Nutidsmänniskan och döden | A. Kielan

Nutidsmänniskan och Döden

Av Abd al-Haqq Kielan

Mänskligheten har alltid haft en religiös syn på livet. Denna har avspeglat sig i livsföring, etik, begravningsskick. Genom historien har tron på livet efter detta påverkat människorna i deras förhållande till döden. Pyramider och gravstenar visar att man inte kastat bort de döda som sopor utan tvärtom velat ge dem en fortsatt plats i den universella ordningen och en början på livet i nästa värld. Ritualer kring död och begravning har funnits i alla kulturer och i alla tider som vi känner till. De egyptiska och tibetanska dödsböckerna innehåller beskrivningar av livet efter detta, spekulativa och dunkla men ibland produkter av andlig forskning. Religionen innehåller kunskap om döden och livet, även livet efter detta.

Ordet religion kommer från re-ligere på latin, vilket betyder ’att vederbörligen sammanbinda’ d.v.s. människan med Gud. Motsvarande ord i arabiskan är ’aqida’ som betyder ’att knyta samman’ alltså människan med Gud. Religionen är alltså bandet med Gud. Att neka detta bands verklighet heter på arabiska ”kafara” – att övertäcka. Materialismen är något som man täcker över sanningen med, ett täcke av andlig medvetslöshet, eller varför inte en sopsäck.

En person utan andlig medvetenhet är en person som redan i detta livet ”dragit över sig en sopsäck”.

En liten parentes: Svenskan saknar ord som utrycker det som på engelska kallas mind. De flesta indoeuropeska språk har ord för detta men i svenskan fattas de. ’Mind’ översätts i vårt språk ofta med ’hjärnan’. ”Själ” är något man har. ”Ande” är ett slags spöke i folktron, alltså egentligen mer ett fantasifoster, än något annat. Det nutida svenska språket verkar sakna vardagsord för att beskriva andliga och religiösa tillstånd och upplevelser annat än på ett materialistiskt sätt, vilket gör det mycket svårt för mången att förstå religionen i dag. Det man inte har ord för finns inte.

I den materialistiska synen som är helt dominerande här och nu ser man medvetandet som en produkt av kroppsliga processer huvudsakligen i hjärnan. Andliga upplevelser är patologiska fenomen, allt förklaras ur materialistisk synvinkel. Om de rätta kemikalierna bringas att bubbla får man fram ett medvetande, ungefär som svavelångorna ur ett träsk. Religionen blir en biprodukt till fantasin.

Sopsäckskulturen

De uråldriga gravkulturer som funnits i Sverige, stendösar och gånggrifter, gravhögar och kyrkogårdar har till sist efterträtts av ”sopsäckskulturen”. Typiskt för ”sopsäckarna” (materialisterna) är att de uppfattar de religiösa urkunder, som i själva verket byggt upp deras egna civilisationer och livsbetingelser, som skönlitterära alster i fantasy- och science fictiongenren. De andliga realiteterna har helt förträngts.

I sopsäckskulturen finns begreppet social död, d.v.s. en person som hamnat på långvården. När han alltså på långvården definitivt glömts bort av familj och vänner är han socialt död. Efter den slutliga fysiska döden återstår så nedfrysning, förvaring med ett nummer runt tån och uppeldning. Man har gjort människan till ett ting.

Sopsäckskulturen kännetecknas av ett paniskt fasthållande vid livet, döden är det värsta som kan drabba en människa, man kan till och med dö i ”onödan” om oturen är framme, eller om man varit oförsiktig.

När en människa sedan slutgiltigt har dött så har i sopsäckstron allt upphört som är värt respekt. Kropparna obduceras på rutin, lagras i kylrum huller om buller och slås in i sopsäckar när de börjar lukta. Sedan bränns de helt sonika och askan petas ned i en s.k. minneslund under någon anonym torva.

Skräcken för döden avspeglar sig i denna kultur. Döden borde ju vara det definitiva slutet på allt. Men den tron har inte lyckats besvärja den dödsångest som många människor upplever som en ständig realitet.

Det finns alltid en misstanke om en fortsättning, kanske för en del nutidsmänniskor skräcken för en evig öde tomhet, om inte rädslan för en kvalfylld fortlevnad i en okänd värld.

De som inte tror kan begrunda Hamlets yttrande när han övervägde att ta sitt liv:
And by a sleep we end the heartache and the thousand natural shocks that flesh is heir to, ’tis a consummation to be devoutly wish’d. To die, -to sleep; -to sleep, perchance to dream: -ay, there’s the rub; for in that sleep of death, what dreams may come…

Vad säger islam om människan och döden?

I Guds den Nåderikes, den Barmhärtiges Namn

Välsignad vare Han som har herraväldet i Sin Hand! Han har makten över allting. Han som skapade döden och livet för att pröva er, vem av er som gör de bästa handlingarna. Han är den Allsmäktige, den Ständigt Förlåtande. 67: 1-2

Det är Han som skapat er av jord, därefter av en droppe säd, därefter av en grodd som sätter sig fast, därefter låter Han er komma till världen som späda barn för att så småningom nå full mognad och, till sist, hög ålder – men några av er får dö innan dess – så att ert fastställda levnadslopp skall fullbordas, och för att ni skall lära er använda ert förstånd. Det är Han som skänker liv och Han som skänker död. När Han beslutar att något skall vara säger Han endast till det: Var! – och det är. 40:67-68

Vi börjar som ingenting. Blir skapade av jord, alltså materia, växer till i moderlivet kommer ut här för vår korta bana som människor och lämnar till sist den här världen för att fortsätta vår resa in i evigheten.

Livets sista period slutar vanligtvis med någon dödlig sjukdom, men kan sluta genom en plötslig olycka, eller död utan sjukdom. Döden kan komma närsomhelst. När Guds Sändebud SaawS blev tillfrågad vilka de mest intelligenta människorna är sade han: De som kommer ihåg döden oftast och bäst förbereder sig för den. Det är de intelligenta, som har vunnit heder i denna värld och en nobel ställning i den tillkommande. Han sade också: Döden är det mest överhängande av allt som står på lur.

Samtidigt säger Gud att ingen kan födas eller dö annat än vid en fastställd tidpunkt: Ingen själ kan dö utom med Guds tillstånd och vid en förutbestämd tid.

Vi kan inte räkna ut när något ska hända men allt som ska ske är redan skrivet: Pennorna har lyfts och bläcket har torkat, säger profeten SaawS. Gud är den som vet.

När vi når slutet av livet här i världen ska vi möta vår Skapare: De som bekänner: Gud är vår Herre och sedan håller fast vid detta skall inte känna fruktan och ingen sorg skall tynga dem 46:13

Attityden till Döden

Ett råd från en av våra äldre föregångare var: Se vad du skulle tycka om att döden fann dig sysselsatt med och ägna dig åt det nu! Och se vad du inte skulle gilla att döden fann dig sysselsatt med, och sluta göra det direkt!

Guds Sändebud sade: Var i världen som en främling eller en som är på resa och se dig själv som en av gravens innevånare.

Det gäller för oss människor att förbereda oss och lägga upp förråd för livet efter detta. Och det är inte vapen, vagnar, guldmynt i graven som vi ska satsa på utan goda gärningar.

Det är ytterst viktigt att tänka väl om Gud. Låt inte någon av er dö utan att tänka väl om Gud.

Gud den Allsmäktige säger: Jag är som Min tjänare tänker att Jag är, och jag är med honom när han kommer ihåg mig.

De som är glada åt att möta Gud, dem är Gud glad åt att möta och de som inte tycker om att möta Gud tycker inte Gud om att möta.

Det är sättet man lämnar livet på som är avgörande för fortsättningen. Man ska hoppas vara bland dem som är utan synd då änglarna i dödsögonblicket hämtar deras själar, och hälsar dem: Fred vare med er! Stig in i Lustgården, detta är belöningen för era handlingar.

Verkligheten finns bortom självets död.

Själva döden är en övergång från ett liv till ett annat, en upplevelse, något man smakar: Varje själv ska smaka döden. Ni kommer att få er fulla lön på uppståndelsens dag. Den som då rycks bort från elden och förs till paradiset har sannerligen vunnit en stor seger. Livet i denna värld är blott en bedräglig förnöjelse.

En skald från det gamla Persien sade:

Vare sig en människa är herre till en sävmatta eller herre till en tron
Till sist skola alla människor ställa sina steg mot förintelsen.
Ur Dödens bägare skall, till sist,
Allting, under det blå himlavalvet, berusas.
Det finns ingen sann muslim som är rädd för döden.

Döden är inte slutet på allt, den är förutbestämd för var och en av oss, kommer varken en sekund före eller efter sin föreskrivna tid för oss alla människor. Döden är porten till den sanna världen, fridens boning, inte längre illusion utan Verklighet, ett uppvaknande ur det här jordelivets dvala. Döden kan aldrig skrämma en sant troende människa.

Shaykh Attar säger dessa ord i Fåglarnas samtal:

Eho sig gläder åt sitt sanna Vara,
Dör bort från skenvarat och bliver fri.

Och Herren Gud, den Allsmäktige säger:

Helt visst ska de som är nära Gud aldrig känna fruktan och ingen sorg ska tynga dem,
De som tror och ständigt har Honom för ögonen.
Till dem är budskapet om lycka i detta liv och evig salighet riktat.
Ingenting kan rubba Guds Löfte.
Detta är den stora, den lysande segern.
10:62-64

Ur Tidskriften Minaret, Årgång 2, nr 2-3 (2002)