Biografi: Imam al-Shafi´i (d. 204 H.)
Baserat på en artikel av Sheikh Dr. Gibril F. Haddad
Översättare: okänd
Muhammad ibn Idris ibn al-`Abbas, al-Imam al-Shafi`i, Abu `Abd Allah al-Shafi`i al-Hijazi al-Quraishi al-Hashimi al-Muttalibi (dog 204), ättling av Profeten, den enastående bland de stora mujtahid imamer och utmärkt rättslärd, samvetsöm och from muslim, fastställde grunderna för fiqh i sin bok “Risala”. Han säger att han hade reviderat och läst om den fyra hundra gånger, och till slut sade han: “Endast Allahs Bok är fullkomlig och felfri.”
Han är Profetens, , kusin i nedstigande ordning från Hashims bror al-Muttalib, `Abd al-Muttalib’s far. Någon prisade Banu Hashim inför Profeten, , när han sammanflätade sina fingrar och sade: “Vi och de är samma sak.”
An-Nawawi räknar upp tre karakteristiska goda egenskaper av imam al-Shafi`i:
- han har samma härkomst som Profeten, , till deras gemensamme förfader `Abd Manaf;
- han är född i Heliga Landet Palestina och uppfostrad i Mekka;
- han har utbildats hos de mest briljant lärda, samtidigt som
- han var högt intelligent och
- hade speciella förfinade kunskaper i arabiska.
Ibn Hajar lägger till ytterliggare två av imam al-Shafi`is utmärkta egenskaper: Profetens, , hadith: “O Allah! Vägled Quraysh, för vetenskap från en lärd som kommer från dem skall omfatta jorden. O Allah! Du har låtit den förste av dem smaka bitterhet, så låt de som kommer senare smaka belöning!”
En annan hadith från Profeten, , lyder så här: “Sannerligen, Allah skall skicka var 100 år till detta samhälle, någon som skall förnya deras religion.” De lärda, bla.a Abu Qilaba (dog 276) and Imam Ahmad, håller med om att den första hadithen betyder al-Shafi`i, och den andra betyder `Umar ibn `Abd al-`Aziz och sedan al-Shafi`i.
Han är född i Ghazza eller i `Asqalan år 150 h, samma år som imamen Abu Hanifa dog. Han flyttade till Mekka när han var två år, efter hans fars död – så han växte upp i Mekka. Han blev en duktig bågskytt redan som ung. Han började läsa språk och poesi ända tills han ägnade sig åt fiqh. Han började med att läsa hadith. Imam al-Shafi`i memorerade Koranen när han var sju år, och sedan imam Maliks Muwatta’ när han var tio. Vid den tiden lät hans lärare vikariera för honom när läraren själv inte var där. När al-Shafi`i var tretton år, åkte han för att träffa Malik. Imam Malik var impressionerad av hans minnesförmåga och intelligens.
Malik ibn Anas och Muhammad ibn al-Hasan al-Shaybani var två av hans mest framstående lärare, men han opponerade dem i fiqh. Al-Shafi`i sade: “Från Muhammad ibn al-Hasan har jag skrivit en kamellast.”
Al-Hakim berätar från `Abd Allah ibn `Abd al-Hakam: “Al-Shafi` talade ofta enligt Maliks position, och han sade: ‘Vi skiljer oss inte från honom i annat, än i sättet hur hans vänner var.’ En ung man talade dock länge illa om honom bakom hans rygg, varpå al-Shafi`i bestämde sig att skriva ner skillnader i sina uppfattningar jämfört med Maliks. Annars brukade han under hela sitt liv säga, om någon frågade honom något: ‘Detta är vad Läraren sade.’ -hâdha qawl al-ustadh- och han menade, Malik.”
Precis som Abu Hanifa och al-Bukhari, brukade han recitera hela Koranene varje dag under sina böner, och två gånger per dag under ramadanen.
Al-Muzani säger: “Jag har aldrig sett en man som var snyggare i ansiktet än al-Shafi`i. Om han tog grep om sitt skägg skulle det inte överstiga hans näve.” Ibn Rahuyah beskriver honom i Mekka att han bar klart vita kläder och hade intensivt svart skägg. Al-Za`farani säger att när al-Shafi`i var i Baghdad år 195 h, färgade han sitt skägg med henna.
Abu `Ubayd al-Qasim ibn Sallam säger: “Om intelligens av en hel nation samlades på ett ställe, skulle han omfatta den.” Al-Muzani säger: “Jag har tittat i al-Shafi`is Risala i femtio år, och kan inte komma ihåg en enda gång att jag läst i den, utan att ha lärt mig något nytt och nyttigt.”
I introduktion till sin al-Jawahir wa al-Durar berättar Al-Sakhawi att någon kritiserade Ahmad ibn Hanbal för att han närvarade vid al-Shafi`is fiqh lektioner, men uteblev från Sufyan ibn `Uyaynas hadith lektioner. Ahmad svarade: “Håll tyst! Om man missar en hadith med en kortare kedja, kan man hitta den någon annanstans med en längre kedja [av återberättare] och man kommer inte att ha någon skada. Men om man missar denne mans [al-Shafi`i] resonemang, är jag rädd att man aldrig kommer att hitta den någon annanstans.”
Ahmads studenter, Abu Talib och Humayd ibn Zanjuyah berättar att Ahmad har sagt: “Jag har aldrig sett någon som står fast vid hadith mer än al-Shafi`i. Ingen har föregått honom i att skriva ner en hadith i en bok.” Meningen av detta är att al-Shafi`i hade förståelse av hadith som Ahmad hade sökt, vilket bekräftas i Ahmads uttalande: “Hur sällan återfinns fiqh bland hadith lärda!” Detta är en referens till hadithen: “Det kan vara så att man har Förståelse av (fiqh) utan att vara en person som har en faqîhs förståelse.”
Sufyan själv skulle foga sig till al-Shafi`i i tafsîr- och fatwa-frågor. Yunus ibn Abi Ya`la säger: “När än al-Shafi`i gick in på tafsîr, var det som om han hade bevittnat uppenbarelse.” Ahmad ibn Hanbal säger också: “Det finns inte en enda av hadith-lärda som rörde bläckhorn eller penna, utan att ha al-Shafi`i att tacka för det.”
Al-Shafi`i var känd för sin stora kunskap i arabiska språket, poesin och filologi. Bayhaqi berättar:
[Från Ibn Hisham:] Jag var al-Shafi`is sittande följeslagare under en lång period. Aldrig har jag hört honom använda ord om det inte var ett sådant ord som – om man övervägde noggrant – skulle man inte kunna hitta i hela arabiska språket ett bättre ord i gällande sammanhanget… Al-Shafi`is diskurs, i förhållande till språk, är bevis i sig.
[Från al-Hasan ibn Muhammad al-Za`farani:] En grupp av beduiner brukade ofta komma till al-Shafi`is möten oss och sitta i ett hörn. En dag frågade jag deras ledare: “Ni är inte intresserade av att lära er; varför återkommer ni alltid och sitter med oss?” De sade: “Vi kommer hit för att höra al-Shafi`is språk.”
Al-Shafi`i följde Salaf-vägen i att undvika alla tolkningar av verser och berättelser som hänför sig till Guds attributer. Han praktiserade hänskjutning av betydelsen” (tafwîd al-mi`na) till en högre källa, som bekräftas i hans uttalande: “Jag lämnar betydelsen av verser om Allahs Attributer till Allah, och jag lämnar betydelse av hadither om attributer till Allahs Profet.” Samtidigt finns det ändå sällsynta exempel på hans tolkningar. Så, al-Bayhaqi berättar att al-Muzani hade rapporterat från al-Shafi`i följande kommentar till versen:
“Öst och väst tillhör Gud och vart ni än vänder er finner ni Guds anlete” (2:115)
“Det betyder – och Allah vet bäst – dit är riktningen (wajh) mot vilken Allah har riktat dig.”
Al-Hakkari (dog 486) berättar i sin bok Aqida al-Shafi`i att imamen har sagt:
“Vi bekräftar dessa attributer, och vi förnekar liknelsen mellan dem och skapelsen (al-tashbîh), precis så som Han förnekade den från Sig Själv när Han sade: ‘Ingeting är som Han’ (42:11).”
Al-Shafi`is avsmak för dialektisk teologi (kalâm) baseras på hans extrema försiktighet mot fel som innebär svåra konsekvenser eftersom de leder en till falsk tro. Ett av hans uttalanden om detta är: “Det är bättre för en lärd att ge en fatwa efter vilken man säger att han har fel, än att teologisera och att man sedan säger att han var kättare (zindîq). Jag hatar ingeting annat mer än teologi och teologer.”
Dhahabi kommenterar: “Detta indikerar att Abu `Abd Allahs position vad gäller fel i trons principer (al-usûl) är att det inte är samma som fel i de lärdas ansträngningar i andra grenar.” Anledningen är att i tron och doktrinen varken ijtihâd eller avvikelser är tillåtna. I samband med detta säger al-Shafi`i: “Man kan inte fråga ‘Varför?’ eller ‘Hur? om principer’” Men al-Shafi`i har inte helt stängt dörren till användning av kalâm i försvar av Sunna, som det visas nedan.
Yunus ibn Abi Ya`la berättar att al-Shafi`i definierade “principer” som: “Koran, Sunna, analogi (al-qiyâs), och konsensus (al-ijmâ`)“; och han definierade konsensus som: “Tillgivenhet av muslimska Samfundet (jamâ`a) till slutsatser av ett visst utslag angående det som är tillåtet och det som är förbjudet efter Profetens, , död.”
Al-Shafi`i stängde inte dörren till rätt användning av kalâm vilket är klart från det som Ibn Abi Hatim berättar från al-Rabi` om imamens ord: “Om jag ville, skulle jag skriva en bok emot var och en av dem som avvikit, men dialektisk teologi är inte min sak och jag vill överhuvudtaget inte delta i den.” Hans råd till hans student al-Muzani är liknande: “Tag bevis om Skaparen från skapelsen, och belasta dig inte med kunskapen om det som ditt intellekt inte uppnått.” Ibn Abi Hatim själv talade liknande när han hörde om Ibn Khuzaymas misslyckade försök till kalâm: “Det är bättre att låta bli att lägga sig i saker som vi inte lärt oss.” Notera att al-Shafi`i också talade om sin önskan om att inte en enda bokstav från alla hans verk skulle tillskrivas honom, oavsett ämnet.
Al-Shafi`i fogade sig i grunder av fiqh till Imamen Abu Hanifa med sitt berömda uttalande:
“Alla människor är Abu Hanifas barn i fiqh.” Ibn Hajar al-Haytami nämner i trettiofemte kapitlet av sin bok om Imam Abu Hanifa, al-Khayrat al-Hisan: “När Imam al-Shafi`i var i Baghdad, brukade han besöka Imam Abu Hanifas grav och hälsa honom…”
Två juridiska skolor, eller madhahib tillskrivs faktiskt al-Shafi`i, med hans verk och juridiska åsikter, (fatâwa). Dessa två skolor är kända i juridisk terminologi som “gamla” (al-qadîm) och “nya” (al-jadîd), vilket motsvarar hans vistelse i Irak och Egypten (eller ändrade omständigheter som han mötte på dessa två ställen).
De mest framstående bärare av nya skolan bland al-Shafi`is studenter är al-Buwayti, al-Muzani, al-Rabi` al-Muradi och al-Bulqini, i Kitab al-Umm (”Moderboken”).
De mest framstående bärare av gamla skolan bland al-Shafi`is studenter är Ahmad ibn Hanbal, al-Karabisi, al-Za`farani och Abu Thawr, i Kitab al-Hujja (”Bok av bevis”). Det som idag är känt som Shafi`i inställning avser nya, förutom i cirka tjugotvå frågor i vilka Shafi`i lärda och muftin har behållit imamens gamla åsikt.
Al-Subki berättar att Shafi`i lärda anser al-Rabis berättelser från al-Shafi`i mer sunda vad gäller kedjan av återberättare, medan de anser al-Muzanis berättelser från imamen mer sunda när det gäller fiqh, även om båda de var etablerade hadithmästare. Al-Shafi`i sade till al-Rabi`: “Hur jag älskar dig!” och en annan gång: “O Rabi`! Om jag kunde mata dig med Kunskapen, skulle jag göra det.” Al-Qaffal al-Shashi berättar i sin Fatawa att al-Rabi` ibland hade svårigheter med att förstå, och att al-Shafi`i en gång upprepade en förklaring 40 gånger i en samling, och ändå kunde han inte förstå. Skamsen, stod han upp och lämnade samlingen. Senare kallade al-Shafi`i honom och fortsatte att förklara saken när ingen var där att vittna al-Rabi`s skam, och till slut lyckades al-Rabi` förstå. Detta bevisar precision i Ibn Rahuyahs uttalande: “Bästa delen av mig anser jag vara när jag fullständigt förstår al-Shafi`is tal.”
Al-Shafi`i tog versen “… eller haft beröring med kvinnor…” (4:43) bokstavligen, och ansåg att kontakt mellan könen, även om den skedde utan avsikt, förstör tvagningen. Detta är också åsikt av Ibn Mas`ud, Ibn `Umar, al-Sha`bi, al-Nakha`i, al-Zuhri och al-Awza`i, vilket bekräftas av Ibn `Umar: “Den som kysser eller berör sin hustru, hans händer måste förnya wudû’.” Detta är autentiskt uttalande och återberättas på många ställen, inklusive Maliks Muwatta’. Al-Shafi`i sade: “Något liknande har nått oss från Ibn Mas`ud.” Alla de läste versen ovan bokstavligen, utan att tolka “beröra” som “samlag” så som Hanafiskolans lärda gör, eller “vidröra med njutning” som Malikiskolans lärda gör.
Al-Shafi`is andra viktiga åsikter: Al-Muzani sade: “Jag har aldrig sett någon lärd göra något obligatoriskt til förmån av Profeten, , som al-Shafi`i gjorde i sina böcker. Detta beror på hans ständiga hågkomst av Profeten, . Han sade i Gamla Skolan: ‘Åkallande avslutas med att åkalla välsignelser till Profeten, , och dess slut är genom att åkalla den välsignelse.’” Al-Karabisi sade: “Jag har hört al-Shafi`i säga att han ogillar att människor säger ‘Sändebud’ (al-Rasûl), utan att de borde säga ‘Allahs Sändebud’ (Rasûl Allah) tack vare vördnaden (ta`zîm) av honom.”
Andra uttalanden från al-Shafi`i:
“Att studera hadith är bättre än att be extra böner, och jakten efter kunskapen är bättre än att be extra böner.”
Ibn `Abd al-Barr, i Kitab al-`Ilm, räknar upp många av Profetens, , hadither om överlägsna värdet av kunskapen. Men vad al-Shafi`i menade med detta uttalande, är väsende och syfte med kunskapen, inte kunskap för sin egen skull, vilket leder till djävulsk stolthet och självbelåtenhet. Kunskap för kunskapens skull är brett tillgänglig, medan sann kunskap är kunskapen som leder till taqwa. Detta bekräftas av al-Shafi`is uttalande:
“Kunskap är det som ger nytta. Kunskap är inte det som man lagt på minnet.” Detta är rättelse för dem som nöjer sig med att definiera kunskap som “kunskap om bevis” (ma`rifa al-dalîl).“Han skänker visdom åt den Han vill, och den som har fått visdom har fått den dyrbaraste gåva.” (2:269)
“Ni [hadith lärda] är apotekare, men vi [jurister] är läkare.” `Ali al-Qari förklarar detta i sin bok Mu`taqad Abi Hanifa al-Imam (s. 42): “De tidiga lärda sade: en hadith lärd, utan kunskap om fiqh liknar den som säljer medicin, men är inte själv läkare: han har mediciner, men vet inte vad han skall göra med dem; och en fiqh lärd utan kunskap om hadith liknar en läkare utan mediciner: han vet vad medicinen är, men har inte den.”
“Man frågade Malik om kalâm och [vetenskapen om] tawhîd (Guds Enhet) och han sade: ‘Det är otänkbart att Profeten, , skulle lärt ut hygien till sitt samfund, men inte tawhîd! Och tawhid är exakt det som Profet, , har sagt: ‘Jag har fått order om att bekämpa människor tills de säger ‘Det finns ingen annan gud förutom Allah’.’ Så, allt det som gör blod och egendom oberörbar (helig), är Guds Enhets verklighet (haqîqa al-tawhîd)’.” Al-Halimi sade: “I denna hadith finns explicit bevis att den deklareringen (lâ ilâha illallâh) räcker för att utrota alla olika sorter av misstro i Allah Den Allsmäktige.”
“Mättnad tynger kroppen, belastar hjärtat, tar bort vishet, behöver sömn, och försvagar en från att dyrka Allah.”
Al-Buwayti frågade: “Skall jag be efter Rafidi? ” Al-Shafi`i svarade: “Be inte efter Rafidi, inte heller efter Qadari, och inte heller efter Murji’.” Al-Buwayti frågade: “Definiera dem för oss.” Han svarade: “´Den som säger ‘Tro består bara av tal (tungan), är Murji’, den som säger ‘Abu Bakr och `Umar är inte Imamer, är Rafidi, och den som tillskriver öde till sig själv är Qadari.”
Abu Hatim berättar från Harmala att al-Shafi`i har sagt:
“Det finns fem khalifer (al-khulafâ’): Abu Bakr, `Umar, `Uthman, `Ali, and `Umar ibn `Abd al-`Aziz.” I sin Diwan kallade han dem “ledare av sitt folk med vems ledning blir man vägledd” och sade om Profetens, , familj: Familjen av Allahs Sändebud är mina medlare till honom! (wasîlatî)
Genom dem hoppas jag att min bok med räkneskapen skall jag få in i min högra hand.
och:
O Familjen av Allahs Sändebud! Att älska er en plikt
som Allah förordade och uppenbarade i Koranen.
Det räcker som bevis av er väldiga ära, att
den som inte åkallar välsignelser över er, gör sin bön ogilltig.
Ibn Hajar sade att den förste som skrev al-Shafi`is biografi var Dawud al-Zahiri (dog 275). Al-Nawawi nämner i Tahdhib al-Asma’ wa al-Lughat (1:44) att al-Shafi`is bästa biografi var al-Bayhaqis eftersom den hade sunda kedjor av återberättare. Ibn Hajar summerade den och lade till al-Shafi`is Musnad i sin Tawali al-Ta’sis fi Ma`ali Ibn Idris.
I inledningen till Shafi`is kompendium om fiqh, al-Majmu` nämner al-Nawawi att al-Shafi`i brukade använda käpp och att folk frågade honom: “Varför har du den när du varken är gammal eller sjuk?” Han svarade: “För att komma ihåg att jag bara är resenär i denna värld.”
Må Allah belöna honom med Jannat-ul-firdaws. Amin.
Svensk översättning: ursprungligen publicerad på turban.se (ej längre tillgänglig där)