Al-Ghazali: Tre sorters kunskapssökare
Om avsikten med att söka kunskap
av Imam Abu Hamid al-Ghazali
Ur inledningen till Bidayat al-Hidaya (“Början till vägledning”)
Vet att människor, med avseende på sökandet av kunskap, befinner sig på olika stadier:
1. En person som söker kunskap för att samla färdkost till det eviga livet, utan att ha någon annan avsikt än att vända sig till Allah, den Upphöjde, och nå fram till den Eviga Boningen. Denna person tillhör de framgångsrika.
2. En person som söker kunskap som ett hjälpmedel till det världsliga, för att därmed skaffa sig ära, rang och rikedom, och som är medveten om detta och i sitt hjärta känner otillräckligheten av sitt inre tillstånd och lågheten i sin avsikt. Han tillhör dem som ligger i farozonen.
Om hans utsatta livslängd hinner ikapp honom innan han hunnit ångra sig, så kan man frukta att han får ett olycklig slut. Hans öde vilar i den gudomliga Viljans vågskål.
Men om Allah vägleder honom till ånger innan hans livslängd nått sitt slut, och han lägger handling till kunskapen och rättar till sina tidigare misstag – då kan han räknas till de framgångsrika. För sannerligen, “den som ångrar sig från synd är likt den som är utan synd” (Ibn Maja)
3. Den tredje är en person som helt och hållet fallit under satans inflytande. Han använder sin kunskap som ett medel till att nå rikedom, skryta med sin ställning, och stoltsera med många anhängare. Han utnyttjar in kunskap för att ta sig fram överallt, och använder den i sin strävan att uppnå allt det han önskar i denna värld.
Därutöver hyser han inom sig en föreställningen om att ha en särskild rang inför Allah, eftersom han uppvisar lärdas kännetecken och följer deras seder i klädsel och tal, medan han – i både yttre och inre bemärkelse – hämningslöst springer efter det värdsliga, som en vild hund springer efter ett köttben.
En sådan person är ohjälpligt förlorad. Han tillhör de enfaldiga som förletts av illusioner. Det finns ingen hopp om att han ska ångra sig eftersom han själv är övertygad om sin egen godhet.
Han är obekymrad om Allahs, den Upphöjdes, ord:
“TROENDE! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Allah att era ord inte överensstämmer med era handlingar!” (Koranen 61:2-3)
Han tillhör dem som Allah’s Sändebud (må Allah sända välsigneler och fred över honom) talade om när han sade:
“Det finns något jag fruktar mer för er skull än al-Dajjal (Antikrist).” Folk frågade, “Vem är det, O Allahs Sändebud?” Han sade: “Vilseledda lärda.”
Detta eftersom al-Dajjals mål är att vilseleda människor. Detsamma gäller den lärde: Även om han leder bort folk från det världsliga med sin tunga och det han säger, så kallar han dem samtidigt till det världsliga genom sina handlingar och sitt inre tillstånd. Ty det inre tillståndets tunga talar tydligare än talets tunga, och människans natur är mera benägen att efterfölja det som görs än det som sägs. Det han förstör genom sina vilseledande handlingar är mer än det goda som hans tal kan ge, eftersom den okunnige kastar sig i jakten efter det världsliga endast därför att han ser de lärda göra det. På så sätt blir den lärdes kunskap ett medel genom vilket Allahs tjänare störtas i synd, samtidigt som hans försummade själ leder honom till önsketänkande och falsk självsäkerhet, får honom att förvänta sig förmåner från Allah för sin kunskap, och inbilla sig själv att han är överlägsen många andra av Allahs tjänare.
O sökare, sträva därför efter att tillhöra den första gruppen, och akta dig för att tillhöra den andra gruppen – för hur många av dem som uppskjuter sin ånger överraskas av döden och går förlorade! Och akta dig, akta dig framför allt för att tillhöra den tredje gruppen, för då kommer du att vara gränslöst förlorad, och ingen hopp återstår om din räddning!
Om du frågar: Vad är vägledningens början? så att du kan rannsaka dig själv, så ska du veta att dess början är yttre gudsfruktan och dess mål den inre gudsfruktan. Slutlig lycka nås endast genom gudsfruktan och vägledning ges endast till den gudfruktige. Gudsfruktan (taqwa) innebär att följa Allahs bud och avstå från de han förbjudit.
Svensk översättning: Ya shabab Copyright © Översättaren och rahma.se
[tabs][thead][tab title=”Arabisk orginaltext” href=”#ar”][tab title=”Stäng” href=”#close”][/thead]
[tcontents][tcontent id=”close”][/tcontent][tcontent id=”ar”]
واعلم أن الناس في طلب العلم على ثلاثة أحوال: رجل طلب العلم ليتخذه زاده إلى المعاد، ولم يقصد به إلا وجه الله والدار الآخرة؛ فهذا من الفائزين.
ورجل طلبه ليستعين به على حياته العاجلة، وينال به العز والجاه والمال، وهو عالم بذلك، مستشعر في قلب ركاكه حاله وخسة مقصده، فهذا من المخاطرين. فإن عاجله أجله قبل التوبة خيف عليه من سوء الخاتمة، وبقي أمره في خطر المشيئة؛ وإن وفق للتوبة قبل حلول الأجل، وأضاف إلى العلم العمل، وتدارك ما فرط منه من الخلل – التحق بالفائزين، فإن التائب من الذنب كمن لا ذنب له.
ورجل ثالث استحوذ عليه الشيطان؛ فاتخذ علمه ذريعة إلى التكاثر بالمال، والتفاخر بالجاه، والتعزز بكثرة الأتباع، يدخل بعلمه كل مدخل رجاء أن يقضى من الدنيا وطره،ن وهو مع ذلك يضمر في نفسه أنه عند الله بمكانة، لاتسامه بسمة العلماء، وترسمه برسومهم في الزى والمنطق، مع تكالبه على الدنيا ظاهرا وباطنا.. فهذا من الهالكين، ومن الحمقى المغرورين؛ إذ الرجاء منقطع عن توبته لظنه أنه من المحسنين، وهو غافل عن قوله تعالى (يَأيُها الَّذين آمنوا لِمَ تَقولونَ مالا تَفعَلون). وهو ممن قال فيهم رسول الله: (أنا من غير الدجال أخوف عليكم من الدجال) فقيل: وما هو يارسول الله؟، فقال: (علماء السوء). وهذا لأن الدجال غايته الإضلال، ومثل هذا العالم وإن صرف الناس عن الدنيا بلسانه ومقاله فهو دافع لهم إليها بأعماله وأحواله، ولسان الحال أفصح من لسان المقال، وطباع الناس إلى المساعدى في الأعمال أميل منها إلى المتابعة في الأقوال؛ فما أفسده هذا المغرور بأعماله أكثر مما أصلحه بأقواله، إذ لا يستجرىء الجاهل على الرغبة في الدنيا إلا باستجراء العلماء، فقد صار علمه سببا لجرأة عباد الله على معاصيه، ونفسه الجاهلة مذلة مع ذلك تمنيه وترجيه، وتدعوه إلى أن يمن على الله بعلمه، وتخيل إليه نفسه أنه خير من كثير من عباد الله.
فكن أيها الطالب من الفريق الأول، واحذر أن تكون من الفريق الثاني، فكم من مسوف عاجله الأجل قبل التوبة فخسر، وإياك ثم إياك أن تكون من الفريق الثالث، فتهلك هلاكا لا يرجى معه فلاحك، ولا ينتظر صلاحك.
فإن قلت: فما بداية الهداية لأجرب بها نفسي، فاعلم أن بدايتها ظاهرة التقوى، ونهايتها باطنة التقوى؛ فلا عاقبة إلا بالتقوى، ولا هداية إلا للمتقين.
والتقوى، عبارة عن امتثال أوامر الله تعالى، واجتناب نواهيه، فهما قسمان، وهأنا أشير عليك بجمل مختصرة من ظاهر علم التقوى في القسمين جميعا، وألحق قسما ثالثا ليصير هذا الكتاب جامعا مغنيا والله المستعان.
[/tcontent][/tcontents][/tabs]
