Staten och imamerna
Utvecklingen av det islamiska läroväsendet: Utvecklingen av det islamiska läroväsendet:
Från moské och madrasa till statlig institution
Ur “Staten och Imamerna” SOU 2009:52
[K]unskap och lärande [är] centrala aspekter i islams historia. I både Koranen och profettraditionen (hadith-litteraturen) betonas att de troende måste söka efter kunkap och utbilda sig för att veta vad som är rätt och fel i livet.[16] Enligt en islamiska hitorieskrivnngen markeras människans behov av att söka kunskap redan i en första uppenbarelsen i Koranen.
LÄS I din Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som växer fast! Läs! Din Herre är den Störste av de frikostiga, som har lärt pennans bruk, lärt människan vad hom inte visste (Koranen, sura 96:1-5)
Det är Gud som har lärt människan pennans bruk och vad hon inte visste – två utgångspunkter som har utgjort grunden till framväxten av islamiska utbildningsinstitutioner, islamiskt inspirerad vetenskap och muslimska bildningstraditioner.
Under islams första århundraden fanns inga specifika institutioner för utbildning, och den undervisning som förekom var förlagd till moskén. I denna miljö etablerades dock informella strukturer för lärande, och studenter valde att samlas kring en lärd person som berättade vad han kunde om islamisk teologi. Det var utifrån dessa diskussioner och ”föreläsningar” som de olika islamiska vetenskaperna sedan växte fram och det var här som grunderna till den islamiska teologin fastställdes. Men från och med 1000-talet etableras en ny institution för undervisning och vid denna tidpunkt öppnar till exempel Nizam al-Mulk en madrasa-skola i Bagdad. Denna och liknande skolor startades först och främst som en god gärning i religionens namn eller som en manifestation av politisk makt.
Samtidigt är det viktigt att betona att statsmakten sällan eller aldrig var den drivande kraften bakom etableringen av dessa institutioner.[17] Tillsättningen av lärartjänster eller innehållet i undervisningen överlämnades vanligtvis till de religionslärdes kontroll och den sittande politiska makten förhöll sig neutral till hur skolorna fungerade i praktiken.[18] De religiösa stiftelser som finansierade och stöttade madrasa-skolorna förändrade egentligen inte förutsättningarna för kunskapsöverföring utan i mångt och mycket är dessa institutioner en fortsättning på tidigare former av undervisning. Även i denna miljö var relationen mellan lärare och elev informell och merparten av undervisning och examination var baserad på en individuell och frivillig basis.
No medieval madrasa had anything approaching a set curriculum, and no system of degrees was ever established. Indeed, medieval Muslims themselves seem to have been remarkably uninterested in where an individual studies. The only thing that mattered was with whom one had studies, a qualification certified not by an institutional degree but by a personal license (ijaza) issued by a teacher to his pupil. Whether lessons took place in a new madrasa, or in an older mosque, or for that matter in someone’s living room, was a matter of supreme indifference.[19]
Ur detta perspektiv är madrasa-institutionen inte speciellt olik de miljöer som hade etablerats i islams tidigaste skede i moskéer runt om i den muslimska världen.
Till skillnad från de flesta nutida religiösa institutioner för utbildning i den muslimska världen inkluderades här både teologiska och icke-teologiska ämnen i studiet. Under medeltiden vilade utbildningen oftast på en uppdelning mellan al-ulum al-islamiya (de islamiska vetenskaperna) och ”de gamles vetenskaper”, det vill säga arvet från antiken. Till den första kategorin räknas främst studiet av Koranen och dess läsningar (recitation, koranutläggning), profettraditionerna (hadith), juridiken (etik, praktisk teologi, regelsystem, etc.) samt kalam (den systematiska teologin, inkluderat apologetiken). Utöver dessa ämnen betonades också studiet av det arabiska språket och dess grammatik. Till den andra kategorin räknades ämnen som logik, fysik, medicin, metafysik, politik, optik och astronomi. I mångt och mycket vilade ”de gamles vetenskaper” på Aristoteles studier och skrifter. Vid sidan av Aristoteles spelade även Platon, Galenos och Hippokrates en betydande roll.[20] Samtidigt som de historiska rötterna till de muslimska utbildningsinstitutionerna inte ska negligeras är det viktigt att förhålla sig kritisk till en allt för stark betoning av en oavbruten kontinuitet.[21]
Från 1800-talet och den muslimska världens möte med västvärlden kom frågan om utbildning och kunskap att skifta fokus och förändras. Dels växte ett flertal nya utbildningsinstitutioner fram med rötter i västerländska traditioner, dels betonade flera muslimska reformatorer (bland annat Muhammad Abduh och Muhammad Rashid Rida i Egypten) att utbildning var den säkraste vägen till ett nytt blomstrande islamiskt samhälle. Precis som i västvärlden kom utbildning att ses som en nyckel till framgång och positiv förändring snarare än som ett medel för traditionsförmedling och bildning. Den nya kunskapssyn som växte fram utgjorde ett tydligt brott mot det synsätt som dominerade under medeltiden. I det moderna samhället förväntades utbildning leda till sociala, politiska och ekonomiska förändringar och nyttan med skolning blir instrumentell snarare än ett kunskapssökande med ett egenvärde.[22]
Samtidigt som flera skolor i den muslimska världen under 1900-talet valde att betona de västerländska icke-konfessionella ämnena kom också flera muslimska utbildningsinstitutioner att renodla sina teologiska utbildningar. Detta innebar bland annat att det medeltida studiet av både teologi och icke-teologiska ämnen helt försvann eller tonades ner på de islamiska universiteten. Yttterligare en följd av dessa processer var en kraftig omstrukturering av de befintliga utbildningssystemen och många utbildningar baserades nu på ett betygssystem som motsvarade det engelska systemet (det vill säga med Bachelor och Masters examina).[23] Detta faktum innebar bland annat att utbildningen av imamer förändrades och institutionaliserades på ett nytt sätt. Tidigare hade utbildningarna varit betydligt friare och studenten förväntades att bedriva studier under en mycket lång tid och det fanns inte heller något väl definierat slutmål (i form av till exempel en examen).
A student’s progress was to be measured, not by a web of personal relationships established over a lifetime, but by a series of carefully calibrated examinations. All of this apparently reflected the transforming, perhaps distorting power of the colonial context and the influence of modern British educational models. It also, however, undermined the informal and highly personalized system of transmitting religious knowledge which had encouraged flexibility and creativity in medieval Islamic educational and intellectual life.[24]
Med de utbildningssystem som växte fram i den muslimska världen under 1900-talet utformades undervisningens innehåll för att passa det moderna samhällets krav. Förutom en förändrad syn på kunskap innebar de nya studiegångarna att statens kontroll och inblick i utbildningarna ökade. Vid sidan av traditionella system som garanterade att studenten lärde sig att behärska det islamiska kunskapsstoffet introducerades till exempel olika former av examina och licenser som kan jämföas med de väständska systemen. I förlängningen innebar deteta skifte bland annat att länder som Egypten kom att införa specifika kunskapskrav för de imamer som avlönades av staten eller som innehade statliga tjänster.[25]
Noter
- En detaljerad introduktion till islam och kunskapstraditioner återfinns i Rosenthal, Franz (1970) Knowledge triumphant: The concept of knowledge in medieval Islam. Leiden: Brill.
- Ordet madrasa (pluralis madaaris) översätts vanligtvis med ”a religious boarding school associated with a mosaque”, men ordet kan också användas för skola i allmänhet. Madrasa bildas av de arabiska rötterna d-r-s som kopplas till studier i allmänhet eller till lektion (både religiös och sekulär), se Wehr 1979, s. 321.
- Berkey, Jonathan P. (2007) ”Madrasas Medieval and Modern: Politics, Education, and the Problem of Muslim Identity”, i Hefner, Robert W. och Muhammad Qasim Zaman (eds.) Schooling Islam: The Culture and Politics of Modern Muslim Education. Princeton: Princeton University Press, s. 44–45.
- Berkey, Jonathan P. (2007) a.a. s. 43.
- Vid sidan av internationella publikationer som till exempel Makdisi, George (1981) The rise of colleges: Institutions of learning in Islam and the West. Edinburgh: Edinburgh University Press se även Hjärpe, Jan (1985) ”Hur utbildas en mulla? – Ämnena i konfessionellt islam-studium”, Svensk religionshistorisk årsskrift, volym 1, s. 7–16.
- För en kritisk diskussion se Berkey 2007, a.a. s. 40.
- Berkey 2007, a.a. s. 41
- Se till exempel Hjärpe 1985, a.a. s. 14. Traditionella muslimska institutioner som till exempel al-Azhar universitetet i Egypten inför under denna period betygssystem och studiegångar som motsvarar västerländska modeller.
- Berkey 2007, a.a. s. 49.
- Ett flertal exempel på den Egyptiska statens kontroll av imamer återfinns i Nelson, Kristina (2001) The art of reciting the Qur’an. Cairo: American University in Cairo Press. Ovan tecknade professionalisering av imamyrket skiljer sig också markant från de utbildningsvägar som fanns tillgängliga under medeltiden och enligt Berkeys analys innebar anpassningen till det västerländska utbildningsidealet att medeltidens ”polyvocal tradition” minskade i betydelse eller gick helt förlorad. Se Berkey 2007, a.a. s. 49.
Illustrationer: Al-Azhar genom tiderna (1) Korankalligrafi ovanför mihraben i al-Azhars moské; (2) skyline view av al-Azhar-komplexet; (3) Studiecirkel i al-Azhar – vykort från förra sekeskitet; (4) Nyutexaminerade studenter och (5) examinatorer vid al-Azhar.
Källa: Avsntt 3.3 ur SOU 2009:52 “Staten och imamerna – Religion, integration, autonomi” Betänkande av Imamutbildningsutredningen 2009 Erik Amnå, Pia Brundin, Göran Larsson (pdf)
[wpspoiler name=”Läs utredniningen” ]
[/wpspoiler]
