Islam i Bosnien | Ašk Gaši

Islam och Sufism i Bosnien och på Balkan – Del 1
av Ašk Gaši

“The Balkans produce more history than they can consume.”
Winston Churchill

Alija Izetbegović(d. 2003), den förste presidenten i det självständiga Bosnien efter Jugoslaviens fall 1992, brukade beskriva de komplicerade omständigheterna i Bosnien med påpekandet att Bosnien är ett land med två entiteter, tre folkslag och fyra religioner. De två entiteterna, federationen och Republika Srpska, är ett resultat av kriget och fredsavtalet i Dayton 1995. De tre folkslagen eller tre etniska grupperna är bosniaker, serber och kroater, och de fyra religionerna är islam, ortodox kristendom, katolicism och judendom. Den ganska träffande men något förenklade bilden av den rådande situationen gäller också situationen i det tidigare Jugoslavien och relationerna mellan de olika etniska grupperna där. Vi kan känna igen detta i de många konflikter och det politiska spel som pågått på hela Balkan, ofta med inblandning från stormakter och andra länder utifrån.

Bosniens historia

Bosniens historia inkluderar ofta kringliggande länder, folkslag, styrande familjer och stammar, religiösa ledare och kyrkor, och mycket av det som hände och pågick gällde ofta hela området, direkt eller indirekt.

Genom Bosniens territorium gick också gränsen mellan de två delarna av det Romerska riket och senare mellan de två riktningarna inom kristendomen, ortodoxi respektive katolicism. Det underliga med Bosnien var dessutom att en del av befolkningen utövade en tredje trosväg inom den sk. Bosniska kyrkan och på det viset skiljde sig från de två andra dominerande kristna kyrkorna. Den tredje riktningen kom att bestå till den jugoslaviska tiden och även fram till dagens Bosnien genom att en betydande del av de slaviska bosnierna (men också andra från Balkan) konverterade till islam.

Själva islamiseringen skedde under det osmanska styret i Bosnien och andra balkanländer, som lydde under av Osmanska riket i flera hundra år. […]

Kjell Magnusson påpekar att religioner spelade stor roll i de processer som formade den nationella rörelsen och bildandet av de nya staterna efter osmanernas fall på Balkan, eftersom osmanerna urskiljde folkslag enligt religionstillhörigheten. Religionen spelar mindre roll i dagens läge hos de olika folkgrupperna och en del av befolkningen är i realiteten indifferent gentemot religiös tillhörighet. Trots detta är den stereotypa bilden fortfarande ganska aktuell, nämligen att serberna är ortodoxa, kroaterna katoliker och bosniakerna muslimer. Bland bosniakerna är muslimereller bosniska muslimer (bos. Bosanski muslimani) mera förekommande beteckningar, ävensom i medierna och även i vetenskapliga arbeten, trots att en del av bosniakerna är religiöst neutrala eller till och med tillhör annan trosuppfattning. I alla av de tre största folkgrupperna i Bosnien finns också individer som bryter mot ovannämnda mönster och utövar ”andra” religioner aktivt.

Den Bosniska kyrkans anhängare benämns ibland och på felaktiga grunder bogumiler (bogomiler), något som introducerades också utanför Bosnien, men själva benämningen fick med tiden en viss popularitet bland bosniakerna som ville bygga en egen etnisk identitet och särart gentemot två andra etniska grupper i grannskapet. Se mer i Resic 2006:33; Donia & Fine 1994:290; Olsson 1994:19. Historikern Franjo Rački var den fösta som redan 1869 började använda namnet bogomiler om den Bosniska kyrkans anhängare. Den mest omfattande boken om Bosniska kyrkan publicerade John Fine 2007. Se också Jalimam 1999:47.

Trots den viktiga rollen som religion haft i hela balkanområdet stred olika religiösa grupper mot varandra ganska sällan på religiösa grunder under osmanerna. Krig och etniska motsättningar utvecklades snabbt efter det osmanska väldets sammanbrott och i samband med nationella väckelser, medan de tidigare upproren oftare berodde på sociala och ekonomiska faktorer.

Geografi och befolkning

Ur ett geografiskt perspektiv är Bosnien idag ett europeiskt land som ligger i sydöstra delen av kontinenten och på Balkanhalvöns västra del (se fig. 3). Som självständig stat existerar Bosnien inom de gränser som bevarats från perioden när landet var en av de sex delrepublikerna i Jugoslavien. Bosniens gränser går längs floderna Sava och Drina samt Dinaraalperna och landet är omgivet av Kroatien (i norr, väster och söder), och av Serbien och Montenegro i öst. Bosnien-Hercegovina är 51.129 km stort och hade 4.377.000 invånare enligt folkräkningen 1991. Andel bosniaker var 43,7%, serber 31,3% och kroater 17,3%. Resten, något fler än 7% av hela befolkningen, kände sig som ”jugoslaver” medan den övriga delen utgjordes av ett antal mindre folkgrupper som albaner, montenegriner, romer och andra.

Bosnien var och är fortfarande ett befolkningsmässigt blandat land. Folkgrupperna är också spridda över hela landet så att det endast finns ett fåtal områden befolkade med endast en av de stora folkgrupperna. Kriget och fredsavtalet i Dayton skapade därtill två separata hälfter, Federationen och Republika Srpska, vilket bidragit till både intern och extern migration bland befolkningen. På så sätt skapades ”etniskt rena” områden, vilket var ovanligt före kriget.

Bosnien som namn och ett separat område kan spåras tillbaka till 1100-talet. Under flera århundraden var vissa delar av landet under serbiskt, kroatiskt eller ungerskt styre, men området fungerade i stort sätt som en självständig stat. Krig och dominans av olika dynastier i grannskapet, och katolska kyrkans påvliga överhöghet skiftade med perioder av självständighet ända fram till osmanernas erövringar som satte punkt för det medeltida Bosnien 1463.

Bosnien bevarade dock sitt territorrium inom Osmanska riket som paschadöme (bos. pašaluk) eller vilajet (ejalet). De som konverterade till islam fick behålla en ganska privilegierad status inom riket. Samtidigt fick de bosniska muslimerna återgälda de ekonomiska privilegierna med krav på deltagande i de otaliga krig som osmanerna förde utanför sina gränser.

Politisk karta över Balkan, där Bosniens position mellan öst och väst framgår. Montenegros, Kosovos lägen och förbindelsen med Istanbul i öst och Bosnien i väst åskådliggör bosniakernas/muslimernas position i de politiska lösningarna under de gångna perioderna (Resic 2006).

Det osmanska styret upphörde 1878 när den österrikisk-ungerska Dubbelmonarkin ockuperade landet efter överenskommelse mellan stormakterna vid Berlinkongressen. År 1908 annekterade Österrike-Ungern Bosnien formellt. Från år 1918 till 1941 var Bosnien en del av kungariket Jugoslavien och efter Andra världskriget blev Bosnien en av de sex republikerna som bildade det nya socialistiska Jugoslavien. Efter president Josip Broz Titos död 1980 blev situationen i Jugoslavien alltmer komplicerad på flera plan. Gamla nationalistiska program etablerades åter och nya politiska aktörer dök upp på den politiska scenen.

De första fria valen genomfördes i alla Jugoslaviens delrepubliker 1990. Hela staten var på väg att kollapsa och redan nästa år förklarade sig Kroatien och Slovenien som självständiga stater. I samband med krisen på 1990-talet och som krav från den Europeiska kommissionen hölls folkomröstning i Bosnien om självständigheten den 1 mars 1992. De flesta bosniaker och kroater röstade för, medan de flesta serber bojkottade folkomröstningen. Kriget i Kroatien började redan 1991 och oroligheterna i Bosnien ägde rum i slutet av samma år. Kriget i landet bröt ut strax efter folkomröstningen och pågick till 1995, när representanter från Bosnien, Kroatien och Serbien undertecknade fredsavtalet i Dayton, efter påtryckningar från USA och andra länder.

Kriget i Bosnien har ofta beskrivits som det värsta i Europa efter Andra världskriget och medförde över hundra tusen dödade civila, flera miljoner flyktingar, en massiv förstörelse av byar, städer, kulturarv och ekonomiska resurser.Jag tycker att det är viktigt att påpeka att de inblandningar som bidrog till kriget och grymheterna i Bosnien kom till landet utifrån, främst från grannländerna Serbien, Montenegro och Kroatien. Å andra sidan hade Bosnien upplevt olika krig och grymheter under sin tidigare historia, vilket nästan blivit en del av det bosniska ödets tragik. Sådana händelser berättar för oss att folkgrupper som är nära varandra också är beroende av varandra och att mycket annat gott och bra från fredsåren glöms bort under krigsåren.

Den nuvarande politiska situationen skiljer sig inte särskilt mycket från krigsårens. De ledande partierna är bundna till egna etniska baser och vid varje större förändring i landet står ofta de ”nationella intressen” i vägen. Den etniska uppdelningen följer den religiösa i landet, eller tvärtom: de religiösa samfunden och religiösa ledare utnyttjas ofta i den politiska kampen (som pågår i landet ständigt).

Det religiösa Bosnien

Som jag nyss nämnde sammanfaller den etniska bilden med den religiösa. Serbiska ortodoxa kyrkan (Srpska pravoslavna crkva) styrs från Serbiens huvudstad Belgrad,och präster och biskopar (mitropolit) är underställda patriarken i Belgrad. Man betraktar ärkebiskopen Sava som den första serbiska ortodoxa biskopen och 1219 räknas som det år då serbiska ortodoxa kyrkan grundades. Antalet serbisk-ortodoxa i hela f.d. Jugoslavien uppskattas till 7,5 milioner. Idag består serbisk-ortodoxa kyrkan i Bosnien av fem episkopat med ungefär 850.000 bekännare och nära 400 kyrkor och kloster runtom i landet. I samband med kriget och förändringarna efter kriget har också serberna blivit mer intresserade av religion och har öppnat vissa konfessionella skolor i Bosnien. Många nämner de blandade äktenskapen när de skriver om relationerna i Jugoslavien, som speciellt karakteristiska för Bosnien-Hercegovinas befolkning. Men den faktiska blandningen av folken i dessa republiker som talar ett och samma språk, har liknande och gemensamma sedvänjor och moraliska ramar påminner och bekräftar ständigt att människorna har mycket mer gemensamt än vad som framkommer under krisperioder.

Uppgifter om Bosnien från USAs regering och från CIA skiljer sig något och på deras hemsidor kunde jag läsa att serberna ökade i antal i samband med kriget, att bosniakerna procentuellt ligger på ungefär samma nivå som före kriget, medan kroaterna gick mest tillbaka. Enligt samma källor är det religiösa Bosnien något mindre och annorlunda i antal ändet etniska.

Till skillnad från den ortodoxa kyrkan har katolikerna organisatoriskt följt den bosniska statens bildning och struktur. Bosniska katoliker hade tidigare en bosniskbiskop och idag i samband med självständigheten har man en kardinal i staten Bosnien-Hercegovina. Antalet bekännande katoliker uppgick till 500.000 före kriget, men bara något över 200.000 därefter. Kyrkan är uppdelad i fyra stift, med 150 församlingar och kloster och med över 200 präster och 240 munkar. Antalet nunnor är över 300 i Bosnien.Påven har besökt Bosnien två gånger, 1997 och 2003. Antalet katoliker i hela Jugoslavien var över 7 miljoner med Kroatiens huvudstad Zagreb som dåvarande katolskt huvudsäte.

Ett särskilt kapitel i den bosniska religiösa historien är franciskaner, de katolska munkar som brukar framhävas som landets stolthet och en av de bosniska symbolerna. Ofta framhävs deras fromhet och godhet. Förutom deras bosniska orientering har de också bevarat ett stort skrivet material och dokument från den bosniska historien. Det är också den enda nu existerande katolska orden i Bosnien. Katolikerna i Bosnien har två högskolor (en tillhör franciskanerna) och ett gymnasium.

Judarna från det muslimska Spanien sökte tillflykt i bland annat det osmanska Bosnien efter 1492. Många av judarna flydde från Pyrenneiska halvön och den spanska inkvisitionen. Antalet judar minskade drastiskt efter Förintelsen under Andra världskriget, många dödades och andra flyttade till Israel. Resic skriver att ”I praktiken räddade dessa muslimer judarna i Bosnien-Hercegovina från fullständig utrotning.”

Men även idag är bosniska judar en del av Bosniens pluralistiska prägel. Antalet judar i Bosnien uppgår till omkring 1000 personer, varav 700 bor i huvudstaden Sarajevo. Trots sitt ganska ringa antal, jämfört med andra grupper i Bosnien, har judarna bidragit mycket till den bild av Bosnien som ofta framhålles som multikulturell och tolerant. Sarajevos Haggadah,som härstammar från 1300-talets Barcelona i Spanien är bara ett av de historiska dokument som judarna i Bosnien lämnat under de senaste seklen.

Muslimer och islam

Muslimer utövade under osmanerna islam efter de regler och lagar som gällde i hela Osmanska riket. Under den osmanska perioden hade det religiösa livet styrts från huvudstaden Istanbul. Den högste religiöse ledaren i landet var sultanen, som påbjöd och genomförde regler och bestämmelser via ämbetet Šejhul-islam. Ordningen i det religiösa livet gällde alla och på det sättet kunde sultanen styra och förhindra eventuella avvikelser som kunde leda till uppror och oroligheter i landet. Olika grupper, inte minst sådana med sufiska attribut, blev föremål för statlig kontroll, förföljelser och utplåning med hjälp av legala medel och institutioner.

Bosniaker har sedan 1878 varit uppdelade på olika länder. Efter Berlinkongressen fick Österrike-Ungern styra över Bosnien och muslimerna blev plötsligt undersåtar i ett icke-muslimskt land. Efter den första chocken bestämde de flesta framstående bosniaker, både de rika och ulema, att stanna i landet och inte flytta till Turkiet. En del av befolkningen, både från Bosnien och senare från de nybildade staterna på Balkan, flyttade till Turkiet och denna process fortsatte ända fram till det senaste kriget i Bosnien.

Islamiska samfundet i Bosnien är ett följd av den österrikisk-ungerska ockupationen och strävan från både muslimerna och den nya staten att reglera kommande relationer och rättigheter, samt att bilda egna institutioner. Inom Islamiska samfundet valdes också reisul-ulema, ett islamiskt överhuvud som styrde de ulema, imamer, lärare och andra anställda inom samfundet, samt svarade för de religiösa frågorna för de troende.

Under mer än hundra år bevarade reisul-ulema-institutionen både namn och funktion. Även under den jugoslaviska tiden var reisul-ulema vald för att representera alla muslimer i landet (bosniaker, albaner, turkar). Från självständighetens Bosnien valdes reisul-ulema igen som representant enbart för muslimerna i Bosnien, men enligt den nya författningen i Islamiska samfundet är reisul-ulema även ansvarig för bosniakerna utanför Bosnien.

Efter Andra världskriget avskaffade den nya regimen islamiska skolor och började noga kontrollera Islamiska samfundet. Gazi Husrevbegs medresa öppnades dock på nytt, men det dröjde till 1977 innan muslimerna åter fick en teologisk fakultet i Sarajevo. Idag har Islamiska samfundet tre fakulteter och åtta gymnasiekolor (medresa) för teologisk utbildning och imamutbildning i landet.

Andra skolor och högskolor för bosnisktalande öppnades också utanför Bosnien, i Sandžak, Kroatien och Montenegro. Islamiska samfundet och muslimerna i stort har påverkats av andra strömningar inom islam än den i Bosnien rådande hanefitiska rättskolan, särskilt under kriget och med stora behov för hjälpsändningar mellan åren 1992 och 1995. Många moskéer byggdes efter kriget med hjälp utifrån, av olika islamiska organisationer som också investerade i många andra projekt, både i Islamiska samfundet och i samhället. Islamiska samfundet med reisul-ulema Mustafa Cerić försökte hålla en mellanposition och bevara den islam som traditionellt utövats i landet under flera sekel. Men dessa relationer och inblandningar har inte varit helt oproblematiska. Av t.ex. Bringa (2001 och 1995) beskrivs bosniska muslimer som moderata, sekulariserade och Europa-orienterade i kontrast till mer extrema muslimska grupper.

Rent organisatoriskt är Islamiska samfundet uppdelat i muftidistrikt (sammanlagt nio i landet) medan bosniaker utanför landet har bildat egna s.k. mešihat(islamiska råd). Antalet moskéeri landet är nära 2000. Av de under det senaste kriget förstörda 600 moskéerna och sufiska konvent (sing. tekija, pl. tekije) under kriget har muslimerna själva återuppbyggt många, men också byggt ett antal helt nya, särskilt i de stadsdelar där det inte tidigare fanns några. Förutom konfessionell religionsutbildning, som finns som tillval i de flesta skolorna i Bosnien, har muslimerna bevarat traditionell islamisk undervisning i moskéerna eller i skolorna byggda i anslutning till moskéerna (mekteb-undervisning). Det Islamiska samfundet och reisul-ulema är också enligt författningen ansvariga för verksamheten inom de sufiska konvent som tillhör samfundet. [1] Antal skolor har varierat under tiden. De två fakulteterna i Zenica och Bihaćvar från början tvååriga högskolor för religionslärare i allmänna skolor men har reformerats till fyraåriga och profilerats med vissa andra program.


Noter:
[1] Se Rijasets hemsida: http://rijaset.ba, se även http://www.rijaset.ba/english/


Källa:
Detta är den första av en serie artiklar baserade på:
Ašk Gaši: Melamisufism i Bosnien – En dold gemenskap, Avhandling vid Lunds Universitet 2010
Detaljerade referenser har utelämnats här, men återfinns i orginaltexten: http://lup.lub.lu.se
Se även: http://kutub.nur.nu/Swedish