Hadran enligt den Heliga Lagen

Hadran enligt den Heliga Lagen

av Sheikh Nuh Keller
Översatt av Kerim Kerim Hrustanovic

En person som besöker Mellanöstern för att lära sig något om en tariqa kommer troligtvis vid någon tidpunkt i sitt liv få bevittna en hadra, en ”offentlig dhikr” som har praktiserats traditionellt blan genererationer av Shadhili-anhängare i Nordafrika under shuyukh såsom al-’Arabi al-Darqawi, Muhammad al-Buzidi samt Ahmad al’Alawi, innan den fördes vidare från Algeriet till Damaskus via Muhammad ibn Yallis och Muhammad al-Hashimi vid början av det föregående århundradet.

När du går in i moskén kommer du se cirklar med män som utför dhikr (kvinnliga deltagare är avskärmade och befinner sig på övervåningen). De står och håller varandas händer, för att sedan böja sig ner unisont, sedan rör de sig upp och ner med sina knän, raderna reser sig upp och faller, de andas unisont medan några av dem turas om att gå runt i mitten och styr tempot i andningen och rörelserna genom sina armar och steg. Sångarna som står bredvid Shaykhen, utför mystiska dikter solo eller i kör i takt med gruppens tempo; det är en hög, andlig poesi som författats av mästare såsom Ibn al-Farid, Sheikh Ahmad al’Alawi, ’Ab al-Qadir al-Himsi samt vår Shaykh egen Sheikh.

Även om detta är en väldigt omskakande upplevese, så är det extremt planerat och kontrollerat, och precis som med alla andra grupp-dhikr-samlingar, så är den viktigaste adab (propert uppförande) harmoni. Ingen bör på något sätt sticka ut, utan alla bör anpassa sina rörelser, sin in-och ut andning samt dhikr utefter gruppens tempo. Syftet med detta är att glömma bort ens individualitet och istället fokusera på att vara en del av det hav av själar som har samlats för att utföra dhikr tillsammans. Individuella motiv, tankar och sysslor sätts till sidan för den Heliga Dansen, där man rör sig tillsammans som en, där man sublimerar sig och överskrider det individuella genom rytmens tidlöshet, som ackompanjeras av röster som sjunger till tonerna av andliga dikter.

Det är en upplevelse som förenar dem som reser mot Allah andligt, socialt och känslomässigt. Det finns få personer som glömmer bort denna känsla, och många besökare från västvärlden som inte är bekanta med denna praxis undrar ibland om denna praxis är en bid’a (förkastlig innovation) eftersom det inte praktiserades av de tidiga muslimerna, eller om det är förbjudet (haram) eller ogillat (makruh); och de undrar även varför de ser ulema och de rättfärdiga delta i dessa samlingar i Damaskus, Jerusalem, Aden, Kairo, Tripoli, Tunis, Fez och vartän det finns människor som är vägens folk.

Jag var en av dom som frågade vår Sheikh om hadrans förhållande till shari’a, som är det vägledande ljuset i vår tariqa. Som muslimer är vår underkastelse till lagen total, och det finns inte utrymme för några tankar eller åsikter efter att man har svarat på frågan ”Är hadran i enlighet med ortodox Islam”?

Eftersom Hadran består utav olika element, såsom att samlas för att åminnas Allah (dhikr), sång och dans, så bör vi ta en titt på några generella överväganden gällande den islamiska shari’an innan vi diskuterar dessa element separat.

Först och främst innehåller sharian ett stort kriterium som sammanfattar alla möjliga handlignar som en människa kan utföra, både för det som har utförts förut och det som inte har utförts förut. Det klassificeras i fem kategorier, det obligatoriska (wajib), vars utförande belönas av Allah i det nästkommande livet och vars icke-utförande straffas; det rekommenderade (mandub) vars handling belönas för men vars icke-handling ej straffas för; det tillåtna (mubah), vars utförande varken belönas eller straffas för; det ogillade (makruh) vars icke-utförande belönas för men vars utförande ej straffas för samt det förbjudna (haram) vars icke-utförande belönas för och vars utförande straffas för.

Allah har i sin visdom gjort de flesta mänskliga handlingar tillåtna. Han säger i surat al-Baqara ” Det är Han som för er har skapat allt vad jorden bär och som, vänd mot himlavalvet, formade det till sju himlar. Han har kunskap om allt.[2:29]”, vilket klargör att sharians princip är att allt är mubah eller tillåtet för oss fram tills det att Allah indikerar för oss att något är förbjudet. På grund av detta är inte varje handling eller praxis man utför förbjuden eller ogillad, även om Profeten, sal Allahu Alayhi wa sallam inte utförde den, utan det är endast icke-obligatoriskt.

Det är med denna kategorisering som vära lärda har i åtanke när de skriver om bid’a. De talar inte om endast en ”innovation” (som är den lexikala översättningen av ordet bid’a) utan snarare en ”klandervärd innovation”, eller någonting nytt som shari’an inte har något lagligt understöd till. Bid’an om vilseledning nämns i en hadith: ”De värsta av ärenden är de nya, och varje innovation (bid’a) är en vilseledning” (Sahih Muslim 5 vols. Kairo 1376/1956 Reprint. Beirut: Dar al-Fikr, 1403/1983, 2.592: 867), vilket generellt sett refereras till handlingar som beror någonting som är ogillat eller förbjudet. Imam Shafi’i förklarar:

Nya handlingar är av två typer: någon sorts ny praxis som motsätter sig Koranen, sunnan, de tidiga muslimernas positioner gällande detta (ijma’): denna sorts innovation är en vilseledning. Den andra typen av innovation, som inte motsätter sig de ovan nämnda principerna, är inte ogillad, även om den är ny (muhdatha). När ’Umar (Må Allah vara nöjd med honom) såg att [tarawihbönen] utfördes av en grupp muslimer i en moské under ramadan sade han, ”Vilken bra innovation detta är”, d.v.s. en ny handling som inte hade utförts tidigare. Även om det hade utförts förut, så går de inte emot de lagliga principerna. ’Umar var också en lärd sahabi, och det faktum att han hyllade en ”god innovation” (som han trodde att det var) visar att en god innovation är tillåten så länge den inte går emot de breda principerna av Koranen eller sunnan. (Dhahabi: Siyar a’lam al-nubala’. 23 vols. Beirut: Mu’assassa al-Risala, 1401/1981, 10.70).

Gällande muslimernas praktiserande av dhikr, eller ”åkallan av Allah” finns det många stöd för dess berömlighet i sunnan – vid sidan av alla de Koranverser och hadither som har etablerat bevisen för den belöning man får av att göra dhikr i varje tillstånd – som en hadith som återberättas av Bukhari:

Sannerligen, Allah har sänt änglar runt i världen, som letar efter folket av dhikr, och när de finner en grupp med män som åkallar Allah, då kallar de på varandra. ”Kom och se vad du har letat efter!” och de börjar då cirkulera runt omkring dem, med deras vingar spridda upp mot himlen av denna värld.

Sedan frågar deras Herre dem, även om han vet bättre än dem, ”Vad är det mina tjänare säger?” Och de svarar, ”De säger Subhan Allah (Jag glorifierar Allahs absoluta perfektion), Allahu Akbar (Allah är den störste), och al-Hamdu li Llah(All tacksamhet tilkommer Allah) och de höjer upp din härlighet.

Han säger, ”Har de sett mig” och de svarar ”Nej vid Allah, de har inte sett dig.” Och han säger, ”Vad skulle ha hänt om de hade sett mig?” Och de säger, ”Om de hade sett dig, hade de dyrkat dig ännu mer, förhärligat dig ännu mer och sagt Subhan Allah ännu mer.”

Han frågar dem ”Vad vill de ha från mig?” Och en svarar, ”De vill ha paradiset.” Han säger , ”Har de sett det?” Och de säger, ”Nej vid Allah, de har inte sett det.” Och han säger, ” Vad skulle de ha gjort om de hade sett det?” Och de svarar, ”Om de hade sett det, hade de ivrat mer efter det, sökt efter det mer och de hade blivit mer lystna efter det.”

Sedan frågar han dem, ”Vad vill de ha beskydd ifrån?” Och de svarar ”Från helvetet.” Han säger, ”Har de sett det?” Och de säger, ”Nej vid Allah, de har inte sett det.” Och han säger, ”Vad hade de gjort om de hade sett det?” Och de säger, ”Hade de sett det, hade de flytt från det ännu mer, och de hade fruktat det ännu mer.”

Han säger, ”Jag åkallar er alla att bära vittna till att jag har förlåtit dem.” En av änglarna sa ”Han-och-han är bland dem, även om han inte är en av dem men han kom endast för att få något han behövde.” Och Allah säger, ”De är kompanjoner vars följeslagare ej ska få lida av något sorts fördärv.” (Sahih al-Bukhari. 9 vols. Kairo 1313/1895 (9 vols in 3). Beirut: Darl-al Jil, n.d., 8.107-8: 6408).

Den sista delen av hadithen visar att samlingar som ämnar till att göra dhikr i Allahs religions namn är starkt påbjudna. I vissa fall kan man stöta på Ibn Mas’uds (Må Allah vara nöjd med honom) förömande av sådana handlingar (som att samlas för att säga Subhan Allah), möjligtvis på grund av rädsla av frambringande utav skrytsamhet. Man även om vi tar Ibn Mas’uds auktoritet till hänsyn, så visar den ovanstående hadithen oss tydliga bevis på att Allah och hans Sändebud (Sal Allahu alayhi wa sallam) har tillåtit denna handling. Detta innebär att vi inte behöver Ibn Masu’ds tillstånd för detta (eller någon annan människas tilltstånd för den delen). De olika explicita exemplen på dhikr som nämns i hadithen tolkas på ett annat sätt av vissa ”reformerare” , som försöker ändra betydelsen ”dhikrsamlingar” till endast lärosamlingar där de citerar ’Ata’ (ibn Abi Rabah, Meccas mufti, d. 114/732) som sade,

Dhikrsamlingar är samlingar där man lär människor om det tillåtna och det otilåtna, hur du köper, säljer, ber, fastar, gifter dig, skiljer dig, utför pilgrimsfärden och liknande (Nawawi: al-Majmu’: Sharh al-Muhadhab. 20 vols. Kairo n.d. Reprint. Medina: al-Maktaba al-Salafiyya, n.d., 1.21).

’Ata’s avsikt var antagligen att informera människor om att lära ut och att lära sig shari’a också är en form av dhikr, men vad som är tydligt är att Profetens (Sal Allahu Alayhi wa sallam) ord är tydliga. Som den ovan nämnda hadithen säger ”dhikrsamlingar” kan inte endast vara begränsade till att lära ut och att studera den heliga lagen, utan det betyder först och främst att muslimer samlas för att åkalla Allah i dhikr.

Gällande dansen återberättar Imam Ahmad från Anas (Må Allah vara nöjd med honom) med en berättarkedja som inkluderar alla personer som Bukhari använde sig av förutom Hammad ibn Salama, som är en av Muslims återberättare att

Etioperna dansande framför Profeten (sal Allahu alayhi wa sallam) och sade på sitt språk ”Muhammad är en rättfärdig tjänare.” Profeten (sal Allahu alayhi wa sallam) sade, ”Vad är det som säger?” Och de sade, ”Muhammad är en rättfärdig tjänare.” (Musnad al-Imam Ahmad. 6 vols. Kairo 1313/1895. Reprint. Beirut: Dar Sadir n.d., 3.152).

Andra versioner av denna hadith klargör att detta utfördes i Medinas moské. Hur som helst är det faktum att dansande utfördes framför Profeten (Sal Allahu alayhi wa sallam) dom är relevant här, och det är det beviset som etablerar det faktum att dansande är mubah (tillåtet) enligt shari’an, för om det hade handlat om motsatsen, hade han varit tvungen att rätta till dom.

Med detta som grund säger Imam Nawawi: ”Dansande är inte förbjudet, såvida det inte är slappt och feminint. Och det är tillåtet att tala och att sjunga poesi, såvida poesin inte gör narr av någon eller handlar om någon särskild kvinna” (Minhaj al-talibin wa ’umdat al-muttaqin. Kairo 1338/1920. Reprint. Kairo: Mustafa al-Babi al-Halabi, n.d., 152).

Detta är en lagtext som berör dansande och poetirecationen och dess enlighet med shari’an. Citatet är hämtat ur boken Minhaj al-talibin, det centrala verket för den hela senare delen av Shafi’iskolan. Islamiska lärde pekar ut att om något som är tillåtet (som sång och dans) förenas med något som är rekommenderat, såsom dhikrsamlingar, blir resultatet något som inte är ogillat (makruh) eller förbjudet (haram).

Imam Jalal al-Din Suyuti ombads en gång att ge ut en fatwa gällande ”en grupp sufier som samlas för dhikrsamlingar” och han svarade: ”Hur kan någon fördöma de som utför dhikr medan de står,eller står medan de gör dhikr, när Allah den Högste säger, ”… De som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila (Koranen 3:191)” Och A’isha (Må Allah vara nöjd med henne) sade, ”Profeten (Sal Allahu alayhi wa sallam) brukade åkalla Allah hela tiden” [Sahih Muslim,1.282:373]. Och om dansande läggs till när man står upp, kan det ändå inte fördömas, eftersom det är en del av den andliga lyckan och extasen, och hadithen existerar, [i många källor, som t.ex. Musnad al-Imam Ahmad, 1.1.08, med en stark (hasan) berättarkedja] som berättar om att Jafar ibn Abi Talib dansade framför Profeten (Sal Allahu alayhi wa sallam) och Profeten sade till honom ”Du liknar mig i utseende och karaktär,” och han dansade på grund av den lycka han kände av att ha blivit nämnd på detta vis, och Profeten fördömde inte honom för denna handling, och detta är en laglig grund för den lycka av den extas sufier känner när de dansar (al-Hawi li al-fatawi. 2 vols. Kairo 1352/1933-34. Reprint . Beirut : Dar al-Kutub al’Ilmiyya , 1403/1983, 2.234).

Suyuti var en hadithmästare (hafiz, någon som kan över 100,000 hadither utantill) och han var en mujtahid Imam som skrev hundratals böcker berörande shari’avetenskaperna, och hans åsikt gällande detta, tillsammans med Nawawis citat i Minhaj al-Talibin bygger upp en sammanfattade lagtext (nass) i Shafi’iskolan som etablerar det faktum att samlingar för dhikr som innefattar reciterande av andlig poesi samt dans varken är ogillat (makruh) eller förbjudet (haram) – såvida det inte ackompanjeras av andra otilåtna faktorer såsom musikinstrument eller blandning av män och kvinnor – i detta fall är det otillåtet.

För att sammanfatta det hela så är hadran i vår tariqa (som består av åkallan av Allah (dhikr) förenad med reciterande av tillåten poesi samt dans) i enlighet med ortodox Islams heliga lag. Och när de sistnämnda elementen underlättar för en person att etsa fast Allahs närvaro i hjärtat (som de gör med de flesta människor som har ett hjärta), då förtjänar de en belöning från Allah för de som har avsikten att komma närmare Allah. Och det är detta som är målet och syftet med hadra i tariqan.


Urspunglig artikel Sheikh Nuh’s hemsida shadhili.com