Den döda fågelungen | Martin Siedlecki

Berättelsen om fågelungen som dödades av sin egen mamma

Av Martin Siedlecki

Bismillah ar-Rahman ir-Rahim
(I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn)
As-salamu aleikom wa rahmatullahi wa barakatuh mina ädla syskon!

Skulle vilja dela med mig av en personlig berättelse från min ungdom som vi muslimska syskon speciellt, men även alla världens människor kan dra nytta av i frågan gällande tolerans och samexistens. Idag stöter vi muslimer ut andra muslimer för att dem har en annan åsikt i någon religiös fråga, vare sig det handlar sunni-shiakonflikten om vem som borde ha styrt den muslimska nationen efter Profeten Muhammads död (frid och välsignelser vare med honom), eller om hur man kan närma sig Allah, den Upphöjde på bästa sättet i frågan om andlighet (wahhabist/salafist-sufikonflikten), eller de politiska, nationalistiska och rasistiska konflikterna oss muslimer emellan, där t.ex. en libanesisk pappa nekar en palestinsk friare sin dotter för att han är palestinier och inte är tillräckligt ”libanensisk” nog, eller hur indier vägrar att be tillsammans i samma moské för att den ena gruppen av indier kommer från staden Deoband och den andra från staden Bareilly.

Berättelsen från min ungdom utspelar sig i mitt hemland Polen när jag var ca: 10 år d.v.s. omkring 13 år sedan, och jag är och hälsar på min farmor och farfar i deras stora hus som både har en stor gård, ett stort skjul och ett jättefint växthus där det växer tomater, gurkor m.m.

Med tanke på att jag var ung då, så satt jag sällan inomhus, utan jag var hellre ute på den stora gården och lekte antingen med hundarna eller plockade bär åt min farmor. Så en dag när jag var ute på gården tillsammans med min syster, så stötte vi på en liten fågelunge som hade ramlat ner ur sitt bo, och förtvivlade som vi var så sprang vi in till huset där farmor och farfar var och berättade för dem om fågelungen. Farmor och farfar sa det är vanligt att det händer så ibland att fåglar trillar ut ur sina bon, och vi frågade dem om vi kunde hjälpa fågelungen att komma upp till sitt fågelbo igen.

Givetvis kunde vi göra de!t För det fanns en stege som vi kunde använda för att klättra upp på taket av skjulet och hjälpa fågeln att komma upp till sitt bo igen.

Men innan vi gjorde det så ville vi gärna gulla lite med fågeln först, och jag minns hur jag fyllde på hela badkaret med vatten och testade ifall fågelungen kunde simma eller inte!
Det kunde den inte…

Kvällen kom och det var dags att lämna tillbaka fågelungen till boet, och eftersom att jag var klumpig, så vågade jag inte riskera att klättra upp för en stege tillsammans med en liten fågelunge, utan farfar fick klättra upp och lägga upp fågeln istället.

Vi var alla jättenöjda med vår insats och kände oss väldigt stolta och djurvänliga för att vi hade hjälpt denna stackars fågel med att komma hem.

Nästa morgon vaknade vi och gick ut på gården som vanligt, och sorgligt nog hade fågeln hamnat utanför sitt bo igen – men denna gången var den död!

Vi började gråta förtvivlat och undrade vad som hade gått fel…
Det visade sig att första gången när fågelungen hade ramlat ner ur sitt bo, så var det bara en olyckshändelse och det var något som brukade hända fåglar ibland. Men den andra gången var inte en olyckshändelse. Utan det var så att eftersom att jag, min syster och min farfar alla hade rört vid fågeln och gjort så att den fick människolukt på sig, så kände inte fågelmamman igen sin unge längre. Och fåglar, likt många andra djur, använder sitt luktsinne för att känna igen vem som är vem, och eftersom att fågelungen hade luktat människa så sågs den inte som en del av fågelfamiljen, utan istället som en fiende som var tvungen att dödas för familjens trygghet och säkerhet.
Mamman hade dödat sin egen unge.

Sensmoralen i denna berättelse är: Vi människor är inte som djur, och vi har blivit skapade av Allah, den Upphöjde, med en intelligens som skiljer oss från djuren. Djuren lever bara enligt den naturen som Allah, den Upphöjde, har skapat dem enligt, och gör därmed inget fel eftersom att etik och moral inte existerar på samma sätt hos djur som den existerar hos människor.

Så min fråga till alla är: Hur kommer det sig att vi som har en så pass utvecklad intelligens gör det vi gör mot varandra för att vi tycker att andra är annorlunda?

O Allah, hjälp alla muslimer att inse att det som gör oss till muslimer är bekännelsen ”Det finns ingen gudom utom Allah, och Mohammad är Hans sändebud”, och att det är den trossatsen som förenar oss alla i vår dyrkan av vår Herre. Och hjälp också alla andra människor på jorden att leva i tolerans och samexistens med varandra!

Avslutar inlägget med ett känt citat ur boken ”Köpmannen i venedig”;

“I am a Jew. Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs, dimensions, senses, affections, passions; fed with the same food, hurt with the same weapons, subject to the same diseases,
heal’d by the same means, warm’d and cool’d by the same winter and summer, as a Christian is?
If you prick us, do we not bleed? If
you tickle us, do we not laugh? If you poison us, do we not die?
And if you wrong us, do we not revenge? If we are like you in the rest, we will resemble you in that.”
― William Shakespeare


Källa: https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=1568449156709354&id=100006328547740&substory_index=0