Familjens sammanbrott | A.H. Murad

[wptabs style=”wpui-light” mode=”horizontal” background=”false”]
[wptabtitle] Del 1[/wptabtitle] [wptabcontent]

Av Abdal-Hakim Murad
Översatt till svenska av Al Ghazali Institutet

Abdal Wadod Shalabi har sagt att ett samhälle blir riktigt dekadent först när man aldrig refererar till “dekadans” som ett begrepp i den offentliga debatten. Föregående generationers muslimer och kristna grämde sig ständigt över sin egen ovärdighet i jämförelse med godhetens och fromhetens guldåldrar. Men under vår självbelåtna tid, är att tala om dekadans att inbjuda till anklagelser om bakåtsträvande romantik: och anses, egendomligt nog, i sig vara ett tecken på dekadans.

Muslimer som ser på väst med ett kritiskt, men medlidsamt öga, störs ofta av frånvaron av denna gammalmodiga självrannsakan. Vi lägger märke till att den dominerande kulturen inte längre avvärjer själbelåtenhet genom att referera till moralisk och kulturell överlägsenhet i det förgångna; snarare är det så att det paradigm man nu måste anpassa sig till utgörs av den liberala samstämmighetens ständiga skiftningar. I denna upp och nedvända värld, är det framtiden som fungerar som modell, aldrig det förgångna. I själva verket är inget riktigt skandalöst (”hädiskt”) samtal möjligt i moderna samhällen, utom de som kränker den totalitära liberalismen som antas frambringad genom det allmänna samtycket, men som i själva verket ofta fabricerats av den lilla, ofta personligen omoraliska men dock ideologiskt dominerande elit, som behärskar media och formar den allmänna opinionen till mer och mer bisarra och aldrig förut skådade former.

Debatten om familjens status ligger i botten av den rådande kollisionen mellan det uppblåsta, men ”dekadenta” Nord och det ständigt fattigare Syd. En kollision mitt i vilken vårt samfund försöker definiera sig självt och överleva. Denna kulturkrock har blivit så viktig för båda sidors självbild att den nu är oundviklig. Det förefaller som om vi varje gång vi sätter på televisionen och lutar oss tillbaka, måste se Nords fördomar och dess osäkerhet uppbackad av en ändlös, enträget humanistisk diet av dokumentärer om de missförhållanden som råder i den familjecentrerade tredje världen och om den orättfärdiga motvilja dess folk har mot att forma sig efter de liberala demokratiernas sociala doktriner. För den genomsnittlige västerlänningen verkar denna ensidiga polemik tillfredsställande och oomtvistlig. Den bekräftar det sken av överlägsenhet som stillar hans oro för problemen i det egna samhället. Den formar den allmänna opinionen och leder till att man finner sig i likvideringen av palestinier, bosnier eller tjetjener med de allra mildaste (men självrättfärdigt tillkännagivna) samvetskval. I själva verket är det svårt att inte dra slutsatsen att det moderna västerlandets sociala doktriner har pressats in i de imperialistiska ideologier som rådde under slutet på 1800 talet, eftersom polemiker använder sig av ortodox feminism och homosexualitet som de perfekta käpparna med vilka de kan slå den tredje världen. För hundra år sedan, blandade sig vita kristna i alla andras angelägenheter för de teologiska dogmerna och handelns skull; nu gör de det för de sociala dogmerna och handelns skull, men den underliggande attityden av förakt har i stort sett förblivit densamma.

Muslimer som lever i västvärlden sitter i en intressant och fördelaktig position gällande denna fråga. Medan många muslimska teologer skrivit om ”västerniseringsprocessen” i den muslimska världen och dess vanhelgande effekter på familjelivet, är verkligheten, som en del av dem lagt märke till, att denna process styrs av föråldrade sekulära eliter vars kulturella bildning var de gamla imperialistiska makternas verk. Den genomsnittlige sekulära turken eller syrierns familjeliv är inte detsamma som den moderne européns, trots hans påstridiga hävdande av motsatsen. Hans kläder, inredning, giftermål, ritualer och de flesta detaljerna i hans liv påminner mer om 40- och 50-talet än om den samtida västerländska existensens verklighet. Huvudströmmen i den muslimska debatten om förändringar i familjen som leds av tänkare som Anwar al-Jindi och Rasim Ozdenoren, har därför en benägenhet att vara av liten betydelse för vår situation här i hjärtat av det ”frigjorda” västerlandet.

När vi försöker teoretisera om vårt eget tillstånd, konfronteras vi med ironin att landet som många av oss emigrerade till inte längre existerar. På 50-talet och under det tidiga 60-talet, var det fortfarande möjligt att skönja brittiska familjevärderingar som framgått ur den stora religiösa traditionen från den familjenärande abrahamitiska myllan. Medan debatterna om doktriner mellan Islam och Kristendomen förblev hårda, var ”gästarbetarnas” och deras ”värdars” moral och sociala antaganden i de flesta avseenden desamma.

Denna samstämmighet har nu nästan försvunnit. Inte ens kyrkorna påstår längre att de representerar de moraliska sanningarnas övertygande röst, eftersom den allt svampigare Kristus-klippan eroderar och omformas av den frihetsivrande sandstormen. Kardinal Hume, den i vanliga fall klarsynte representanten för Englands katoliker, har nyligen yttrat sig i försonliga ordalag om homosexualitet; medan en anglikansk biskop, praktfull i tighta jeans och läderjacka, öppet tillkännagivit sin relation med en annan man. Så fjärran från att representera familjevärderingar för sin flock, är de att 200 av 900 Londonpräster sägs ha homosexuella tendenser. Antalet kristna och judiska organisationer och individer som sjunger Sodoms lov ser ut att öka, påhejade av de sekulära, tills traditionalisternas återstående röster slutligen överröstats.

Detta innebär att det muslimska samfundet, som redan marginaliserats vad beträffar klass, ras och ekonomi, nu måste konfronteras med en ny och en potentiellt mer drastisk form av utanförskap. Som nykomlingar och enda försvarare av värderingar som skulle ha erkänts av tidigare generationers engelsmän, upplever vi förvirring. Lockelsen att råka i panik, att dra sig tillbaka i grupper och sekter som skoningslöst kritiserar resten av världen för att vara oren och ondskefull, kommer att förleda många av oss. Sådana rörelser har redan gjort framsteg i universitetsvärlden, men sådana sterila och lättköpta frestelser måste motstås och, om vår tro är så stark som vi och våra belackare tycks tro, så kan de motstås utan svårighet till fördel för en mognare och fruktsammare förståelse för vår relation till ”värdsamhället”.

En strategi för att artikulera en sådan ståndpunkt måste grundas i kunskapen om att islamisk traditionalism inte tilltalar den typ av bekväma essentialistiska myter, vars anspråk på oberoende sanningar är mindre viktiga än dess status som uttolkare av kulturell identitet. Så har 1900-talets konkurrerande essentialistiska rörelsers misstag framträtt, i synnerhet i nationalismen och fascismen; och detta är alltför ofta den muslimske aktivistens misstag, vars uppmärksamhet på andliga realiteter underkastas, eller till och med ersätts, av jakten på den pseudo-andliga tröst som ligger i autenticitet. Berättelsen om den muslimska civilisationen, som inspirerat det muslimska brödraskapet och neo-ottomanska nydanare, har plötsligt öppnat vägen för ”al-Salafs” utopiska tolkning, med det problematiska påståendet att al-Salaf följde en ursprunglig uppfattning; men inte hos någon av anhängarna till dessa riktningar finner vi en omedelbar och lyhörd form av en tro som frambringar, såsom sann tro måste, en etik förankrad i medkänsla och omsorg snarare än i en ständig besatthet av renhet.

Detta innebär, att om muslimer i England inte kan motverka utarmningen och den exklusiva ”ideologiseringen” av Islam som ägt rum i en del muslimska länder, och återvända till en bild av religionen som är rotad i omedelbar och äkta omsorg om mänsklig välfärd under en Barmhärtig Gud, kommer vi att misslyckas med att bidra till den nationella debatten i denna eller någon annan fråga av värde. Det hjälper inte att de exklusivt inriktade rycker på axlarna och säger: ”Vem bryr sig om vad icke-muslimerna tänker”, eftersom muslimer i Koranen uppmanas vara ett gott exempel för andra. Vi kan inte vara ett exempel, eller med framgång förmedla Guds uppenbarade budskap, om vi gömmer oss i kulturella getton och beter oss aggressivt och arrogant mot dem som vi finner en sådan intensiv njutning i att anse bortom gränserna. Vi måste istället ta den svårare vägen att förstå detta samhälles egentliga problem, och därefter den ännu svårare, att varsamt föreslå botemedel som kan vara till verklig hjälp.

Tiden för en sådan insats är nu. Flera religiösa personligheter i England har nyligen framfört sina ofta ångestfyllda, men i allmänhet övertygande tankar, om familjens tragiska och tilltagande förfall. Liverpools biskop och den ledande rabbinen har båda sammanfattat processen och använt den vanliga statistiken: 34 % av de brittiska barnen föds idag utom äktenskapet; en lika stor andel vuxna går igenom skilsmässans våndor; inom tjugo år kommer mindre än hälften av nationens barn att växa upp med sina båda föräldrar; o.s.v. Det är få som tvivlar på de praktiska katastrofer som väntar: i U.S.A. sägs det att över hälften av fängelsernas interner kommer från trasiga familjer, samtidigt som det är känt att män och kvinnor tar djup psykologisk skada av föräldraseparationer även om de sker mitt i livet eller i hög ålder.

Sheppard och Sacks beklagar sig samstämmigt över att, i en värld stadd i snabb förändring, familjens fristad som aldrig varit nödvändigare för såväl barn som vuxna, har drabbats av den mest elementära av alla synder: själviskheten. Ingen vill offra sig: bugande inför den personliga frihetens avgud, ropar vi alla på våra rättigheter och upprörs över våra skyldigheter. Lärdomen är förargande men tydlig: den Thatcheristiska egocentrismen, framställd som en förgudning av Adam Smiths försvar av det konkurrensinriktade egenintresset som nyckeln till kollektiva sociala framsteg, kräver så många offer att hela projektet äventyras. Girighet frambringar rika män och lyckliga ämbetsmän, men verkar nu ha ett långsiktigt pris. Enorma sociala och ekonomiska räkningar rullar in för extra polisbevakning, fängelser och socialarbetare. Den socialistiska revolutionen har redan misslyckats och nu verkar det som om även kapitalismen slutligen kommer att kvävas av sina egna motsättningar.

Så långt är allt väl. Det är oemotsägligt, inte bara för religiösa människor, att det är girigheten som varit boven i dramat. Trots detta har vädjanden om att återvända till ett osjälviskt förhållningssätt hörts så ofta i det förgångna, och med så liten påtaglig verkan, att sådana vädjanden inte kan anses vara en tillräckligt trovärdig lösning. Om religioner verkligen har förmågan att övervinna den mänskliga syndens värsta konsekvenser, måste de erkänna att uppmaningar till att ”vara god” sällan har någon verklig effekt, och att denna uppmaning måste åtföljas av ett synsätt som möjliggör reformer. Varken biskopen eller rabbin verkar ha mycket praktiskt eller konkret vägledning att erbjuda; och det är kanske därför som de tolereras, och till och med försetts med en plattform av politiker och liberala media. Men som muslimer, som givits en religiös ordning av en förmedlare vars ställning som ”en barmhärtighet för alla nationer” manifesterades i ett konkret socialt såväl som moraliskt program, vet vi att samhällets nuvarande tillstånd aldrig kommer att reformeras genom predikan. Det krävs även strukturella förändringar: och, med tanke på problemets allvarliga karaktär, bör vi inte förvånas över att de kan bli smärtsamma.

Knappast mindre uppenbara än orsakerna till familjens förfall är orsakerna till varför etablissemangets ideologer vägrar att erkänna dem: Politikerna utgör de mest uppenbara exemplen: socialministern Robert Hughes sorgliga avgång för att ”reparera sitt äktenskap” efter en olovlig kärleksaffär förra veckan är den senaste i en rad av, vid det här laget ärligt talat, långtråkiga händelser som visar att det politiska etablissemanget är i stort sett oförmöget att föra ett moraliskt liv. Men alla ledtrådar vi behöver finns undangömda på parlamentsmedlemmarnas kontor. Där, framför hans skrivbord, finns denna anarkistiska närvaro som kryddar varje brevskrivartillfälle, och som, om han inte är väldigt reserverad, kan betyda hans fördärv. Antalet parlamentsmedlemmar som har sekreterare som andra fruar understiger bara till antalet dem som har hemliga älskarinnor. Endast vilsen idioti – eller undfallenhet – kan ignorera det faktum att en katastrof snarare är trolig än möjlig, om en politiker, laddad med den erotik som makt verkar frambringa, arbetar över med en person av det andra könet. Under sådana omständigheter, erbjuder systemet inget som helst skydd för de barn och makar som blir lidande och som kommer att utsättas för ett trauma som i värsta fall kan leda till självmord. Ännu en gång har den olycksbringande föreställningen att individens rätt går före familjens, resulterat i förnedring av dem båda.

Men politiken är bara det mest välkända exemplet på en miljö där, som iranierna säger: ”eld bor med bomull”. Den aktuella, beklämmande debatten om sexuella trakasserier visar att det knappt finns något offentligt utrymme kvar där privat åtrå inte tränger sig på. Aldrig tidigare har det funnits ett samhälle där män och kvinnor umgåtts så lättvindigt, eller där de radikalt ökande tillfällena till frestelser och otrohet varit så utbredda att till och med den mest anti-moraliska journalisten, politikern eller socialstrategen måste se det.

I Tom Wolfes populära novell Fåfängans fyrverkerier, är en ung finansman otrogen och förstör livet för sin fru och dotter bara för att New York är en stad som ”drunknar i sexuellt begär” och för att han är dess barn. Det är inte bara den rutinmässiga blandningen av könen som frambringar hans fall. Vart han än vänder sig, ser han reklam, pornografi, nya skandaler och ett åtsittande klädmode. Allt detta griper efter honom och skriker högljutt ut den pliktbefriade sexualitetens charm. Wolfes äktenskapsbrytare är en vanlig, i grunden inte ond man: men han lever i en värld där de flesta människor inte förmår uppträda på ett ansvarsfullt sätt.

New York är ännu inte London – men Atlanten krymper för var dag, och erotiseringen av det offentliga utrymmet har blivit en del av kulturen. Medelålders män med medelålders fruar hade en gång i tiden lite som kunde fresta dem, sånär som på ett hälsovådligt äventyr med någon prostituerad från Picadilly. Idag, med det överflöd av kött som hela tiden plågsamt påminner dem om vad de saknar, är det osannolikt att de förblir trogna utom om de är dumma, eller hör till den kategori starkt moraliska människor som alltid har varit och alltid kommer att vara i minoritet.

En radikal diagnos, fast nog så uppenbar: men finns det något botemedel? Islam ser khalwa, eller ”otillåten avskildhet” som en allvarlig förseelse, ett brott man inte kan föreställa sig i väst. Moraliska katastrofer har alltid en upptakt; Islam söker inskränka den sociala miljö där sådana upptakter kan förekomma. Därav vårt engagemang för köns-separerad undervisning. Den absurda desperation som uttrycktes av en rektor förra månaden då han introducerade regeln att pojkar och flickor inte får vara närmare varandra än femton centimeter eftersom: ”Det är vår i luften”, är ingenting för oss. Men skolan är bara början. Även arbetsplatsen bör, utan att hindra kvinnligt avancemang, garantera att makars rättigheter skyddas genom att hindra alla möjligheter till otillåten avskildhet på kontoret. Politiker och affärsfolk som insisterar på att anställa en assistent av motsatt kön bör förklara varför. Pornografi och halvpornografisk reklam bör censureras, eftersom den är oacceptabel, förnedrande och uppmuntrar till otrohet. Uppgiften att censurera bör ges till feministerna som med all rätt invänder mot att deras kön hängs ut på detta sätt.

Englands tragedi är att detta botemedel, som lika självklart bör brukas som sexualdriften själv, kommer att sopas undan med häpnad och förakt av journalister och politiker som kommer och går. Övertygade om att diskriminering är utmärkande för Islam p.g.a. dess hållning i frågan om särskiljningen av könen, och privat nedslagna av förespeglingen om minskade möjligheter till flirt på jobbet, kommer samma liberala etablissemang som beklagar moderna relationers bräcklighet, att fortsätta uppmuntra till och själva leva i den offentliga miljö som är roten till problemet. Men Islam har till sin natur, ett längre perspektiv, och vi bör inte låta oss nedslås. Familjekollapsens förlopp kommer att visa sig få sådana genomgripande ekonomiska och mänskliga följder, att tiden slutligen måste komma när dekadansen kommer att kännas igen för vad den är och radikala lösningar övervägas. Då kommer helt visst den principfasta konservative muslimen som idag är så förlöjligad, att komma till sin rätt.

[/wptabcontent]

[wptabtitle] Del 2[/wptabtitle] [wptabcontent]

Av Abdal-Hakim Murad
Översatt till svenska av Al Ghazali Institutet

Det sekulära intellektet kanske är alltför obegåvat för att uppmärksamma det, men för religiösa människor börjar de nya sociala doktrinerna alltmer likna en ny religion. Det nittonde århundradets stora frigörelse verkar ofta vara en kraftfull sublimering av den religiösa drivkraften, eftersom den inneboende längtan efter frihet från världsliga band och egots tvångströja, på ett märkligt sätt förvandlas till ett våldsamt anfall mot begränsningar av den personliga friheten.

I denna bemärkelse, är det politisktkorrekta västerlandet ett ytterst religiöst samhälle. Det har sina dogmer och teologer, sina helgon, martyrer och missionärer, och, med framträdandet på amerikanska universitetsområden av oskrivna lagar om vad som får sägas och inte sägas, en väl utvecklad teori om undertryckande av hädelse.

En del har intalat sig att allt detta är nödvändigt, att människor behöver visshet och förklaringar, och att västerlandet snabbt skulle upplösas och förfalla i laglöshet utan en ortodoxi som håller det samman. Problemet är att de nya doktrinerna, som numera ingår i lagstiftning, läroplan och mediala riktlinjer, varken utgör en autentisk ny religion eller ens ett bärkraftigt alternativ till en sådan. Religiös moral, vare sig den är muslimsk, kristen, buddistisk eller eskimåisk, håller ihop samhället med idén om att självförverkligande uppnås genom det redliga uppfyllandet av plikter. Västerlandets nya religion, lär i fullständig motsättning till detta att självförverkligande uppnås genom åtnjutandet av rättigheter.

Mot bakgrund av denna extrema omkastning, är det inte överraskande att de samhällen som den påverkar kommer att stöta på svårigheter. För att citera Connor Cruise O’Brien, ”Problemet med sekulära sociala mediciner, är att ju mer man använder dem, desto sjukare verkar patienten bli”. Idag är det givetvis en hädelse att antyda att de nya ortodoxierna har förvärrat våra sociala sjukdomar snarare än att ta oss till en lysande och frigjord utopi – men detta är vad som hänt. Trots detta är pseudoreligionen stark nog att försäkra oss att de idéer som styrt en sådan nedbrytning inte får kritiseras i ett kultiverat samhälle. Muslimer är kanske de enda återstående som inte bryr sig om den typen av ”kultur”.

Feminismen har varit en av detta århundrades mest typiska frihetsrörelser. Splittrad i en myriad olika riktningar, en del återhållsamma och förnuftiga, andra irrande i trakter, svåra att föreställa sig, där häxeri och lesbiskhet råder, är detta en rörelse om vilken få generaliseringar kan göras. Men iakttagelsen att kvinnor utgjorde det största, men oavsiktliga offret både för viktorianska för-feministiska och sent 1900-tals feministiska värderingar, är kanske en bra utgångspunkt. Den diskriminering som gifta kvinnor fick utstå i de traditionella kristna kulturerna, som till och med förnekade att de existerade som ekonomiska eller rättsliga enheter vid sidan av sina män, kanske de flesta av dem accepterade utan invändningar; men sann orättvisa och verkligt lidande orsakades dem som blev av med sitt sociala stöd och som var i behov av en oberoende tillvaro. På det sättet var suffragetternas feminism en strävan efter rättvisa. Detta förde det västerländska samhället bort från kristen tradition i riktning mot den islamiska normen där en kvinna alltid är en separat rättslig enhet även efter äktenskapet, och får behålla egendom, efternamn, arvsrätt samt rätten att ta initiativet till rättsliga processer.

Vad muslimer är mindre glada åt, är de föregående tre årtiondenas nya feminism: Friedan, Greer och Dalys militant ideologiserade världsbild. Dessa tänkare inledde ett nytt skede genom att inte bara angripa strukturella orättvisor i samhället, utan också de mest fundamentala antagandena om manlig och kvinnlig identitet. ”Kvinnorna kommer att förbli förtryckta tills myten om modersinstinkten avskaffats” skrev Simone de Beauvoir; och ett liknande larm hördes överallt från de nya feministerna. Det traditionella sambandet mellan kvinnor och kvinnlighet och män och manlighet var, enligt denna uppfattning biologiskt och moraliskt meningslöst, och skulle angripas i egenskap av stötta för hela patriarkatets traditionella byggnad.

Här, måste människor med muslimsk tro hoppa av. Koranen och hela vår teologiska tradition är fast förankrad i medvetenheten om att de två könen är en del av kosmos inneboende polaritet. Vi tror att allt skapats i par, och det är detta tilldragande förhållande mellan växlande principer som ger rörelse och värden till världen. På samma sätt som de gamla kineserna, med sin uppdelning av de 1001 tingen i Yin och Yang, vet muslimerna, som sätter namn på företeelser med uppenbarelsens genusspecifika arabiska, att kön inte är en konvention utan snarare en princip, inte enkel biologi – men metafysik.

Allah har nittionio namn. En del namn uttrycker Hans majestät: såsom den Betvingande, den Överväldigande, Hämnaren. Andra är sköna: den Milde, den Förlåtande, den Kärleksfulle. Den första kategorin förknippas ofta med manliga dygder, och den andra med kvinnliga. Men alla är de Guds fullkomliga namn, och manifesterar i lika hög grad gudomlig fullkomlighet, ingen av dem är den andra överlägsen. Och det gudomliga väsen till vilket de alla hänvisar överskrider könsbegreppet. Islam har inget att skaffa med den riskabla kristna föreställningen att Gud är en man (”Fadern”), ett antagande som åberopats för att rättfärdiga traditionella västerländska föreställningar om den manliga principens objektiva överlägsenhet.

Islams ståndpunkt är följaktligen nyanserad. I ett metafysiskt perspektiv, är de manliga och kvinnliga principerna lika. Det är genom samspelet dem emellan som fenomen uppstår: all skapelse är därför, i viss mening, återskapelse. Men rättvisan tjänas inte med nödvändighet av att försöka etablera en enkel jämlikhet mellan dessa principer i samhället här på jorden. De gudomliga namnen hänvisar till olika egenskaper; och de mänskliga könsskillnaderna skapades för mer än enkel genetisk lämplighet. Både män och kvinnor är Guds khalifa på jorden; men genom att ge uttryck för komplementära aspekter av den gudomliga fullkomligheten skiljer sig deras ”ministärer” åt på väsentliga punkter.

När den mäskliga naturen (fitra) odlas, snarare än förtrycks, dras män och kvinnor till olika verksamhetsfält. Detta är en Islamisk insikt som naturligtvis provocerar fram ramaskrin från liberalerna: för dem är detta ett klassiskt fall av hädelse. Men även med de primitiva biologiska och utilitaristiska termer som liberalerna refererar till, är fullständig likhet när det gäller yrke och kallelse ytterst problematisk. Hur mycket samhället än försöker hjärntvätta kvinnor att söka absolut jämlikhet, kan det inte ignorera det faktum att de föder barn, och att de har en benägenhet att tycka om att ta hand om dem. De som är modiga nog att lämna sina karriärer medan barnen är små, får alltmer stå ut med anklagelser om hädelse och kätteri från samhället; men de vidhåller sin tro, upprörande för det sekulära intellektet, att mödrar uppfostrar barn bättre än dagispersonal, att bröstmjölk är bättre än mjölkersättning, och till och med – och detta är den ultimata hädelsen – att det kan vara mer tillfredsställande att uppfostra barn än att handla med aktier eller köra buss.

Det finns redan nu tecken på att kvinnor gör uppror mot den feministiska ortodoxi som kräver absolut jämlikhet med män på alla områden, och att ”hoppa av” för att uppfostra ett barn är mindre upprörande i många utbildade kvinnors tycke än vad media antyder. Men mycket, verklig skada har redan åstadkommits. Fälttåget för att förvandla fäder till vårdare och hemmamän visar små tecken på framgång; och många hus liknar sovsalar mer än hem. Måltiderna är oregelbundna, och präglas av burköppnande; båda föräldrarna är för utmattade för att tillbringa ”kvalitetstid” med aktiva barn; och känslan av att höra till huset eller till varandra är beklagligt försvagad. När tiden kommer för barnen att lämna hemmet, känner de inte att de lämnar speciellt mycket.

I ett så dystert sammanhang, är upplösning helt logisk. Stressen i en två-karriärsfamilj är större än vad många normala personer klarar av. Högre inkomster och (för en del) arbetsglädje är en torftig gottgörelse när utrymmet för utmattning och gräl ökar. Berövade kvinnans gåva att värma ett hus, har både män och barn försatts i en otryggare situation. Överlappningen av arbetsuppgifter ger oändligt utrymme för gräl. När upplösningen kommer, är det nästan alltid kvinnan som får lida mest. Som åldrande ensamstående förälder, upptäcker hon att samhället inte är speciellt intresserat av henne. Hon har slutit sig till den nya klassen av ”statens fruar”.

Staten kan lyckligtvis unna sig att vara polygam. Den sociala upplösningen av det moderna England har sammanfallit med en kraftfull ökning av skatteintäkter. Så länge kostnaden för det sociala sammanbrottet inte överstiger den årliga tillväxten av BNP, finns det inte mycket för politikerna att oroa sig för. Men likväl är det ett grymt öde som drabbat bokstavligen miljoner familjer med en ensam förälder. Argument för traditionella familjer med en inkomsttagare, där kvinnor tillåts leva ut snarare än förtrycka sin naturliga fallenhet att vårda, börjar se mer moraliska ut än vad liberalerna kunnat föreställa sig.

Men feministerna är inte de enda malar som gnagt på den sociala väven. Det finns andra också, en del av dem till och med ännu radikalare. De mest högröstade är de homosexuella och deras egendomliga, men alltid motbjudande ideologer som tvingar på befolkningen en dogm vars konsekvenser för familjen redan visat sig dödliga.

På samma sätt som med feminismen, är de teologiska argumenten mot homosexualitet relaterade till vår förståelse av skapelsens ”dyadiska” natur. Mänsklig sexualitet är ett förkroppsligande av den gudomligt valda polaritet som finns i kosmos. Manligt och kvinnligt är komplementära principer, och sexualiteten är deras sakramentala och fruktbärande förening. Sexuella relationer mellan personer av samma kön är därför den mest extrema av alla möjliga överträdelser mot den naturliga ordningen. Dess biologiska sterilitet är ett tecken på dess metafysiska misslyckande att visa vördnad för den grundläggande dualitet som Gud använt som varp och väv till världen.

Och ändå är det så att homosexualitetens drivkraft förblir dåligt förstådd. Den förefaller vara det slutgiltiga argumentet mot darwinismens antagande om att egenskaper som inte är fortplantningsdugliga, med tiden systematiskt utplånas. I en del kulturer är homosexualitet ytterst sällsynt: Wilfred Thesiger berättar att han under sina långa vandringar tillsammans med arabiska beduiner, aldrig stött på minsta antydan till denna företeelse. I andra samhällen, särskilt i moderna stadskulturer, är det mycket utbrett. Det finns otaliga teorier om varför det är så: en del forskare spekulerar över att tendensen är ett uttryck för naturens egen metod att kontrollera befolkningstillväxten i överbefolkade samhällen. Det sägs att försöksråttor förblir stabilt heterosexuella tills de störs av starkt ljus, höga ljud och överdriven trängsel. Andra vetenskapsmän har spekulerat över effekterna av den ”hormonförorening” som uppstått till följd av de tusentals ton östrogen som släppts ut i vattnet av de som använt preventivmedel. Även detta förblir obevisat.

Men vad allt fler nya forskningsrön antyder är att homosexuella böjelser inte alltid är förvärvade, och att en del individer föds med dem som en identifierbar oregelbundenhet i kromosomerna. Följden av detta för moralisk teologi är tydlig: Med hänsyn till Koranens betoning av att människor bara är ansvariga för handlingar de frivilligt förvärvat, kan homosexualitet som en medfödd läggning inte vara en synd.

Detta betyder självklart inte att det är försvarbart att handla i enlighet med en sådan läggning. Liknande undersökningar tyder på att många mänskliga böjelser, däribland vissa former av kriminellt beteende, ibland också går att spåra till genetiska rubbningar; ändå skulle ingen dra slutsatsen att beteendet därför är försvarbart. Istället lär vi oss, att på samma sätt som Gud givit människor olika fysiska och intellektuella gåvor, har Han prövat en del av oss genom att inprägla moraliska böjelser som vi måste sträva efter att övervinna som en del av vår självförbättring och disciplin. En mentalsjuk person med ett tvångsmässigt begär att tända eld på hus har givits ett särskilt hinder att övervinna. En man eller en kvinna med starka homosexuella begär står inför samma utmaning.

För den religiöst troende, är det odiskutabelt att homosexuella handlingar är metafysiska såväl som moraliska brott. Heterosexualitet, med sin relation till befruktning, är den häpnadsväckande förening som leder till nytt liv, till barn, barnbarn och en ändlös avkomma: det är en dörr till evigheten. Sodomi leder, i fullständig kontrast till detta, ingenstans. Som alltid, framträder den mest måttlösa synden när en dygd kastas över ända.
Givetvis intresserar inget av detta det sekulära intellektet som inte finner någon mening i tillvaron, och som följaktligen inte kan föreställa sig varför optimal njutning och optimal tillfredsställelse, inte skulle vara syftet med människans liv. Föreställningen att vi är här på jorden för att rena våra själar och uppleva den gudomliga närvarons ojämförliga lycka, är fullständigt främmande för de flesta av våra landsmän. Men likväl finns det ett helt och hållet sekulärt argument mot homosexualitet som vi kan försöka utveckla.

Homosexualitet representerar en radikal utmaning mot äktenskapet som institution. Dess förespråkare erkänner inte detta faktum, men de angriper vår arts mest grundläggande norm: föreningen av manligt och kvinnligt för vilken vi uppenbarligen formats och som ger den naturliga ramen för barnuppfostran. Under tider som våra, när naturen inte längre anses äga auktoritet, och många livsstilar i alla avseenden är abnormt avvikande från det sätt på vilket människor levt under tusentals år, har samhället inte råd att tro att föreningen mellan manligt och kvinnligt bara har relativt värde. Ju mer alternativen mångfaldigas, desto mindre kommer normen att ses som helig. Varje seger för den homosexuella lobbyn är därför ett slag riktat mot den normalitet utan vilken samhället inte kan överleva.

Det är i samband med striden för att skydda familjen, som kampanjen mot homosexualitet blir som mest allmänt tillgänglig. De skrikande fanatiker som utdömer biskopar och kräver en sänkning av den ålder då samtycke till homosexuellt umgänge äger giltighet, är de bittraste fienderna till fitra, den ursprungliga norm som, oaktat den mänskliga rasens mångfald, genomgående kommit till uttryck i äktenskapet som den naturliga ramen för den nya generationens fostran. Det som är i strid med fitra är per definition destruktivt: det är i strid mot mänskligheten och i strid mot Gud. Denna medvetenhet bör återspeglas i lagstiftningen, som under en alltför lång tid sökt relativisera familjen och inordna den som bara en i raden av många alternativa livsstilar.

Muslimer anser ibland att familjevärderingarnas sammanbrott i väst kommer att gagna större delen av mänsklighetens intressen. Dekadans, säger de, är vad de har valt och förtjänar; och den oundvikliga kollapsen av dess samhälle kommer att lämna fältet fritt för det moraliskt starka Islam att återta sin plats som den världsledande civilisationen. Problemet med denna teori är att kollapsen inte visar några tecken på att leda till totalt sammanbrott. Teknologi och ekonomiska tillgångar tillåter skapandet av system för övervakning och social trygghet som kan handskas med det stigande antalet offer. Det ligger förvisso något ironiskt över en ny världsordning kontrollerad av en stat som inte kan upprätthålla ordningen i Central Park efter nattens inbrott. Men såvida vi inte är dåraktigt optimistiska, eller hoppas på oinskränkt diktatur, kan vi inte annat än känna oro över de sociala utvecklingslinjerna i väst. Överlevandet av den västerländska familjen är av största vikt för muslimer, och vi måste erbjuda våra åsikter tills den tid kommer när våra vänner och grannar fått sina doktriner krossade mot verklighetens städ och ödmjukats tillräckligt för att lyssna.

[/wptabcontent]

[/wptabs]

---

Från Al Ghazali-institutet 1425 e.H. / 2004 e.Kr.

---