Är Europa en kristen gemenskap?

Begreppet europé förekom för första gången i en krönika från år 754 om slaget vid Poitiers. Det syftade då på Karl Martells armé, en brokig samling av gallo-romanska och germanska stammar, som besegrade de anstormande muslimerna och tvingade dem att dra sig tillbaka över Pyrenéerna. Dessa “europenses” var dock endast enade vid slagfältet. När segern var vunnen och det yttre hotet försvann upplöstes gemenskapen och de första européerna återtog sina gamla identiteter och återvände till sina respektive hemländer.

Redan tidigare hade en annan kulturell gräns dragits över den europeiska kontinenten när det romerska imperiet år 395 delades upp i ett bysantinskt Östrom och ett latinskt Västrom. Det bysantinska riket omfattade länderna runt östra Medelhavet. Det var kosmopolitiskt och vänt mot Orienten. Denna bysantinska tradition har historien igenom påverkat relationerna mellan Öst- och Västeuropa. Klyftan mellan dessa båda delar av kontinenten fördjupades ytterligare med den formella kyrkosplittringen mellan ortodoxi och katolicism år 1054. Följden blev att en annan kultur utvecklades i Ryssland och i Sydösteuropa. När litauerna som sista europeiska folk kristnades år 1387 och då antog katolicismen och inte ortodoxin befästes en religiös och kulturell gräns som har fortbestått in i våra dagar.

Efter reformationen präglades stora delar av den europeiska kontinenten under århundraden av religionskrig och rivaliteter mellan de protestantiska och katolska kyrkorna. Genom religionsfreden i Augsburg med dess princip “den vars land det är, hans religion skall råda”, trettioåriga kriget och den westfaliska freden år 1648 blev religiösa och politiska konflikter, europeisk och tysk historia oskiljbara. Till uppdelningen i öst och väst (Bysans-Rom) kom nu också en nordlig-sydlig, som i sin tur i mångt och mycket kunde sägas bygga på den gamla skillnaden mellan latinskt och germanskt med rötter långt ner i antiken. Skiljelinjen löpte i huvudsak längs den “limes” som avgränsat de romerska territorierna från barbarernas landamären. En europeisk enhet utan inre gränser med sin bas i samma religiösa tro, samma liturgi, samma högtidskalender och med Rom som huvudstad fanns inte längre.

Dessa motsättningar levde kvar när den europeiska gemenskapen sedan gradvis växte fram efter det andra världskriget. På många håll i norra Europa kom denna att ses som en katolsk sammanslutning och även i det avkristnade Sverige kom ju detta att användas som ett argument i debatten ända fram till folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i i EU.

Innan denna ägde rum hade murens fall och Sovjetunionens kollaps placerat Europa i en tidsmaskin som ledde tillbaka till medeltiden. Trots att Grekland varit medlem av EG sedan 1979 återuppstod plötsligt den gamla gränsen mellan katolsk och ortodox kristendom och på sina håll sågs denna som evig och oföränderlig – en “hjärnridå” mera ogenomtränglig än järnridån.

Efter den historiska utvidgningen av EU i Köpenhamn saknar dessa idéer politisk relevans. De ortodoxa staterna Rumänien och Bulgarien kan bli medlemmar av EU redan år 2007. En stat som vill betraktas som europeisk måste ha en regering med sin bas i ett parlament som är valt i fria val och med allmän rösträtt, ha en fungerande marknadsekonomi, respektera yttrandefrihet och en fri press, ge skydd åt sina nationella minoriteter och uppfylla den internationella rättens förpliktelser. Något religiöst kriterium för ett medlemskap har emellertid aldrig funnits men trots att även Turkiet sedan december 1999 är ett kandidatland försöker man nu på många håll införa ett nytt sådant.

Den historielöse italienske premiärministern Berlusconi har talat om den muslimska civilisationens inneboende underlägsenhet gentemot den europeiska. Valery Giscard d´Estaing, som leder arbetet på att utforma en europeisk författning och ledande politiker i framför allt i Tyskland, då inte bara kristdemokrater utan även en socialdemokrat som Helmut Schmidt, hävdar att Turkiet aldrig någonsin skall kunna bli medlem av den Europeiska Unionen hur sekulärt och demokratiskt det än må vara.

Resonemangen är inte bara historiskt och geografiskt felaktiga utan även politiskt farliga. Turkiet har alltid varit en del av europeisk historia. Det osmanska imperiet kallades inte utan anledning för “Europas sjuke man” och inte Asiens. Den del av Turkiet som ligger på den europeiska kontinenten är större än Holland och Belgien för att inte tala om Luxemburg och flera av de blivande medlemmarna, av vilka ju varken Malta eller Cypern geografiskt tillhör Europa. Istanbul är Europas största stad och den som tvivlar på dess europeiskhet behöver bara vistas här en dag för att komma på andra tankar.

Om ett sekulärt och demokratiskt Turkiet inte har sin plats i EU innebär detta också att dörren för all framtid även är stängd för Bosnien och Albanien, som således skulle tilldelas rollen som muslimska ghetton på Balkan. Under krigen där på 1990-talet var det muslimerna som stod för ett sekulärt, civiliserat tänkande medan de katolska kroaterna och de ortodoxa serberna uppträdde som autistiska nationalister och visade en inskränkthet och trångsynthet som kunde jämföras med den islamska fundamentalismens värsta exponenter.

Giscard d´Estaing, Berlusconi, Edmund Stoiber, Angela Merkel, Helmut Schmidt och många andra vill nu ändå uppenbarligen vrida klockan tillbaka 1 250 år och efter den stora utvidgningen av EU åter försöka bygga en europeisk identitet med hjälp av en avgränsning mot muslimerna som ”de andra.

Detta är en farlig politik som lätt kan föra in i en rasistisk återvändsgränd. Under alla omständigheter kommer den att ytteligare försvåra en redan komplicerad men nödvändig integrationsprocess. Denna syn på Europa som en kristen gemenskap är ju inget annat än ett klart budskap till de 15-20 miljoner med en muslimsk bakgrund som redan i dag lever inom EU att de är och för all framtid kommer att betraktas som andra klassens medborgare, detta oavsett hur väl integrerade de är.

Text: Ingmar Karlsson
Artikeln har tidigare publicerats i Tidskriften Minaret Årgång 3, Nr 1-2 (2003)