUFISMEN PÅ BALKAN
Av Fadilj Selmani
Ur Tidskriften Minaret 2004:3-4
1. Islam och Balkan på 1800-talet
Identifieringen Balkan tar sitt uttryck i början av 1800-talet, själva ordet “balkan” betyder “många berg” på turkiska. Området har många berg. Men det existerar även ett berg i Turkmenistan som kallas för “Balkan”. Det är möjligt att namnet härstammar därifrån.
Regionen som från och med 1800-talet skulle döpas till Balkan inkluderar en rad länder och nationer. Bland länder ingår Albanien, Grekland, Bulgarien, Rumänien, Turkiet (den europeiska delen av landet) och största delen av f d Jugoslavien nämligen: Makedonien, Kosova, Serbien, Montenegro, Bosnien- Hercegovina och (med tveksamhet) Kroatien. Och fem etniska folkgrupper utgör Balkanfolk: en sydslavisk (serber, kroater, makedonier, bulgarer) i väst-centrala delen, rumäner nordost, turkar sydost, albaner sydväst, och i södra delen greker. Bland dessa folkgrupper finns det även judar och romer (zigenare) i minoritet. 1981 var folkmängden på Balkan 71.5 miljoner och vad beträffar religionerna innan andra världskriget var majoriteten grekisk-ortodoxa kristna och sedan kommer islam och katolicismen. Grekland blev den fösta självständiga staten 1829, följd av Serbien 1830 och Rumänien, Bulgarien och Montenegro 1880, Albaniens oberoende dateras till 1912.
Den mest avgörande försvaret av Balkan-nationerna, förenade i en allians mellan alla nationerna och t o m ungrare, deltagande i kriget i syfte av att försvara Balkan från Ottomanerna, inträffade 1389 i Kosovas slätten (alb. Fushë- Kosovë). Nederlaget skulle för all framtid ändra Balkan-folkens religiösa tillvaro, jag menar att en ny religion skulle få fotfäste på Balkan dvs. islam, och att den idag kända Balkankulturen influerats av den ottomanska och islamiska kulturen för alltid. Resultatet av detta kan vi beskåda även idag. Jag tänker inte gå närmare in på det, förutom det nödvändiga i av de historiska företeelserna. Ottomanerna drev en liberal politik gentemot religionerna på Balkan ända fram till Bayazid II:s tid. Under den här tiden tilldrar sig frivilliga konversioner till islam, i synnerhet bland bogomiler i Bosnien. Efter Bayazids härskartid bedriver imperiet hårdare sharia-inriktad politik. Konverteringen till islam hade främst ekonomiska, sociala och politiska orsaker och syften. Som exempel kan nämnas kejsarfamiljen Paleologos i Bulgarien som hade väldigt stora egendomar (1500- och 1600 talet). Det berodde också på strävan efter makt, såsom kovertringen av Ahmed Pasha Herzeg Oglu, son till Herzeg Stjepan, härskaren i Hercegovina, som skulle komma att bli Storvezir fyra gånger. Även så Ahmed Pasha Dukagjini från Norra Albanien som hade relation till den Bysantinska imperiet, han skulle också nå höga poster inom den Ottomaska imperiet.
Den andra vågen av islamiseringen av Balkanfolken skulle ske vid grundandet av nya städer som centra för ottomansk administration och islamiska livet. Speciellt i Bosnien-Hercegovina grundades nya städer, Sarajevo, Yeni Pazar (mer känd idag som Novi Pazar) och redan befintliga städer förvandlades till administrativa, kulturella och sociala centra, Istanbul, Sofia (huvudstaden i Bulgarien), Skopje, Prizren, Skutari (Shkodra, en stad i Norra Albanien idag). Ottomanernas ockupation av Balkan innebar att den nationella utvecklingen stagnerade, medan handeln och kyrkan bevarade sin autonomi. Patriarken i Konstantinopel hade stor prestige och influens, fast relevanta var de nationella patriarkerna, som hade etablerad sig i Balkan-länderna och Ryssland, så dessa hade den dominerande influensen i församlingen. Handelsmännen kontrollerades av den ortodoxa kyrkan genom millet-systemet, och byborna av traditionellt valda personligheter. Dessa två institutioner var de essentiella elementen i Balkan kristnas liv. På 1800-talet ledde detta till uppkomsten av nationalstaterna på Balkan. Det starkaste argumenteringen för staternas grundande drevs av den ortodoxa kyrkan som gick hand i hand med de nationalistiska ideologerna på Balkan, mot islam och muslimer.
Ända fram till 1800-talets början hade de flesta Balkan-staterna väldigt många muslimska byggnader, både moskéer, sufiska tekke, madrasa, offentliga badhus och sufiska heliga gravar. Som exempel kan nämnas moskén av Iskender Bey Evrenosoglu i Yenice Vardar, en gång en blomstrande kulturell center. Idag är den bara en ruin, moskén byggdes 1510.
Det här århundradet, dvs 1800-talet, kan man nog säga är den mest avgörande epoken i Balkanfolkens historia. Och den färgar även den nutida ekonomiska, politiska och sociala utvecklingen. Fastän den mest avgörande betydelsen har naturligtvis den politiska faktorn för den framtida utvecklingen på Balkan. Händelseförloppet berodde också av en rad faktorer, där även Europas stormakter hade en viktigt effekt på revolutionernas aktiviteter. För det första utformningen och accepterandet av de nationella och liberala ideologierna. För det andra förnyelsen av de ekonomiska förhållandena. För det tredje den ökande interventionen av Europas stormakter i Öst. Stormakterna var involverade på Balkan, t ex att Öterike-Ungern och Frankrike var språkrör för katolikerna, att Frankrike i vis mån stödde även ortodoxa kristna, medan Ryssland ”slavernas moder”, var försvararen av de slaviska och ortodoxa kristna.
1.1 Korståg eller etnisk rensning av muslimer på Balkan
Serbien och Montenegro förklarade krig mot Ottomanska riket 1876 och därefter följde Rysslands krigsförklaring mot Ottomanerna ett år senare, 1877, självfallet för att hjälpa dessa slaviska länder. Ett år senare, i mars1878, inkallade Europas stormakter en konferens och fick genom fredsöverenskommelsen i San Stefano, och här skapades Storbulgarien. Oroligheterna tog inte slut och detta ledde till att i juni 1878 Berlinkongressen hölls. Här gjordes gränsändringar, där Serbien t ex fick sin vilja genom att utvidga sig österut, dvs. mot distriktena Nish, Pirot, Toplica och Vranje, Kurshumlija, Bella Pallank. Runt dessa städer fanns ca 545 byar, och levde mellan 150-160 tusen etniska muslimska albaner som utgjorde majoriteten, men även slaviska muslimer fördrevs och de små minoriteterna såsom turkar, judar och tatarer. Hela det här området tömdes på befolkningen. Idag kallar vi det etnisk rensning. Europas stormakter erkände Serbiens ockupation och folkmord på befolkningen i dessa trakter. Liknande metod användes av Montenegro som vid den här tiden okuperade städerna Tivar, Kraj, Ulqin, Podgorica, Shpuz och Nikshiq. Härifrån skulle ca 30 000 tusen etniska albanska och slaviska muslimer ,dvs. bosnier, fördrivas. Det etniska rensningen fortsatte även i Bulgarien där tatarer, turkar och slaviska muslimer fördrevs bort till Turkiet. Under kongressens arbete uppmanade stormakterna Ottomanska riket och Grekland att ändra gränslinjerna mellan staterna till Greklands fördel, vilket skulle leda till att tusentals, tiotusentals etniska albaner som var muslimer, turkar, tatarer och grek-muslimer var tvungna att fly till Turkiet. Under dessa omständigheter grundades albanska Prizren-Förbundet, och ledaren var Abdyl Frasheri, Naim Frasheris bror. Organisatörerna grundade arméförband för att försvara landet och folket från etnisk rensning och för att bevara landets territoriella enhet. Försök skulle göras för att nå en autonomi-status under Ottomanska imperiet.
Bosnien- Hercegovina och Sanjak, dvs. området kring Novi Pazar, där befolkningen också var muslimer, enades stormakterna att sätta landet under Österrike–Ungerns överseende eller ockupation. Allt detta gjordes på grund av att Serbien, Montenegro och Bulgarien med Rysslands hjälp utvidgade sig. Rysslands inflytande på Balkan ökade dramatiskt, och för att balansera Rysslands inflytande på Balkan, ockuperade Österrike–Ungern Bosnien och Sanjak området.
I själva Serbien fanns det en betydelsefull muslimsk befolkning. Förutom den som jag nämnde ovan fanns det muslimer i Belgrad, Sabac, Uzice, Soko och i Valjevo. Där fanns också t ex 34 stora och 55 små muslimska byar. Resultatet av den här tidens etniska rensning i Serbien blev mer än 300 000 tusen muslimer mördades och att ca 5 miljoner muslimer tvingades fly mot Bosnien- Hercegovina, långt in i Albanien, till Makedonien där muslimerna kontrollerade territoriet, Anatolien i Turkiet och till den övriga muslimska världen, i synnerhet Syrien och Egypten, där kolonier av albanska och bosniska muslimer fanns. Händelserna beskrivna ovan hände under i stort sett hela 1800-talet, men i synnerhet i slutet av århundradet. Alltså både före och efter Berlinkongressen. Flyktingarnas återvändande mottsatte sig kategoriskt de som behärskande maktapparaten i alla Balkanstaterna, i synnerhet Serbien och Montenegro. Förevändningen för allt detta var att man ville ”utrensa landet ifrån icke-kristna folk”, så som det sades av den mest kände montenegrern och serben Njegosh, som var munk och diktare. De mest kända skalderna på Balkan skulle ställa sig bakom den nationalistiska strävan om att utforma en strikt rent etnisk stat för respektive nationer. Alltså även litteraturens män och kulturpersonligheterna, humanisterna, vetenskapsmännen ställde sig bakom den nationalistiska ideologin, och detta var inte sista gången. Ironiskt nog kan man säga “fortsättning följer”, som vi kommer att se i nästa del.
1.2 Sufismen på Balkan under 1800-talet
Islams närvaro, fast i betydligt mindre utsträckning, på Balkan har observerats redan på 9-1000 talet men den verkliga utbredningen inträder på 1300-talet. Islam etablerades redan på 1500-talet i Bosnien-Hercegovina, dvs. ganska tidigt, och i resten av Balkan senare. T ex albanernas islamisering sker inte förrän på 1600-1700 talet, och andra slaviska och grekiska konversioner sker tidigare. Sufismen var den viktigaste faktorn vid spridningen av islam. Inte sällan har sufismen visat sig vara den bärande kraften vid religionens spridning, som exempel i Indien, Sydost Asien och naturligtvis även Balkan. Sufismens förmåga att organisera, vara i spetsen för de expanderade trupperna, och den viktigaste faktorn: predikningen av en universalistiskt syn på religionen, attraherade till konversion också på Balkan, bland greker, slaver och albaner. Ända fram till 1800-talet blomstrade sufismen över hela Balkan där Ottomanerna härskade. Stagnationen inträdde, och i de flesta fall började vid 1850-talet. Sufismen försvann helt från områdena där Serbien, Montenegro, Bulgarien och Grekland hade överheten. Ty under framfarten skonades ingenting som hade med islam att göra t ex moskéer och sufi-byggnader, dvs. tekke och deras heliga gravar eller turbe jämnades med marken. Bara i Belgrad fanns det 17 sufi tekke; Uzica var Khalwatiyya-ordens centrum och härifrån spreds orden till Bosnien, Ungern och Vojvodina distriktet. Orden etablerade sig redan på 1400-talet på norra Balkan. Kadiriyya-orden har tydligen också haft tekke (vilket är ganska svårt att bevisa men att det har funnits är helt klart eftersom det finns en genealogi som visar Sheikhens närvaro ända till början av 1800-talet). Rifaiyya-orden ur Sadiyya-grenen har haft tekke i Belgrad. Bektashiyya-tekke i Belgrad har funnits minst två, och det fanns även i staden Nish och i Leskovac, dvs. områden där det bodde etniska albaner ända till slutet av 1800-talet, och som vi kommer att se Baktashiyya-orden är den mest utsprida orden hos albanerna överallt på Balkan där det idag är etnisk befolkning. Enligt historiska fakta är klart att sufiska tekke funnits i Slavoniens städer t ex i staden Osijek (4 tekke), Sremska Mitrovica (2 tekke), Grgurovci (1 tekke-hanekah), Sremski Karlovac (okänt antal, i synnerhet Mewlewiyye tekke), i Sombor (2 tekke), i Vukovar och Slavenski Pozega. Dessa tekke är beskrivna av den turkiske resenären Evlija Celebi. De sist nämnda sufiska mötesplatser och ordnarna kan man nog säga är historiskt belagda. Att krigets hets och dårskap leder till förstörelse och krossande får man aldrig böja sig inför.
Beträffande de tidigare ordnarna och tekke som jag beskrivit råder det stor sannolikhet att dessa har funnits ända fram till 1800-talet. Men de förstördes och med lågan som brände ner hela tekken så brann även tekkes bibliotek. Genom läsningen av sufiska eller Sheikhens skrifter som lämnades kvar på tekken har forskare kunnat följa hela ordens och tekkens historia och grundares. Detta är resultatet av de våldsdåd som begicks under 1800-talet på Balkan. Och liknande fruktade även sufierna i Grekland och Bulgarien under 1800-talet.
2. Islam på Balkan under 1900-talet
Det ottomanska imperiets förfall dateras till början av 1900–talet. 1912 förklarade Balkanstaterna krig mot ottomanerna, dvs. Bulgarien, Serbien, Montenegro och Grekland enades om att kriga mot ottomanerna i syfte att driva ut Turkiet från Balkan. Och i maj 1913 förklarade imperiet alla sina besittmimgar förlorade på Balkan. På det här mötet erkändes Albanien som självständigt land, trots att landet ockuperats av Balkans allierades trupper, dvs. hela norra Albanien ockuperades av Montenegro, Serbien ockuperar Kosova och Makedonien, Grekland ockuperar södra Albanien ända till staden Korca. Albanien skulle erkännas som självständigt stat, där bara Montenegro tvingas dra sig tillbaka från dagens norra Albanien, med staden Skutari (Shkodra) som centrum, och i viss mån även Grekland, som återlämnade de två städerna Gjirokastra och Korca, medan Serbien fick behålla Kosova och västra Makedonien, där majoriteten av befolkningen var etniska albaner. Andra Balkankriget, som involverade Serbien, Grekland och Rumänien mot Bulgarien (eftersom överenskommelsen om delningen av Makedonien brutits av Serbien som ville ha hela Makedonien). Bulgarien kapitulerade och Serbiens härravälde över Makedonien erkändes. Gränsdragningarna 1912-1913 innebar bland annat att Albaniens territorium minskade drastiskt, så att mer än halva befolkningen och det bästa bördiga området hamnade utanför dessa artificiella gränser. Albanien är den enda nation som gränsar till sitt eget folk, dvs. gränsen mot Montenegro i norr, Kosova (idag kallas den för provins i Serbien). Hela Makedonien kontrollerades av Serbien, alltså gränsen öster om Albanien och södra delen av landet mot Grekland. Makedonien fortsatte att vara under besättelse efter turkarnas tillbakadragande från Balkan.
Alltså: både första och andra Balkankrigen, i synnerhet det första, handlade om nationellt och religiöst krig.
Bosnien-Hercegovina var ända till 1918 under Österrike–Ungerns besittning. Sedan införlivades Bosnien i den Jugoslaviska staten som skapades ur Österrike–Ungerns ruiner. Och den etniska rivaliteten i Bosnien tog fart från och med nu, inte bara i Bosnien utan även i Sanjak-området där folket i majoritet var muslimer.
2.1 Den tysta etniska rensningen av Muslimer
Balkan-pakten skrevs den 9 februari 1934 mellan Grekland, Turkiet, Rumänien och Jugoslavien. Pakten innebar att muslimska minoriteter förflytas till Turkiet ifrån dessa Balkanstater. Den här pakten resulterade i att muslimerna i Rumänien, Grekland och i vissa områden i Jugoslavien reducerades drastiskt. T ex i Jugoslavien, speciellt i Makedonien, i själva Serbien, dvs. Sanjak Novi Pazar, i Bosnien, och bland albanerna i Jugoslavien, tvångförflyttades muslimer till Turkiet. Detta trots att dessa muslimer var etniska albaner och etniska bosnier, dvs. att de inte var turkar, utan en inhemsk etnisk befolkning som hade konverterad till islam. I Grekland, speciellt i norra delen av landet som gränsade med artificiella gränser till Albanien, var det etniska albaner, medan deras religion var islam. Det fanns minoriteter av turkar, tatarer och grekiska konvertiter, och de tvingades också att fly till Turkiet. Men den verkliga etniska rensningen av albanska muslimer i Grekland skulle ske under andra världskriget, med alla möjliga medel.
Rensningen av muslimer, dvs. inhemska etniska folkgrupper, pga. deras religiösa och nationella tillhörighet skulle inte bara bli diplomatins angelägenhet. Även vetenskapsmän skulle vara aktiva att utforma vetenskapliga program hur man skulle rensa områden från oönskade element, eller oönskade folk. En av de mest kända som utformade ett program för rensningen var vetenskapsmannen Vasa Cubrillovic. Ett program lades fram den 7 mars 1937 i den Serbiska Kulturella Klubben. Han var medlem i den organisation som utlöste första världskriget nämligen “Den nya Bosnien”, och han var också medlem i den Ryska Vetenskapsakademin och i Serbiens Konst- och Vetenskapliga Akademi. Hans största problem var albanerna i Kosova och Makedonien. Han uppmanade till fördrivande av de muslimska albanerna och till förenande av den slaviska befolkningen, serberna, montenegriner och makedonier. Ty i mitten befann sig den etniska albanska befolkningen. Men detta var inte nog, utan med fördrivningen av albanerna skulle Sanjak- och Bosnien-Hercegovinasmuslimernas sista förbindelse med den islamiska världen brytas. Alltså: som resultat av den etniska rensningen av muslimska albaner nödvändigtvis följa assimileringen av Bosnien- och Sanjak-muslimerna i framtiden. Programmet skulle leda till en ny traktad mellan Jugoslavien och Turkiet om förflytning av muslimer till Turkiet, i synnerhet albanska muslimer alltså. Det skulle komma fler projekt. Ett exempel är författaren och Nobelpristagaren Ivo Andric, men hans projekt handlade mer om hur Serbien skulle kunna utvidga sig mot den muslimska Albanien.
En av de mest demoniska projekten är den av Stevan Moleviq och skrevs 1941. Han blev ledare för den Serbiska nationalistiska gruppen under andra världskriget, nämligen Cetnikerna. Vad den här gruppen gjort under andra världskriget är allmänt känt, dvs. systematiska mord, våldtäkter och förstörelse i Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Sanjak Novi Pazar och Kosova. Han propagerade att man skulle utrensa alla etniska folkgrupper, i synnerhet muslimska bosnier och albaner, och att Serbien skulle utvidga sig mer mot Albanien. Bosnien-Hercegovina skulle försvinna helt liksom albanerna i Kosova. Han dömdes till 20 års fängelse i Titos Jugoslavien, dock utan att straffet fullgjordes helt.
Traktaten mellan Turkiet och Balkanländerna förnyades 1953–1954. Den skrevs under av Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Det innebar att den etniska rensningen av albanska och bosniska muslimer fortsatte efter andra världskriget också, trots att det propagerades om förflytning av turkar till Turkiet. Under andra världskriget införlivades Ustasha-Kroatien Bosnien-Hercegovina i Storkroatien och utbildningsministeriet proklamerade att Kroatien var en tvåreligiös stat, katolskt och muslimsk. Därför byggdes moskén i Zagreb, i huvudstaden i Kroatien, och den är i funktion även idag. Situationen skulle i viss mån förändras på 1960–70 talet, och spänningarna ökade på 1980-talet, vilket resulterade i 90-talets krig i f d Jugoslavien.
2.2 Sufismen från 1900 – 1945
Balkan under perioden 1900-45 genomgick två Balkankrig och två världskrig. Självfallet undgick inte sufismen heller krigets konsekvenser och den nationalistiska politiska ideologi som var förhärskande på Balkan under den här tiden. Sufismen raserades drastiskt i Rumänien, Bulgarien, Grekland, och i den kommande nya staten Jugoslavien. Detta som resultat av förföljelserna och etniska rensningarna som pågick vid den här tiden i alla dessa länder. I Rumänien, Bulgarien och i Grekland har sufismen varit närvarande och betydelsefull. Mer eller mindre skulle ordnar existera kvar i Bulgarien efter 1945, medan i Grekland de försvann nästan helt. Jag har funnit bara en text som visar att sufiordnar var aktiva i 1900-talets Bulgarien fram till 1980–talet, då dem skulle förbjudas. Men angående Grekland och Rumänien har jag inte kunnat hitta något som skulle styrka om sufisk närvaro eller aktivitet fram till 1945. I Jugoslavien, dvs. i Kosova–Makedonien-Bosnien–Sanjak Novi Pazar, överlevde sufismen våldsdåden trots befolkningens avtagande. Men det finns delar av i t ex Makedonien där sufiordnar inte finns. Detta som resultat av traktaterna om förflytning av muslimer till Turkiet. Detta hände, speciellt i östra och centrala Makedonien, alltså områden där albanerna var i minoritet och det fanns turkar, tatarer och slaviska muslimer.
Sufismen var starkare i Albanien, eller rättare sagd sufiorden Bektashiyya var stark. Som vi kommer att se i ett kommande avsnitt, var Bektashiyya en mycket aktiv orden i Albanien. Jag skall påpeka att vid Albaniens självständighet 1912, trots att landets majoritetsbefolkning var muslimer, utropades landet som sekulär stat. Och att Bektashiyya var de första som gjorde uppror mot nazismen och italienarna under andra världskriget.
2.3 Sufismen efter 1945 – 1990
Den påtagliga nedgången för sufismen på Balkan, efter andra världskriget, är naturligtvis en följd av införandet av den kommunistiska politiska ideologin i de flesta Balkanstaterna, utom Grekland. Ideologin räknade religionen som ”opium för folket”, men detta var inte hela anledningen, det fanns även andra politiska och etniska orsaker.
I Bulgarien var sufiska ordnar aktiva efter att kommunismen kommit till makten ända till 1982 då ordnarna förbjöds. Speciellt var det Nakshbadiyya och Kadiriyya. T ex 1970, i staden Ruse, var orden Sazeliorden aktiv och hade en tekke i staden. Tekken raserades 1970 och information kring Sazeli-orden finns inte, såvitt jag vet.
Det hårdaste och allvarligaste motståndet både mot sufismen och alla andra religionerna uttrycktes i Albanien 1967, då all slags religionsutövning och religion förbjöds. Albanien blev den första ateistiska staten i världen. I främsta rummet drabbades sufismen. Arbetarpartiet som det kommunistiska partiet skulle omdöpas till ville ersätta religionernas Gud och detta fick allvarliga konsekvenser. Albanien var ju Bektashiyyas högkvarter. Med införandet av förbudet flyttades centret till Gjakova, i Kosova. Orden skulle expandera till USA och där förblir den starkaste orden från Balkan. Sufiska tekke förvandlades av den kommunistiska makteliten till offentliga byggnader, t ex ålderdomshem, så som fallet var med deras viktiga tekke i Tirana. Sufi-biblioteken i tekke brändes och i visa fall raserades även själva tekke. Moskéer och kyrkor förvandlades till sporthallar, medan vissa lämnades som historiska monument, som t ex i städerna Berat och Gjirokaster.
Sufismen i Grekland har säkert haft anhängare och aktiviteter efter 1945, med tanke på att muslimer fanns även efter 1945, och efter inbördeskriget. Sufismen i Rumänien har liknande position som i Grekland, med mindre utsträckning.
Betydligt bättre position och situation hade sufismen i Jugoslavien, dvs. i Bosnien – Sanjak–Kosova–Makedonien. Men även här har sufismen haft motgångar, och givetvis tänker jag på året 1952. 1952 infördes ett förbud av Ulama i Bosnien-Hercegovina mot sufiordarna och funktionen av sufi tekke. Dock drogs förbudet tillbaka ganska snart. Bosnien-Hercegovina historiskt sett har alltid varit sunnitiskt och haft ganska strikt sunni-ortodoxa Ulama, och som vi kommer och se har sufiordnar med shiitisk inslag, t ex Bektashiyya, får aldrig fäste i Bosnien-Hercegovina. Ett center som förenade alla sufi-tariqarna grundades 1977, och en rådsförsamling formades som dess verkställande organ: koordinerare och sekreterare har utsetts. Sufierna i Bosnien-Hercegovina har ett eget årlig tidskrift. En liknande sufiorganisation bildades 1974 även i Kosova. Förhandlingarna med islamiska sunnitiska Ulama misslyckades och en egen sufiorganisation är verksam, dvs. som ett andra muslimskt samfund.
Ulama har alltid haft stark makt i Bosnien, men ett mer omfattande samarbete kan sägas inleddes på 1970-talet. Sufismen ägnades symposier, det första i Zagreb 1988, där det diskuterades om sufismen i allmänt. Deltagarna var de mest prominenta personligheterna, från Bosnien framförallt, Kroatien och Makedonien och från övriga världen. Som exempel nämner jag Fazlur Rahmans deltagande i 1990 års symposium. Symposiet har blivit traditionell, och där hålls varje år diskussioner kring islam.
Som vi ser: sufismen är aktivt i f.d Jugoslavien, trots att ordnarna har betraktats med misstro både av staten och Ulama. Medan i de andra balkanstaterna, såsom i Grekland, Bulgarien, Rumänien och Albanien, bedrevs repressalier mot minoriteter som bekände sig till islam t ex mot turkarna i Bulgarien och i Grekland, eller som i Albanien mot all religiös tro.
3. Presentation av olika Sufi tariqor
Nakshbandiyya orden
En av de första tekke i Bosnien tillhörde Nakshibandiyya-orden. Den är byggd år 1459 i Sarajevo av Iskander Pasha Beyler begi av Rumelia. Orden håller strikt till sharia och sunna. Deras utveckling, eller snarare utbredning, skedde på 1800– och 1900-talet. Medlemmarna var medborgare i alla samhällsklasser. I de största städerna där Nakshbandiyya existerade fanns tekke, förutom i Sarajevo även i Travnik, Jajce, Foca, Gorazde, Cajnica, Visok, Mostar och i andra små byar. Nakshbandiyya är en djupt rotad tariqa i den Bosniska religiösa livet, och att orden bidrar till att stifta kontakter med den övriga muslimska världen. Orden existerade även i Serbien fram till 1800–talet med center i Belgrad, och även i andra städer fanns orden, i Uzica, Leskovc, Vukovar och i andra städer och byar. Evlija Celebi nämner att bara i Belgrad fanns det 70 tekke. Nakshbandiyya-orden etablerade sig tidigt i Kosova och Makedonien, speciellt i det senaste nämnda landet. Den tidigaste tekke byggdes på 1400–talet i Skopje. Vid den här tiden hade Skopje ca 20 sufi tekke. Så att det finns Nakshbandiyya i Makedonien och Kosova är jag helt övertygad om, men några källor som styrker mitt påstående har jag inte kunnat finna.
Ordens litterära skrifter har lämnat djupa kulturella spår, speciellt i den bosniska litteraturen. Bland de mest kända är Sheikh Abdurahman Sirr (1785–1847) och hans mest kända dikter är ”Om du vill dervisch vara”, ”Ack, dervisch öppna ögonen”.
Den här sufiorden har varit och är aktiv i Bulgarien. Den tidigaste informationen om ordens aktivitet nämns av G. Gadzanov 1911, men utan att ge några speciella uppgifter. Orden skulle överleva kommunismen och Nakshbandiyya är relaterad i södra Bulgarien, nämligen i byar såsom Ishirkovo (på turkiska: Kocina), Ruino (turkiska: Kizilburun) och Rahman Asiklar (idag del av Dulovo), och i städerna Isperih (Turkiska: Kmanlar) och Tutrakan. I staden Isperih är samarbetet mellan Nakshbandiyya- och Kadiriyya-orden vid dhikr-ritualerna slående, detta märktes, när år 1982 mötes dessa tariqarna i de nämnda byarna men stoppades av polisen, som förbjöd mötet såsom olagligt religiös möte. Det befaras att detta var så strängt att den sista aktiva sufiorden i Bulgarien krossades av de kommunistiska makthavarna.
Bektashiyya orden
I inget annan Balkanland har Bektashiyya haft så stort inflytande och makt som i Albanien. Bektashiyya utgör den fjärde religiösa kommuniteten i Albanien även idag, dess ledare kommer efter sunni-islams mufti, katolikerna och ortodoxa representanter.
Albanien, historiskt sätt, är Bektashiyyas andra hemland efter Anatolien, i Turkiet, och ordens centrum låg i Turkiet fram till 1920-talet. 1922, i en Bektashiyy-kongress, enades ordens representanter om att fökunna självständighet från den Store Dede i Turkiet. Även han var av Albanskt ursprung. Den Store Dede flyttade till Albanien 1923, och 1925 flyttade Bektashiyyahuvudkvarteret officiellt till Tirana, Albaniens huvudstad. Detta sedan Ataturk avstängd och utfärdat förbud för alla sufiordnar och deras institutioner, d v s tekke.
Albaniens självständighet härrör från 1912 och landet proklamerades som sekulariserat. Bektashiyya var den drivande kraften bakom landets moderniserings-strävanden. Orden skulle nå så stark ställning att det predikades om att utropa Bektashiyya som albanernas nationella religion eller kyrka. Vid en intervju 1933 svarade Sabi Niazi Dede, ordföranden för orden, att i Albanien fanns 200.000 Bektashiyyer, och att i hela det ottomanska imperiet vid slutet av sitt imperietid orden hade 7,5 miljoner anhängare.
Bektashiyya är utspridd även bland albanerna i f d Jugoslavien och är verksamma fortfarande. Tekke finns i Gjakova, i Kosova, där Sheikh Kazim Baba blev ordförande för orden på Balkan, i synnerhet i Kosova, Makedonien och Albanien. Detta hände alltså efter andra världskriget, då kommunismen tar makten i Albanien. Bektashiyy-tekke finns i dag i Skopje, Tetova, Shtip, Veles, Strumica d v s i Makedonien, och i Gjakova, Prizren. De flesta av dessa tekke är fortfarande verksamma t ex i Gjakova. Det uppskattas att Bektashiyya i dag har ca 50 000 anhängare i dessa ovannämnda områden och städer, d v s i Kosova och Makedonien. Ordens medlemmar kom från olika samhällsklasser, småborgare, bönder, och bland intellektuella.
Bektashiyya i Albanien deltog aktivt i kriget mot italienare och tyskarna under andra världskriget. Det beräknas att ca 6 000 Bektashiyy-dervischer deltog under andra världskriget, och de nådde ganska höga poster inom både kommunistiska rörelsen och nationalistiska rörelsen, speciellt i den senare. Ordens och andra religiösa organisationers utveckling skulle avta, när man i Albanien 1967 skulle införa förbud för alla religiösa aktiviteter genom den kommunistiska statsapparaten. Och vid den här tidpunkten hade Bektashiyya-orden runt 300- tekke över hela landet mest i södra delen, där den var starkare. De flesta tekke förstördes eller förvandlades till statliga institutionella byggnader, och Bektashiyy-böckerna brändes.
Den liberala synen på vindrickandet, och kvinnornas frihet att inte ha hijab på sig, och det fria umgänget mellan kvinnor och män och den folkliga karaktären var orsaken till att många balkanbönder, i synnerhet i Albanien, konverterade till islam. Deras inverkan på litteraturen, musiken och poesin är känd över hela området; helt förståeligt med tanke på tillåtelsen att konsumera vin, musik- och kvinnornas deltagande. Bland de mest kända företrädarna är Ahmed Vahdeti (död 1598), Ahmed Gurbi (död 1700-talet), Bosnevi (dog i mitten av 1880-talet), Naim bey Frasheri (dog 1900), Kazim Baba från Prizren (dog 1949), Agahi Dede Jashara från Belgrad (dog 1850).
Mewlawiyya orden
Mewlewiyya-dervischerna, orden var närvarande i Bosnien-Hercegovina. Den hade en tolerant och humanistiskt syn gentemot konvertiterna. Orden var nära relaterad till det politiska etablissemanget. Orden har haft stort inverkan på den kulturella sfären, såsom i litteraturen. Det gäller i synnerhet Rumis skrifter. Likaså i musiken, i dess instrument, med följder i flöjten i spetsen, och i läran om ilahijer, sättet de utförde dhikr genom musikens inverkan. Självfallet kan detta inte ha undkommit att influera litteraturen och i synnerhet musikens utveckling på Balkan. Flöjten används nästan av samtliga folkmusikkulturerna på Balkan, av bulgarer, albaner, serber, bosnier, makedonier och greker, det skiljaktiga består i rytmens uppbyggnad.
Orden var dock mest förekommande i Bosnien, förutom i Turkiet, och mewlewiyya- dervischerna har lämnat outplånliga spår i den bosniska litteraturen och raden av deras deras författare sträcker sig bakåt till 1500-talet, t ex Sudi Ahmet (dog 1598), Darwish Pasha Bayazid Agha-zade al Mustari (dog 1603), Habib Habibi-dede (dog 1643), Rajab Dede Adani (dog 1684) . Orden skulle avta, och idag existerar inte någon Mewlewiyya-orden Detta skedde när Bosnien ockuperades av Österrike-Ungern 1878. De sista dateras 1924, men deras dhikr-ritual fortsatte och bedrevs av enstaka sheikher och av andra sufiordnar. Den mest berömda dhikr utfördes under den 27 natten i Ramadan, efter Tarawih-bönen. Då utfördes dhikr i den berömda och viktigaste moskéen i Gazi Husrevbegov-moskén i Sarajevo.
Melamiyya orden
Sufiorden Melamiyya utgörs av tre grenar, nämligen Melamiyya-i Kassariyye, Melamiyye-i Bayramiyye och Melamiyye-i Nuriyye. Vid ankomsten av orden på Balkan var den väldigt aktiv, förnämligast i Bosnien och Serbien under 1500- talet .
I Bosnien-Hercegovina skulle ytterliggare en gren uppstå, eller snarare en förening mellan Melamiyya- och Hamzewiyya-orden. De skulle bli väldigt starka på 1500-talet p g a deras självständighet. Staten hade ingen kontroll över orden. Den skulle utvecklas och få en kraftfull roll i politiken och i den sociala ordningen, vilket skulle medföra uppror mot ottomanerna i staden Tuzla. Svaret från makthavarna blev ett försök att utplåna orden på 1600-talet, dock utan att uppnå syftet. En liten grupp överlevde. Två tekke blev bestående i alla fall, tekken i Konjevic Polju och Nove Kasabe, den sist nämnda tekken, byggd 1519, sattes under statens beskydd som kulturellt–historisk monument 1954. Sadiyya-grenen är mest utsprid i Kosova och Makedonien. Orden etablerade sig på 1700-talet, då Shejkh Sulejman byggde den första tekken i Gjakova, där två av hans söner bedrev verksamheten, medan han själv fortsatte i Prizren och i byn Marash, där han byggde varsin tekke. Tekken i Prizren utplånades under andra världskriget. Turben existerar dock fortfarande, men i Marash blev den helt raserad. I Gjakova byggdes tre andra tekke, d v s det fanns fyra Sadiyye-tekke. Idag är endast två verksamma, och en av dessa är centret för Sadiyya-orden i Kosova. Tekke av den här orden finns även i staden Gilan i Kosova. Sayyadiyya-grenen är utbredd i Kosova. Deras center finns i Gjakova, med filialer i Prizren, Pej, Rahovec och i Mitrovica. Anhängare finns även i Albanien, fast mer utförlig material saknas. Alla dessa grenar är forfarande verksamma i Kosova. Man skall också notera att grenarna är stark shiitisk inriktade. Rufaija-orden existerar i Skopje, där den fortfarande är verksam. Orden har existerat i Belgrad också, men i Bosnien, som var starkt sunni-inriktad, kunde inte orden etablera sig p g a sin shiitiska inriktning och alavitiska inslag. Melamiyya har varit aktiv i Bulgarien också, och ordens anhängare beskrivs, det gäller byarna Kemanlar (bulgariska. Isperih) och Mumcilar (Bulgariska. Svestari). En annan tariqa som varit aktiv i Bulgarien under kommunismens tid var Sazeli-orden, som var aktiv och hade medlemmar i städerna Tutrakan och Rus. I Ruse hade de även tekke som fortfarande fungerade 1948. Men tekken förstördes på 1970–talet, enligt lokala informanter.
Khalwatiyya orden
Khalwatiyya-orden upprättades i Bosnien på 1500-talet och var starkt sunnitisk inriktad. Därför hade orden stöd hos den förhärskande klassen. Orden spred sig i Sarajevo, Travnik, Visegrad, Rudom, Bijeljina, Tuzla, Konjica, Blagoja, Prusc. De flesta av dessa tekken blev antingen förstörda under andra världskriget, eller har förvandlats till historiska monument. Dess viktigaste stad var Uzica, i dagens Serbien. Därifrån skulle orden sprida sig i Serbien, Bosnien och Ungern, orden överlevde ända till 1800-talet.
Khalwatiyya är en av de mest närvarande orden i Kosova och Makedonien. Detta bekräftades även av Ulama Medjlis i Skopje 1938/39 att: khalwatiyya hade 25 tekke över hela området, och ordens medlemmar var fattiga och yrkesutövande folk i basarerna. Orden har många förg r e n i n g a r, såsom Qarabashiyya, Yarrahiyya, Heyattiyya, Ramazaniyya och Sinaniyya. Qarabashiyya har sitt center i Prizren, Kosova i ”Sarac hane” tekke. Den här tekken är under statens tillsyn som kulturell byggnad.
Den här grenen hade tekke i Skopje också, nämligen två sådana, den ena raserades under jordbävningen på 1960-talet och den andra förstördes av staten. Där byggdes ett hyreshus. En av de sista ledarna, Shejkhen Alaudin, av den grenen i Veles, en stad i Makedonien, emigrerade till Turkiet 1951. Det fanns tekke i andra städer i Makedonien t ex i Kumanova, Kratova, Kriva Palanka. Hayattiyya-centret finns i Ohrid, och härifrån spred sig orden till Albanien och till närliggande länder, t ex Grekland, och städer, i Struga en tekke och i Kercova tre tekke. Och tekken i Ohrid är fortfarande verksamm.
Jarrahiyya har haft tekke i Skopje, Kocani och Strumica, men idag existerar de inte. Sinaniyya-grenen har tekke både i Kosova och i Makedonien. I Kosova är den viktigaste tekken i Prizren. Två av deras tekken i Skopje blev raserade, det fanns en tekke i staden Gostivar, i Makedonien också, men den förstördes 1951. I Kosova existerar Khalwatiyya-orden och är sprid. Förutom i Prizren finns den även i Gjakova, Rahovec, Pej och i Gjilan i byn Lukovin.
Kadiriyya orden
Kadiriyya är den mest utbreda orden. I Bosnien-Hercegovina är den mest kända och viktigaste Kadiriyya-tekke är i Sarajevo, byggd 1638 eller 1640. Vid den här tekken undervisades de nya medlemmarna i tasawuf, studerandet av Kadiriyyatänkarnas skrifter, lärdes också etiska mystiken. Det skrevs poesi och sånger på turkiska i Bosnien. Den mest kände är författaren Hasan Kaimij (dog 1691). Utan honom hade kanske inte ordet haft det inflytande som den har i Bosnien. Han skolades i Sofija, Bulgarien, och förvandlade sitt hus till tekke i Sarajevo. På Turkiska skrev han Varidat ”mystisk inspirationsort ” och den populära skriften Divan. Han har skrivit almaijado- litteratur, d v s bosniska men med arabiska bokstäver. En annan tekke i Sarajevo är Sinan Kadiriyya-tekken. Efter andra världskriget är den ansed som ett kulturellt– historiskt monument under statens tillsyn, men den var aktiv till dess. Förutom i Sarajevo finns Kadiriyya-tekke finns i Zvornik, Jajce, Travnik.
Kadiriyya-orden var och är starkare som sufiorden i södra delen av f.d. Jugoslavien, d v s i Kosova och Makedonien. En av de största aktivisterna för orden var Al-Shaykh Haqqi, född den 13 januari 1913. Han dog 1977 och han gjorde mycket för att öppna nya tekke och sprida orden, dock med mindre resultat i Bosnien. D v s Kadiriyya-orden är mycket mer omfattande i Kosova och Makedonien. Detta påstående styrks av att t ex Ulema i Skopje 1938/39 informerade att i Makedonien och Kosova fanns 18 Kadiriyya-tekke. I Kosova är det viktigaste centret för orden i staden Mitrovica, och det var här Shejkher fick sina hilafet namu (licenser) för att kunna bedriva verksamhet som Shejkher, och att öppna tekke. En av de äldsta tekke finns i staden Prizren, i Kosova, byggd 1655, och den är aktiv även idag. Likadant tekken i Gjakova, som byggdes runt 1700-talet, är verksam än idag. I Prishtina, huvudstaden i Kosova, fanns en tekke fram till 1903 som bedrevs av Shejkh Mehmed Sezai som var väldigt aktiv, t ex hade han runt 400 dervischer i Prishtina, Vushtria, Mitrovica, Podujeva och i Gjilan, och ordens tekke finns fortfarande i Pej (Pec).
Kadiriyya-ordens medlemmar har alltid tillhört militären och handelsmännen i basarerna.
Kadiriyya-orden har varit aktiv även i Bulgarien fram till 1982, då den förbjöds tillsammans med Nakshbandiyya-orden.
4. Islam och Sufismen efter 1990
Kommunismens sammanbrott innebar religionernas pånyttfödelse på Balkan, i synnerhet i Rumänien och Bulgarien. I f d Jugoslavien ökade islams betydelse gradvis under 1960–70–talet, då Tito flirtade med tredje världen och muslimska länder. Som resultat fick muslimerna ganska betydande poster i det socialistiska Jugoslavien. Islam i Albanien, visserligen har man öppnat alla religiösa kultplatserna, men islam har inte den position den hade före andra världskriget. När Jugoslaviens sammanbrott var ett faktum, i början av 1990-talet, tog ett ödesdigert krig fart i Kroatien och i Bosnien-Hercegovina. I Bosnien utgjordes ca 40% procent av muslimer och resten var serber, kroater och andra små minoriteter, och i hela f d Jugoslavien bekände sig ca 4 miljoner av befolkningen till islam..
I Bulgarien idag existerar runt 16% muslimer, eller 1,2 miljoner, räknat i andel av befolkningen. Runt 700 000 är turkar, 200 000 bulgariska muslimer eller ”pomacker”, och resten muslimska romer.
Grekland har idag en muslimsk minoritet på 114 000 beräknat 1993, och siffran stiger givetvis med de muslimska invandrare som arbetar i Grekland.
Rumänien har det längsta antalet muslimer på hela Balkan, nämligen ca 50 000 muslimer, räknade 1993.
Den största tragedin för sufismen är givetvis i Bosnien-Hercegovina och Kosova idag. I Bosnien mellan åren 1992–95 raserades totalt mer än 655 moskéer och 524 skadades. Självfallet skulle en liknande genocid mot historiska och religiösa monument drabba även sufiska tekke. Och visa av de här tekke, eller de flesta, kommer aldrig att byggas igen, med tanke på de politiska och millitära gränser som uppkommit efter Dayton-avtalet. Alltså är fallet Bosnien-Hercegovina mellan 1992–95, kan man säga, identisk med 1800-talets vålddåd. En av de mest tragiska och mest omänskliga händelserna, förutom att mer än 200 000 tusen muslimer dräptes, och mer än 20 000 tusen kvinnor våldtogs. Självfallet även bombandet och förstörandet av Gazi Husrevbegova-biblioteket i Sarajevo, där värdefullt källmaterial bevarades om islam och sufismen i Bosnien och på Balkan. Ett identisk fall har vi även i Kosova. Under kriget mellan serber och albaner mellan år 1998-99 förstördes ca 300 moskéer och ett antal värdefulla sufi tekke. Medan striderna i Makedonien under våren 2001 mellan albaner och makedonier demolerade ett tiotal moskéer.
Sufismen blomstrar i Albanien efter kommunismens fall. Bektashiyyemigranter i framför allt i USA ger massivt stöd åt orden att bygga och restaurera de äldre tekke. Men inte bara i Albanien utan även i Grekland och Bulgarien har aktiviteter påbörjats, där Bektashiyya, Nakshibandiyya och Kadiriyya står i spetsen, fast i mindre utsträckning, i Grekland och Bulgarien, menar jag.
Sammanfattning
Syfte här var att belysa sufismen på Balkan under 1800–1900 talet. Som vi har sett har sufismen varit uppenbart närvarande i de flesta Balkanstaterna från 1400- talet till 1800-talet. Sufismens reducering i några av balkan staterna är resultatet av den nationalistiska ideologins strävan att utplåna allt vad som hade med det Ottomanska imperiet eller dess ideologi att göra. Detta drabbade givetvis även sufismen. Men sufismen hade också inflytande på det folkkulturella planet, särskilt i musiken och litteraturen i Albanien och Bosnien-Hercegovina. Allt detta skedde under staternas bildande eller återvinnande av självständigheten under 1800-talet.
I det kommande seklet, d v s 1900-talet, fram till efter andra världskriget eller närmare sagt till 1950-talet, genomgick sufismen en rad svårigheter, men den även fick respekt för sitt inflytande på den kulturella utvecklingen och nationella renässansen, i Albanien t ex. I den balkanstat där sufismen utvecklades, i synnerhet Bektashiyya, till en självständig religiös kommunnitet. Nedgången visade sig när kommunismen erövrade den politiska makten för att försvinna helt eller sättas under förbud 1967.
Sufismen i Bosnien-Hercegovina fick aldrig sådan status, om vi jämför med Bektashiyya före andra världskriget i Albanien. Men även här skulle sufismen förbjudas 1952. Från 1900–1945 minskade sufismen drastiskt som resultat av gränsändringarna mellan nationer, och folkomflytningen på 1920- och 30-talet, i de flesta balkanstaterna, där den nästan blev helt utplånad, t ex Grekland, Rumänien, Serbien och Montenegro. Det gällde kommunismens epok i Bulgarien, mycket liten i Rumänien, och Albanien som var katastrofalt. Under 1990-talet sker en viss pånyttfödelse för sufismen i Albanien och Bulgarien, medan i f d Jugoslavien hade den haft friheten att ganska fritt bedriva sin verksamhet ända till början av 1990-talet. Orsaken var naturligtvis på våldsamheterna som bröt ut i Bosnien mellan 1992–95, och i Kosova mellan 1998-99. Här, som i de flesta fall, är det det politiska klimatet som är förutsättningen för sufismens blomstring.
Sufismen på Balkan är väldigt litet studerad och utforskat fram till idag. Detta inte helt utan anlendning. Som bekant styrdes balkanstaterna av den kommunistiska ideologin, och kommunismen satte djupa spår i folkets religiösa tro. Förhoppningsvis nu, när kommunismen har fallit, kommer större uppmärksamhet att läggas på sufismen på Balkan.
Ur Tidskriften Minaret 2004:3-4
