Enighet genom rättsskolorna | A.H. Murad
av Abdal Hakim Murad
1996 International Islamic Unity Conference
Översättning: Kerim Hrustanovic
Bismillah. Alhamdulillah. Was-salaat was-salaam alaa Rasul-illah wa alihi wa sahbihi wa man walaa.
I vår samling idag, kommer vi självklart att visa den verkliga islamiska tron och inte Hollywodmyternas islam. Under denna rika, underbara och välsignade stund, spenderar vi muslimer, med vördnad och kärlek en stund för att påminna oss själva om vår välsignade Profets (sallallahu ‘alayhi wa-sallam) födelsedag – han som ligger oss närmare hjärtat än oss själva, våra fädrar, våra familjer och hela mänskligheten.
Det finns inget annat som kan distansera dagens muslimer mer ifrån de falska stereotyper som sprids om oss just nu. Denna upplevelse som firar födelsedagen av en man vars personlighetsdrag och perfektion har spridit en ojämförbar kärlek genom alla dessa år.
Ändock dessa dagar -och detta är haken – så är vi tvingade till att erkänn att bland hans följare så finns det en liten minoritet som i punkt och pricka fyller i stereotypen om hur vi är. Detta finns i varenda religion, en galen förgrening, och det är sorgligt men oundvikligt att detta existerar även inom islam, islam är tyvärr inte immunt mot detta.
Muslimerna idag som får all uppmärksamhet i media är sjävklart inte helgonen, välgörenhetsarbetarna, sjukhusbyggarna och människor som praktiserar ett hederligt familjeliv. De är våran galna förgrening: Följare av en sekt, en heretisk lära vars skugga nu sprider sig över hela världen.
Vi har alla antagligen någon sorts erfarenhet av dem: deras arrogans, deras okunnighet, och deras näst intill reptiliska aggresitivitet är sorgligt nog svårt att glömma bort. Vartän vi vänder oss bland våra muslimska församlingar, så finns dem där. Som något sorts andligt HIV-virus sprids de runt i vår ummahs kropp. Bara en eller två av deras sort räcker för att dimma till och förgifta den mest härliga samling av trosfränder.
Ummahns enighet, som är det vackra ämnet under dagens konferens, verkar bokstavligt talat knappt existera. Dessa människor, och det är självklart onödigt att nämna dem vid namn, är själva uppdelade i ett flertal sekter, subsekter och uppdelningar bland dessa subsekter. Deras nöje i att förolämpa varandra verkar endast komma i andra plats då de finner mycket nöje i att förolämpa traditionella muslimer och deras lärda. Men de håller alla med om samma sak: de är överlägsna alla de ulama som har levt hittills. De anser att de fyra skolorna, madhhahib, som har mekanismen och garantin för att bibehålla enigheten inom islams traditionella praxis, innehåller grova misstag i innehål och metodologi. De håller sig vid ett upprörande påstående om att skapandet och följandet av rättsskolor aldrig har existerat inom islam. I deras litteratur kan man läsa att de anklagar människor för att följa ett alternativ till Qur’anen och Profetens (saws) Sunnah om man gör valet att följa en madhhab. Vidare anser de att om man sätter en person i en sådan auktoritär position för att lära ut islam med dessa metoder så begår man shirk (polyteism). Detta finner man faktiskt i många av deras texter, jag har själv läst detta i några av deras broschyrer som de frenetiskt delar ut ut, där de skriver att om man följer någon av de fyra rättsskolorna så begår man shirk.
Om man nu skulle sätta sig ner och försöka komma på vilken heresi som är den största som någonsin har försökts implementeras bland muslimer inom islams historia, så skulle detta vara på toppen av listan. Det är ett skrämmande tecken av okunskap som visar sig för muslimerna idag, att även bland de minst outbildade och intelligenta individerna, skulle kunna tänka i sådana banor. Något som också är minst lika skrämmande, är det faktum att vi muslimer idag saknar vördnad och respekt för de lärda i vår historia, speciellt de som levde under islams gyllene era. Det är udda att några av oss skulle kunna tro att våra lärda som troget har följt någon av de fyra rättsskolorna, och detta innefattar runt 99% av de lärda inom islam, skulle befinna sig som skyldiga till att uppmana folk till en rival, till någon sorts rival mot vår välsignade Profet, alayhi as-salat was-salaam. Det skulle vara svårt för mig att hitta något mer drastiskt och skandalöst exempel för vad som kan hända när hjärtat är förorenat enligt detta synsätt, och vår standarlista av de stora lärda inom islam: Imam al-Ghazali, as-Suyuti, an-Nawawi, Ibn Hajar al-Asqalani och så vidare – hela konstellationen av islamiska lärda, som vars enda syfte var att med hjärta och själ dedikera sina liv åt att föra vidare den islamiska juridiken och doktrinen, har alltså varit extremt missledda enligt dem.
Detta leder oss självklart till den uppenbarliga frågan: Vilka är då de rätt vägledda, vilken sekt är den räddade sekten (firqatun najiyya)? Enligt följarna av detta konstiga synsätt är självklart listan på denna sekt en väldigt kort en. Vissa av dom skulle inkludera Ibn Taymiyya i denna sekt, men det är intressant att observera att många av de nya anhängarna till denna grupp skulle vilja ta bort även honom från denna lista. Listan brukar sluta i något i stil med att det är en eller två människor med i listan: det är antingen “jag själv” eller “jag och min lärare”.
Och ständigt märker vi att denna lärare brukar vara en elektriker eller datorprogrammerare eller något annat, men han målas självklart upp som någon sorts stor mujtahid och lärare i denna era. I det andra alternativet, d.v.s. “jag själv” brukar man få höra att man måste följa “‘idanat shakhsiyya, min personliga övertygelse, i att förstå Shari’an enligt Qur’anen och Sunnan, att förlita mig på någon annan måste vara någon form av innovation och avgudadyrkan.
Detta är väldigt absurt, men dessa människor existerar ändock, och vi har alla träffat dem. Vi går in till en moské och ber enligt, låt oss säga Imam Maliks metodologi, och de går genast fram till oss och säger att “vi gör det på fel sätt” och att “vi måste utföra vår gudsdyrkan enligt den sanna uppfattningen av sunnan”, som har framställts av den där elektrikern (eller dylikt), vem det än nu är. Detta kan verka absurt, men vi har nog alla varit med om detta någon gång.
Jag har också min egna bekännelse att berätta för er: som alla nybörjare inom islam så följde jag inte en madhhab. De flesta muslimer ärver traditionellt sett ofast en maddhab från deras familj, vilket är helt legitimt, självklart. Som nybliven muslimen var jag ännu mer okunnig än vad jag är idag, och jag hade ingen aning om hur man skulle gå till väga för att följa en madhhab; och på den tiden var det mesta av litteraturen som skrivits av folk som följer madhhabs omöjlig att komma åt för folk som inte bemästrade det arabiska språket.
När jag idag tänker tillbaks till den tiden så minns jag hur jag fåraktigt själv försökte läsa i Pickthalls engelska översättning av Qur’anen, och om jag inte fann något svar där så försökte jag snabbt skanna igenom engelska versioner av hadithböcker.
Idag är denna tendens ännu farligare och mer lockande för muslimer att utföra, i och med den nya teknologin. Om vi vill ha svar på hur man löser livets problem så kan man bara lägga in en CD-rom i datorn och man får svar från Qur’anen eller hadith, och vi ser detta som våran fiqh.
Jag fick dock snart reda på att detta inte var sättet som den första generationens muslimer gick tillväga på när jag studerade islamisk historia. Ibn Khaldun till exempel, som har många intressanta saker att säga om fiqhs utveckling, pekar ut detta. Han säger, “Inte alla sahaba, kompanjonerna, var kvalificerade för att utföra fatwas (domar) och islam togs inte från alla av dem. Detta privilegium togs endast av de som hade lärt sig Qur’anen och visste vad den innehöll genom att upphäva passager av mångtydlighet, självklara uttryck, samt Qur’anens många olika, speciella attribut.
Ibn Khaldun förklarar här att alla sahaba var inte jämbördes inom kunskapen av Sunnahn. De bästa av dem, som hade spenderat tid i den välsignade Profetens, sallallahu alayhi wa sallam närvaro, var kvalificerade att ge fatwas; de andra, som hade spenderat mindre tid med honom, som antagligen var mindre akademiskt begåvade, fick inte göra detta.
I alla standardtexter för islamisk-juridisk metodologi, usul al-fiqh, finner vi att till exempel Imam al-Juwayni har gjort listor på muftis bland kompanjonerna. Det finns en kategori i usul a-fiqh som kallas för fatwa sahabi, vilket betyder de juridiska domar som en specifik kompanjon, och man brukar debattera om vilken av kompanjonernas juridiska förmåga ansågs som den mest auktoritära jämfört med de andra. Imam al-Juwayni listar de fyra khaliferna, Talha Ibn Ubaydullah, Abdur-Rahman ibn ‘Awf och Sa’d bin Abi Waqqas. De andra ansågs inte vara legitimerade muftis, man ansåg att de inte var kunniga nog för att utföra domar inom Shari’an. Abu Hurayra till exempel, som är känd för sin stora kunskap av Sunnahn, ses generellt sett inte som att ha varit en mufti.
Vi finner att folk har samma ställning i olika islamiska juridik-metodologiböcker. Den stora Maliki-läraren Imam al-Baji säger till exempel “Vanliga muslimer har inget annat val än att följa ulama (de lärda). Ett av bevisen för detta är sahabas ‘ijma. De sahaba som inte hade förtjänad ijtihad-diplomet brukade fråga ulama bland sahaba. Inte en enda sahaba kritiserade dem för att de gjorde detta, tvärtom, de gav dem fatwas om olika ämnen utan att kritisera dom för att de höll på att förkasta Qur’anen och Sunnahn.
Denna princip forstatte att utföras av Tabi’i-generationen, med en renande och växande mängd nivåer av utbildning bland muslimerna. Vi kan se att till exempel Imam ash-Shabi ansåg sig själv endast vara en mufti som antecknade och förde vidare andra personers åsikter, trots sin stora kunskap.
Denna testade och prövade metod kallas för taqlid, nämligen att du samlar kunskap från någon som redan vet mer än dig. Antingen måste en person som är kvalificerad för att ge ut domar inom Shari’an göra detta, och avrådes från att ta kunskap från någon annan, eller å andra sidan så kan en person vara okvalificerad för detta och i detta fall är det obligatoriskt för honom/henne att följa de lärdas utlåtanden.
Islamisk kunskap är ur denna synvinkel väldigt lik vilken annan kunskapsgren som helst som människan känner till. Om du är en nybliven läkarstudent till exempel, och ditt barn insjuknar, vad gör du då? Går du till kursböckerna för medicin och försöker lista ut hur du ska bota ditt barn eller går du till den bästa läkaren du känner till och rådfrågar den personen? Självklart väljer du det sistnämnda alternativet. Eller om du till exempel är intresserad av att bygga ett kärnkraftverk, vad gör du då? Säger du “Jag accepterar inte de traditionella texterna för kärnkraftsfysik – jag tror endast på kärnkraft och jag vill bygga mitt egna kärnkraftverk och jag tänker inte lägga någon uppmärksamhet på (och ta lärdom från) människor som har gjort arbeten på detta förr i tiden. Jag ska göra allt detta själv.” Detta är självklart absurt.
Islamisk kunskap skiljer sig kategoriskt sett inte från någon annan kunskapsgren. Inom den finns information. Den innehåller metoder av systematiskt processering och presenterane av den informationen. Vetenskapen av att forma Shari’an från uppenbarelsen, som kallas för usul al-fiqh, är självklart en nödvändig och invecklad process. Det är ännu viktigare att denna vetenskap bearbetas på rätt sätt än till exempel medicinsk vetenskap, eftersom denna vetenskap är vårat verktyg och våran väg mot en evig frälsning.
Islam har självklart ett klart budskap: det innehåller de två shahadas (trosbekännelserna), obligationerna till att följa vissa grundläggande och universeella etiska och moraliska principer i livet. Och detta är väldigt enkelt. Det är dess essens, islam är en enormt enkel vision. Men uppenbarlelsen innehåller även dess komplexa aspekter, speciellt i dess lagar, eftersom människolivet och samhällen i sig är väldigt komplicerade ting. Därför har vi dessa juridiska metodologier som kallas för fiqh.
Om någon vill lära sig metoderna som de lärda har använt sig av, d.v.s. i instibats process, i slutledningen av Shari’an från de uppenbarade källorna, så skulle jag vilja föreslå att de går till Professor Muhammad Hashim Kamalis bok, som trots ett eller två fall från dess skönhet fortfarande är en väldigt bra presentation av usul-al-fiqhs vetenskap; den förklarar dess principer, till exempel, vilka verser u Qur’anen som upphävde mansukh och vilka som upphävde nasikh verser. Om du följer “gör-det-själv-fiqh” principerna som jag förklarade om innan, så skulle du inte kunna veta vilka verser från Qur’anen som fortfarande har en legal pondus och vilka som har blivit avfärdade i sin status.
Det finns även en liknande upphävning (naskh) av Sunnahn; många hadither applicerades för ummahn under Profetens (saws) tid. Senare klargjorde han att dessa lagar har ändrats. Man kan fortfarande hitta några av dessa gamla lagar i hadithsamlingar, dessa är autentiska hadither, du hittar dem i Bukhari och Muslim, men de anses inte som grunden för handling av fuqaha (juridiklärda) utan de är mansukhat, de har blivit upphävda.
Detta är bara två exempel, jag skulle kunna ge många fler, som till exempel i qiyas, den välkända principen av juridisk analogi: om någon kan härleda sig själv från en princip i Shari’an genom att se hur Shari’an har utvecklats i andra fält – detta är antagligen den mest komplicerade aspekten av usul-al-fiqh. Om du tittar på Professor Hashim Kamalis bok så kommer du se hur precist, svårt och krävande det är att härleda uppenbarelsen till lagen.
När man nu konfronteras av denna briljanta men komplicerade mängd av text, så har inte den vanliga troende något annat val än att följa de lärdas auktoritet. Varför? Eftersom de flesta av oss antagligen inte har hjärnkapaciteten eller energin för att bli stora lärda, det är helt enkelt inte genomförbart, och Allah har inte gjort det obligatoriskt för varenda medlem av ummahn att bli en stor mujtahid.
Denna auktoritet bland de lärda är inte en rival mot uppenbarelsen. Det är inget annat än ett uttalande av uppenbarelsen och kan enkelt följas.
En auktoritet utgörs av en lärare som är fullt utbildad, som har bemästrat texterna, lärt sig reglerna och de tillfällen då man ska upphäva, kvalificering och kontext, och han/hon ska helt enkelt likt detta: han är som ett teleskop, tillverkat av en expert inom optik som hjälper oss att se uppenbarelsen bättre. Vi kan antingen välja att använda några av de teleskop som tillverkats av mästare såsom Imam Malik eller Abu Hanifa eller as-Shafi’i eller Ibn Hanbal och deras efterföljare; eller så kan vi enligt den nya, moderna, arrogant aktivistandan, försöka bygga vårat egna teleskop. Om vi väljer det senare alternativet, att bygga ett eget teleskop, då är vi antagligen, och vi är det, amatörer och vi kommer se uppenbarelsen i en bruten och förvrängd form.
Varje muslim har på så sätt en madhhab, vare sig vi accepterar detta eller inte. Varenda en av oss har sitt egna sätt på att följa uppenbarelsen, och har en syn på uppenbarelsen. Vi har antingen en madhhab från någon som är kunnig om uppenbarelsen eller så har vi en egen maddhab. Det finns inget tredje alternativ. Frågan om att följa eller inte följa en maddhab är sannerligen en väldigt meningsfull fråga. Alla följer en madhhab, själva ordet madhhab i sig betyder “en väg”.
Det första villkoret för att bygga en muslimsk enighet idag, är att ta oss tillbaks till huvudtemat för konferensen: det första villkoret är att återinföra ett sammanhängande system för tolkning av det heliga, av de heliga lag-givarnas budkspa till oss. Om vi inte gör det så kommer vi inte ha de fyra rättsskolorna i deras vanliga, traditionella tillstånd av harmoni. Vi kommer ha lika många madhhabs som vi har muslimska egon. För de vilda och desperata muslimer som förkastar taqlid och omtolkar religionen enligt deras preferenser, och deras egna frustrationer och förbittring, kommer bli så många och så aggressiva att den principen, den kära sak vi kallar för muslimsk enighet, kommer att försvinna för alltid, och religionen kommer att halka in ännu mer i det extrema och våldsamma håll som följarna av anti-madhhabist tendenser har fastställt sig vid.
Islam är (och detta kommer från någon som har en erfarenhet av att vara en nybörjare inom islam) en gåva. Det är så vi måste se på islam. Det är vår mest kära ägodel. Det är genom islam som vi kämpar för fred och rättvisa och harmoni i världen och det är genom islam som vi också kämpar för evig lycka och stillhet i vår Herres närvaro.
Det är dags att handla för att bevara denna gåva innan det är för sent. Det finns en stor fara i att denna gåva kommer att fråntas oss av dessa människor.Vi måste laga framtidens skador av det muslimska sinnet och försöka återinföra denna extraordinära metodologi som har inkarnerats i de fyra sunnitiska rättsskolorna, som har förts vidare av våra imamer och som har varit stöttepelaren för vår enighet under en så lång tid.