Hanafi: Bönen | Mukhtasar al-Quduri

Ur “Al-Mukhtasar” av Imam Abul-Hasan al-Qudûri
översatt av Imam Mohammad Muslim Eneborg

III.3. BÂB SHURÛT AL-SALÂH ALLATÎ TATAQADDAMUHÂ
(Kapitel om de villkor för bönen som föregår den)

Det är nödvändigt när man skall be att man först gör sig ren från rituell (ahdâth) och konkret (anjâs) orenhet, såsom vi tidigare beskrivit.

Samt att man skyler sin nakenhet (íawrah). Mannens íawrah är från naveln till knäna, och knäna ingår i íawrah men inte naveln, och en fri kvinnas hela kropp är hennes awrah förutom ansiktet och händerna, och det som är íawrah för en man är íawrah för en slavinna, plus hennes mage och rygg är íawrah, men resten av hennes kropp är inte íawrah.

Om man inte finner något att avlägsna konkret orenhet med ber man med den kvar, och man behöver inte repetera bönen, och om man inte finner några kläder (att täcka sin íawrah med) ber man naken, sittande, och gör tecken för rukûí och sujûd, och om man ber stående (som vanligt) gäller det, men det första sättet är bättre.

Samt att man gör niyyah (avsikt) för den bön man skall be, utan att avskilja niyyah från tahrîmah med någon annan gärning.

Samt att man riktar sig mot qiblah, förutom om man hyser fruktan, då man vänder sig åt vilket håll man än har möjlighet till. Om man är tveksam om åt vilket håll qiblah är, och det inte finns någon närvarande man kan fråga, uppskattar man (riktningen) och ber. Om man sedan, efter bönen, får reda på att man hade fel, behöver man inte repetera bönen, och om man får reda på det medan man ber vänder man sig om mot qiblah och fortsätter bönen.

III.4. B Â B S I F A H A L – S A L Â H
(Kapitel om bönens utförande)

De obligatoriska delarna (farâid) i bönen är sex: tahrîmah, qiyâm, qirâ´ah, rukûí, sujûd samt att sitta i sista qaídah så länge det tar att uttala ta shahhud, och allt utöver detta är sunnah.

När man börjar bönen säger man “Allâhu akbar” och lyfter händerna tillsammans med takbîr tills tummarna kommer i nivå med örsnibbarna. Om man i stället för “Allâhu akbar” säger “Allâhu ajall” eller “Allâhu aízam” eller “Ar-Rahmânu akbar” gäller det enligt Abû H anîfah och Muhammad, och enligt Abû Yûsuf är det inte tillåtet att säga något annat än “Allâhu akbar” eller “Allâhul-akbar” eller “Allâhul-kabîr”.

Man vilar sin högra hand på den vänstra och håller dem nedanför naveln sedan säger man “Subhânakallâhumma wa bihamdika wa tabârakasmuka wa taíâlâ jadduka wa lâ ilâha ghayruk” och säger “Aíûdhu billâhi minash-shaytânir-rajîm” och “Bismillâhir-Ra hmânir-Rahîm” tyst för sig själv.

Sedan läser man al-Fâtihah och lägger till någon annan sura eller tre verser från vilken sura man vill. När imamen säger “wa lad-dâllîn” säger han “âmîn”, och den som ber bakom honom säger det också, och man säger det tyst.

Sedan säger man “Allâhu akbar” och gör rukûí, och man vilar händerna på knäna och sprider fingrarna och håller ryggen utsträckt, och man varken höjer huvudet eller sänker det, och i rukûí säger man “Subhâna rabbiyal-ía zîm” minst tre gånger.

Sedan höjer man huvudet och säger “Samiíallâhu liman hamidah”, och den som ber bakom en imam säger “Rabbanâ lakal- hamd”.

När man rest på sig helt och hållet säger man “Allâhu akbar” och gör sujûd, och man vilar händerna på marken och placerar pannan mellan händerna. Man gör sujûd på både näsan och pannan; om man inskränker sig till den ena gäller det enligt Abû Hanîfah, och enligt Abû Yûsuf och Muhammad är det inte tillåtet att inskränka sig till näsan utan ursäkt (som ett sår på pannan). Om man gör sujûd på turbanens vindlar eller den del som hänger ned gäller det. Man visar insidan på överarmarna och håller magen ifrån låren och håller tårna riktade mot qiblah och i sujûd säger man “Subhâna rabbiyal-aílâ” minst tre gånger.

Sedan höjer man huvudet och säger “Allâhu akbar”, och när man satt sig upp helt och hållet säger man “Allâhu akbar” och gör sujûd (en andra gång). När man gjort sujûd ordentligt säger man “Allâhu akbar” och reser sig upp på fötter utan att sätta sig ned eller stödja sig med händerna på marken.

I andra rakíah gör man samma sak som i första, förutom att man inte gör istiftâh (säger “Subhânakallâhumma…”) eller taíawwudh (säger “Aíûdhu…”)

Man lyfter inte händerna utom i första takbîr. När man reser huvudet från andra sujûd i andra rakíah, sprider man vänstra foten och sätter sig på den, och man ställer den högra lodrätt och håller tårna riktade mot qiblah. Man placerar händerna på låren och sprider fingrarna, sedan läser man tashahhud. Tashahhud är att man säger “At-tahiyyatu lillâhi was-salawâtu wat-tayyibât. As-salâmu íalayka ayyuhan-nabiyyu wa rahmatullâhi wa barakâtuh. As-salâmu íalaynâ wa íalâ íibâdillâhis-sâlihîn. Ashhadu allâ ilâha illallâhu wa ashhadu anna Muhammadan íabduhû wa rasûluh.” Man lägger inte till något till detta i första qaídah. I de två andra rakíah läser man enbart sura Fâtihah. När man sitter i slutet på bönen sätter man sig som man satt i försa qaídah och läser tashahhud och sänder välsignelser över Profeten ? frid vare med honom ? och ber med vilka ord man vill, utav de ord som liknar koranens ord eller de böner som förekommer i hadîth, och man ber inte med sådana ord som liknar vanligt tal människo emellan. Sedan gör man salâm till höger och säger “As-salâmu íalaykum wa rahmatullâh”, och man gör salâm till vänster på samma sätt.

Man gör qirâ´ah (läser koranen) högt i fajr samt i de två första rakíah av maghrib och íishâ när man är imâm och man gör qirâ´ah tyst i de som följer de två första, och om man ber ensam är det valfritt; om man vill läser man högt för sig själv, och om man vill läser man tyst. Imamen gör qirâ´ah tyst i zuhr och íasr.

Witr är tre rakíah som man inte avskiljer med salâm, och man gör qunût i tredje rakíah, före rukûí året om. I varje rakíah av witr läser man sura Fâtihah och någon ytterligare sura. När man vill göra qunût säger man “Allâhu akbar” och lyfter händerna, sedan läser man qunût, och man läser inte qunût i någon annan bön förutom witr.

Det finns inte föreskrivet för någon bön (s alâh) någon bestämd sura man måste läsa, och ingen annan är tillåten (utan alla delar av koranen är tillåtna i alla böner), och det är makrûh att bestämma någon speciell sura att läsa i salâh, så att man inte läser någon annan sura i sin bön.

Det minsta qirâ´ah man måste göra (för att bönen ska gälla) är det som kan kallas Qur´ân enligt Abû Hanîfah, och enligt Abû Yûsuf och Mu hammad är det inte tillåtet att läsa mindre än tre korta verser eller en lång vers.

När man ber bakom en imam gör man inte qirâ´ah, och när man vill följa någon i bönen behöver man göra två niyyah; niyyah för salâh och niyyah för att följa imamen.

Källa: Materail till tvådagarskurs I Skärholemens moské år 2002