Hanafi: Renhet | Mukhtasar al-Quduri
Ur “Al-Mukhtasar” av Imam Abul-Hasan al-Qudûri
översatt av Imam Mohammad Muslim Eneborg
I. INLEDNING:
All pris tillhör Allâh, världarnas Herre, och (det goda) slutet tillfaller de gudfruktiga och välsignelser och frid över Hans budbärare Muhammad och hans familj och hans kompanjoner allesamman. Shaykhen, den store imamen, asketen Abul-Hasan ibn Ahmad ibn Muhammad ibn Jaífar Baghdâdî, bättre känd som Al-Qudûrî, sade:
II. KITÂB AL-TAHÂRAH:
Allah, den Högste, säger: Troende! När ni går till bön, två då ansikte och händer samt armarna upp till armbågarna och stryk med (de våta) händerna över huvudet och (två) fötterna upp till fotknölarna.
Så det obligatoriska (fard) i tahârah (reningen, läs wudû) är att tvätta de tre kroppsdelarna samt stryka med våta händer (mash) över huvudet, och armbågarna och fotknölarna ingår i det som är obligatoriskt att tvätta enligt våra tre lärde (Imâm Abû Hanîfah, Imâm Abû Yûsuf och Imâm Muhammad), i motsats till Imâm Zufar. Den obligatoriska delen av mash över huvudet är lika med pannans stolek, vilket är en fjärdedel av huvudet, på grund av den hadîth där Al-Mughîrah ibn Shuíbah berättar att Profeten (frid vare med honom) gick till några människors soptipp och kissade, sedan utförde han wudû och strök med händerna (mash) över sin panna och sina lädersockor.
Sunnah i tahârah är att tvätta händerna tre gånger innan man doppar dem i någon behållare, när man vaknat från sin sömn, och att nämna Allâhs, den Högstes namn (säga bismillâh) i början av wud û och att använda miswâk och att skölja munnen och att snyta sig och att stryka (mash) över öronen och att dra med fingrarna (khilâl) genom skägget samt mellan tårna och att upprepa tvagningen upp till tre gånger.
Det är mustahabb (lovvärt) när man gör wu dû att göra niyyah (avsikt) för tahârah och att göra mash över hela huvudet (läs hjässan) och att göra wudû i ordning så att man börjar med det som Allâh började med, samt från höger, och att göra wudû utan avbrott och att göra mash över nacken.
De företeelser som bryter wudû är allt som kommer ut från de två vägarna (för urin och avföring) samt blod och var och lymfvätska, när de flyter ut från kroppen och når någon sådan del av kroppen som det är obligatoriskt att tvätta (i wudû eller ghusl), samt att kräkas munnen full (eller mer) samt att sova liggande eller sittande, lutande sig emot något på ett sådant vis att om det togs bort skulle man falla, samt att förlora sansen genom medvetslöshet eller vansinne samt att skratta högt i en sådan bön som innehåller rukûí och sujûd.
Det som är obligatoriskt i ghusl är att skölja munnen och att snyta sig (med vatten) och att tvätta hela kroppen.
Sunnah i ghusl är att man börjar med att tvätta händerna och skrevet samt avlägsnar eventuell orenhet från kroppen, sedan gör man wudû som vanligt förutom fötterna, sedan häller man vatten över huvudet och över hela kroppen tre gånger, sedan flyttar man sig och tvättar fötterna.
Det är inte obligatoriskt för kvinnor att kamma ut sina flätor för att göra ghusl om vattnet kan nå hårbottnen ändå.
De företeelser som gör ghusl nödvändigt är att sädesvätska utsöndras med kraft och upphetsning från man eller kvinna samt att de två khatan (ollonet och clitoris) möts (även) utan sädesuttömning samt hayd (menstruation) och nifâs (blödning efter barnafödsel).
Allahs Budbärare (frid vare med honom) föreskrev (ordagrant: gjorde till sunnah) ghusl för jumuíah och de två íîd och ihrâm och íarafah. Ghusl är inte obligatoriskt vid (utsöndring av) madhî och wadî, utan vid dem räcker det med wudû.
Tahârah (rening) från ahdâth (rituell orenhet) är tillåten med vatten från himlen (regn) och bäckar och källor och brunnar och med havsvatten.
Tahârah är inte tillåten med vatten som pressats ur träd eller frukter och inte heller med vatten över vilket något annat har “vunnit överhanden” och avlägsnat det från dess naturliga tillstånd såsom drycker (saft) och vinäger och spad och bâqillâ- (en grönsak) -vatten och rosvatten och zardaj- (ett träd) -vatten.
Tahârah är tillåten med vatten i vilket har blandats någon ren (tâhir) sak som ändrat en av dess egenskaper (smak, lukt och utseende), såsom vatten från en översvämning eller vatten som blandats med ushnân (en växt som användes som tvål) eller tvål eller saffran.
Allt stillastående vatten som det fallit någon orenhet i är det otillåtet att göra wudû med, vare sig det är litet eller mycket, därför att Profeten (frid vare med honom) beordrade att vatten skulle skyddas från orenhet och sade: Ingen av er får kissa i stillastående vatten eller göra ghusl från janâbah (stor rituell orenhet, alltså fardghusl) i det, och han (frid vare med honom) sade: När någon av er vaknar från sin sömn, får han inte doppa händerna i något kärl innan han tvättat dem tre gånger, för han vet inte var hans händer har tillbringat natten.
Vad beträffar rinnande vatten, när någon orenhet faller i det, så är det tillåtet att göra wudû med det så länge inget spår av orenheten syns, eftersom orenheten inte kan stå kvar när vattnet rinner.
När någon orernhet faller i ena änden av en stor vattensamling, vars ena ände inte påverkas av att man rör om i den andra, ände är det tillåtet att göra wudû från den andra, eftersom det är tydligt att orenheten inte når dit.
Att något småkryp som inte har flytande blod, såsom löss och flugor och getingar och skorpioner, (faller i vattnet och) dör förstör inte vattnet (det blir inte orent), och att något vattenlevande djur, såsom fiskar och grodor och kräftor, dör förstör inte vattnet.
Använt vatten är det inte tillåtet att använda för att rena sig från rituell orenhet, och använt vatten är allt vatten som använts för att avlägsna rituell orenhet eller har använts på kroppen som en form av tillbedjan (som att göra wudû när man redan har wudû)
Alla skinn som blivit garvade och så blivid renade, är det tillåtet att be i och göra wudû ur, förutom svinskinn och människoskinn. Hår och ben av självdöda djur är rena.
När någon orenhet faller i en brunn måste man tömma den (på allt vatten), och att tömma den på dess innehåll är tahârah för den.
Om en mus eller en sparv eller en annan småfågel drunknar i brunnen tömmer man mellan tjugo och trettio hinkar ur den, beroende på hur stor hinken är, och om en duva eller höna eller katt drunknar i den tömmer man mellan fyrtio och femtio hinkar ur den, och om en get eller en människa drunknar i den tömmer man den på allt vatten.
Om djuret (som föll i och drunknade) svullit upp eller spruckit, tömmer man brunnen på allt vatten, oavsett storleken på djuret.
Antalet hinkar beräknas enligt genomsnittet för hinkar som används i trakten, så om man med en jättestor hink tömmer så mycket vatten som det föreskrivna antalet normalstora hinkar rymmer räknas det.
Om brunnen är en källa som inte går att tömma och det blivit nödvändigt att tömma den, tömmer man ur den lika mycket vatten som den innehåller, och det har rapporterats från Muhammad ibn Hasan att han sade att man tar ut mellan tvåhundra och trehundra hinkar ur den.
När man finner en död mus eller annat djur i en brunn och man inte vet när den föll i, och den varken har svullit upp eller spruckit, repeterar man ett dygns böner om man hade gjort wudû med vatten ur den, och man tvättar allting som har berörts av dess vatten, och om den har svullit upp eller spruckit repeterar man tre dygns böner, enligt Abû Hanifah och enligt Abû Yûsuf och Muhammad behöver man inte repetera någonting tills men vet med säkerhet när den föll i.
Det vatten (sûr) som en människa eller ett sådant djur vars kött man kan äta druckit av är rent och det vatten som en hund eller ett svin eller ett rovdjur druckit av är orent och det vatten som en katt eller en lösspringande höna eller en rovfågel eller något av de djur som vanligen bor i (människors) hus, såsom en orm eller en mus, druckit av är makrûh (ogillat) och det vatten som en åsna eller en mula druckit av är mashkûk (osäkert), så om man inte har något annat vatten gör man både wudû med det och tayammum, och vilket man än börjar med gäller det.
Källa: Material till tvådagarskurs i Skärholemens moské år 2002
