Imam Malik träffar Abu Hanifa

Imam Malik träffar Abu Hanifa

Av: Muhammad Moosa Mubarak, Khanyar
Översatt till svenska av Kerim Hrustanovic

Innan Imam Maliks och Abu Hanifas möte brukade Imam Malik säga “akta er för de människor med åsikter.” Abu Hanifas skola kallades för “åsikternas skola.” Innan de träffades kommunicerade de ofta via brevväxlande men de träffades inte förrän när de båda begav sig på Hajj.

När de till slut träffades, så kom de överens om att konfrontera de tre frågor som vardera parti skiljde sig vid. Den första rättsvetenskapliga frågan var hur man skulle hantera hypotetiskt frågeställande; d.v.s. saker som inte hänt tidigare. Inom Imam Maliks rättsskola anser man att man inte borde föreställa sig sådana situationer och ställa frågor om saker som inte skett än då detta distraherar folk från aktuella problem och andra tvister. Som bevis för detta hänvisade Imam Malik till ett flertal ayahs (verser) och ahadith. Han hänvisade till en ayah där Allah (swt) säger, “DE FRÅGAR dig om innebörden av månens nytändning.” (Qur’an 2:189) Sådana frågor är meningslösa. Allah swt svarar sedan i samma ayah “Säg: Den visar människorna tidpunkten då [vissa skyldigheter skall fullgöras] och [tiden för] vallfärden.”

Ett annat bevis som han använde var att Umar ibn al Khattab (r.a.) förbannade den som frågade om situationer eller händelser som inte har hänt, till dessa sade han “Bli inte fästa vid saker som inte har hänt, se till så att människor fokuserar på sanningen istället.”

Folk brukade komma till Imam Malik och ställa hypotetiska frågor. Detta brukade göra honom arg och han sade till dem att inte ställa hypotetiska frågor. Dessa människor kom oftast från Irak där Abu Hanifa bodde, och dessa var starka anhängare till detta tankesätt.

Imam Abu Hanifas tillvägagångssätt grundades på att hitta på situationer som inte har hänt än. Han hittade på 60 000 sådana situationer.

När de träffades så visade Imam Malik sitt misstycke med Abu Hanifas synsätt. Abu Hanifa svarade att förhållandena i Irak skiljer sig från de i Medina. Irak är kalifatets huvudstad (där många fler religiösa grupper fanns på den tiden) och därför måste man göra sådana förberedelser medan Medinahs problem är korrigerade och små på grund av arvet som stannat kvar i staden.

Imam Abu Hanifa gav då ett exempel på en hypotetisk fråga där en kvinna väljer att gifta om sig då hennes man har varit frånvarande ett bra tag. Vad ska de då göra om den före detta mannen en dag återvänder? Imam Malik undrade varför man ens ställt en sådan fråga, och Abu Hanifa svarade då med att i Irak åker många män bort för att kriga och erövra och då måste man ha svar på sådana frågor. Imam Malik blev tyst.

Imam Abu Hanifa påminde honom (Malik) om när Profeten (saws) träffade en man som sade till honom, “Tänk om en man kommer och tar mina pengar, vad ska jag göra då?” Profeten (saws) svarade att han inte skulle ge honom pengarna. Mannen frågade då “Tänk om han börjar slåss med mig då?” Profeten (saws) svarade att han skulle försvara sig. Mannen frågade då “Tänk om jag skulle ta kål på honom?” Profeten (saws) svarade att mannen som blev dödad i sådana fall skulle hamna i helvetet.

Abu Hanifa sade att Profeten (saws) hade svarat på hypotetiska frågor sammanlagt fyra gånger. När Malik sade att detta var för ett syfte svarade Abu Hanifa “Vi gör det för ett syfte i Irak med.” Då sade Al Layth ibn Sa’ad “Prisa Allah, Vid Allah, du berikar islam.” Imam Malik höll folk borta från att fästa sig vid obetydliga problem och Abu Hanifa ifrågasatte framtiden för att skydda människorna från ont. Detta var vad Profeten (saws) gjorde. Han förbjöd folk att ställa hypotetiska frågor och svarade på frågor om saker som skulle kunna hända i framtiden.

Både imamerna kom fram till att de skulle hålla fast till vardera metodologi, men att båda sätten var rätt och att de skulle integrera båda tillvägagångssätten för islams nytta.

Deras åsiktskillnader är ett naturligt fenomen då Iraks miljö och människornas tankesätt skiljde sig från den miljö och de tankesätt man hade i Medina. Deras åsiktskillnader resulterade i att islam blev berikat. Deras lugna, sansade och ärliga dialog mellan varandra frambringade de många olika åsikterna och sanningarna utifrån alla aspekter. Deras uppförande mot varandra när de konserverande var civiliserat, artigt och utomordentligt.

De frågor de diskuterade var inte obetydliga. Nuförtiden struntar människorna i de obligatoriska frågorna så som muslimsk enighet och istället har de dispyter om obetydliga ting. Imamerna hade åsiktskillnader inom kärnfrågor men det fanns kärlek och förståelse mellan dem.

Den andra frågan som de diskuterade var konsensus. När du letar efter svar på frågor inom islam så hittar men det antingen i Qur’anen eller i hadither. Om du inte skulle hitta ett svar där följer du de lärdas konsensus.

Imam Malik ansåg att konsensus skulle hämtas från Medinas folk, eftersom Profetens (saws) följeslagare levde och dog där och det gjorde även hans nio fruar som bevittnade alla hans handlingar och dåd. Det fanns runt 10,000 följeslagare.

En man kom en gång till Imam Malik och började tala om ett omtvistat ämne. Imam Malik sade till honom, “Sök dina svar bland folket i Medina, och när du hittar svaret kan du vara säker på att det är sanningen.” Han sade till en annan man, “Du kan finna kunskap i Medina, då Qur’anen inte uppenbarades i Efrat (då syftade han på Imam Abu Hanifa och Irak).

Imam Abu Hanifa var 13 år äldre än Imam Malik, men han respekterade ändå honom. Han svarade på detta med, “Malik, erövringarna under Umar ibn al-Khattabs tid spred följeslagarna över hela världen. Du påstår att det fanns 10 000 följeslagare i Medina. Under Profetens (saws) sista strid fanns det runt 120 000 följeslagare, så var är resten av dessa följeslagare? Du kan inte förneka faktumet att att Umar ibn al-Khattab skickade följeslagarna just för det speficika ändamålet att lära människor islam i olika delar av världen.

Han började räkna upp exempel på sådana följeslagare, som till exempel Mo’az Ibn-Jabal som Profeten (saws) beskrev som den mest kunnige av dem alla och han skickade honom till Yemen. Han nämnde även Abdullah Ibn Mas’od vars Qur’anrecitation Profeten (saws) rekommenderade att folk skulle få höra. Han lade till namn som Abu-Dthar, Zobair, Ibnul-A-‘wam och Sa’ad Ibn-Abu-Waqqas i Egypten, Hudthayfa Ibnul-Yaman, Abdullah ibn Mas’od och Ali Ibn-Abu-Talib i Irak, Abu-Ubayda Ibnul-Jarrah, Bilal och Abul-Dardaa i Syrien o.s.v.

Sedan återberättade han om hadithen där Profeten (saws) sade att hans följeslagare är likt stjärnor som alla skulle kunna vägleda en. Imam Abu Hanifa pekade även ut att Omar ibn al Khattabs briljans i ledarskap gjorde att han lyckades skicka ut muslimer över hela världen för att sprida islam, men han lät samtidigt en viss grupp stanna kvar i Medina för att bevara balansen. Imam Abu Hanifa bevisade här för Imam Malik att spridningen av följeslagarna var för integrerande ändamål, för ummahns skull.

Al-Layth Ibn Sa’ad sade då, “Vid Allah, detta är också en integration av ummahn.”

När du ser på det ur en annan synvinkel så kan du se en annan aspekt av sanningen. Detta är dygden av meningskiljaktigheter; att se till att man ser sanningen från dess olika aspekter. Om alla människor skulle tänka likadant, skulle de endast se en sida av sanningen, men Allah (swt) vars namn även är sanningen vill att vi ska se alla sidor (av sanningen).

Den tredje frågan de tog itu med handlade om åsikter enligt lagskolor och hadither. Imam Abu Hanifa utvidgade förklaringen av ahadith så mycket att han kunde ha 100 lektioner på endast en hadith. Imam Malik såg detta som en överdrift och en överbelastning och att detta inte var vad Profeten (saws) att vi skulle göra.

Imam Abu Hanifa förklarade då för honom att i Irak blev man invaderad av grekiska, romerska och persiska filosofier, så denna utvidga förklaring utav ahadith var nödvändig för att hålla folk på den raka vägen. Detta var anledningen till att han letade efter många svar i ett flertal hadither för att konfrontera nya idéer och filosofier. Medina å andra sidan, är endast bebott av följeslagarna och deras följeslagare, så där fanns det ingen anledningen att utvidga och vidareförklara hadither. Al-Layth Ibn Sa’ad sade då “Detta är också en integration.” Båda imamerna kompletterade varandra i bevarandet utav islam.

Om du diskuterar dina problem med din fru eller man, så löses många problem. På samma sätt skulle politikerna i Irak, Darfur och Libanon, samt teologerna och vetenskapsmännen kunna göra detta, och då skulle man kunna ha löst många problem.

När de två imamerna lämnade mötet, så var Al-Layth ibn Sa’ad, (en egyptisk imam med minst lika mycket kunskap som de två imamerna men inga studenter att lära ut den till) mycket angelägen om att visa sitt intryck av vardera imamer.

Han gick till Imam Malik och frågade honom vad han tyckte om diskussionen. Malik torkade bort sitt svett och sade “Vid Allah, Abu Hanifa fick mig att börja svettas. Vid Allah, han är en sann jurist. Jag har aldrig sett en man debattera som han gör. Vid Allah, om han hade insisterat på att denna järnstång var gjord av guld, så skulle han lyckas övertyga dig.”

Al-Layth gick sedan till Imam Abu Hanifa och Abu Hanifa sade till honom, “Jag har debatterat hundratals män men jag har aldrig sett någon acceptera sanningen så fort som honom.”

Vi måste lära våra framtida generationer dessa fasoner. Detta är viktigt för alla; journalister, politiker, folk som jobbar i media, teologer, makar och frugor, föräldrar och barn.

Vad hände efter detta möte? Imam Abu Hanifa skickade sin son till Medina för att lära sig Imam Maliks juridiska tillvägagångssätt och att studera hans bok “Al-Mu’ata”. Imam Malik bad senare om att få tag på Imam Abu Hanifas böcker för att dra nytta från dom.

Samtidigt som detta skedde höll Muhammad Ibnul-Hassan, en av Abu Hanifas studenter lektioner i Irak där han presenterade Imam Maliks metoder.

En gång bad Abu Hanifa Imam Malik om råd med en fråga. Frågan behandlade problemet i om man skulle kalla en syndare för en icke-troende, och att gå ut med detta offentligt. Abu Hanifa tyckte inte man skulle göra det, och Imam Malik höll med så det var med denna dom han gick ut med, efter att har rådfrågat Imam Malik. Detta kom inte upp från endast ett möte utan från ett flertal korrespondenser som ytterligare bidrog till deras integration.

Den abbasidiske kalifen Al-Mansour erbjöd en gång Imam Malik att ta bort alla andra juridiska tillvägagångssätt och göra Imam Maliks till den mest dominanta, han skulle även stämpla hans bok i guld och bevara den innuti Ka’ba.

Imam Malik, som en gång i tiden hade avslagit alla andra tillvägagångssätt och endast följde Medinas folk bad honom att inte göra så eftersom Profetens (saws) följeslagare var nu spridda över hela världen. Han använde sig alltså av Abu Hanifas ord i detta svar till kalifen.

Skåda här det ypperliga uppförandet och den ypperliga moralen i att differentiera med någon men också förmågan att hantera sanningen.

Den första principen handlar om att skillnader är ett universeellt faktum som måste respekteras. Du måste respekter det faktum att variation är en del utav vår existens. Den andra principen visar oss att variation kompletterar oss; det är en fördel och inte en nackdel. Du måste se på denna berikande fördel. Den tredje principen handlar om att du vid dispytens stund omfamnar lugnets och ärlighetens karaktär för att kunna ha en dialog som hjälper dig se sanningen från alla perspektiv. Sanningen är en, men den har också många aspekter och paradigmer. Den fjärde och sista principen handlar om att aldrig glömma att uppföra sig gott och att ha en anständig dialog när en konflikt kommer upp till ytan. Du måste kunna tro på att dessa fyra principer är grunden för sameexistens.


Hämtat från:
http://muhammadmoosa.wordpress.com/2012/04/25/wise-and-wiser-when-imam-abu-hanifa-met-imam-malik/