Taqlid – att följa beprövad kunskap


Fråga då dem som har kunskap, om ni inte vet. (Koranen 21:7)

Vad är taqlid?

av Mufti Zubair Bayat
Översatt till svenska av Kerim Hrustanovic

Taqlid är wâjib (obligatoriskt)
Taqlid eller Ittiba’ är wâjib (obligatgoriskt) för muslimer. Tyvärr finns det ändå många muslimer idag som aldrig ens hört om dessa ord. Andra muslimer har måhända hört om dessa termer men de har inte förstått deras innebörd tillfullo. Detta har lett till att folk har förnekat taqlid och på så sätt har de förnekat något som är wâjib. Människan är till naturen rädd och misstänksam mot det hon inte har god kunskap om. Därför skulle en korrekt uppfattning och en korrekt förståelse av taqlid och ittiba’ avlägsna den okunskap som har spridits bland människor, inshâ’Allah.

Taqlid är en del av vårat vardagsliv
Taqlid eller ittiba’ innebär väsentligen att en vanlig lekman väljer att följa åsikterna (inom något ämne) hos en auktoritet som är kunnig inom ämnet utan att hela tiden kräva bevis eller ett rättfärdigande för varje synpunkt eller åsikt som denna auktoritet har uttalat. Detta är den mänskliga tillvarons naturliga tillstånd, som tillämpas av miljontals människor över hela världen i varje aspekt av livet. Det mest enkla och påtagliga exemplet av taqlid eller ittiba’ är när ett barn lär sig alfabetet i skolan. Varje barn som lär sig alfabetet utför omedvetet taqlid. En körskoleelev som lär sig från en körlärare gör också omedveten taqlid. Människor som går till en specialiserad läkare för att finna botemedel för sina sjukdomar är också ett bra exempel på hur människor gör taqlid eller ittiba¨för att hitta lösningar i sin vardag. En vanlig lekman som följer en advokats eller rådgivares åsikter för att lösa ett ekonomiskt problem är ett annat bra exempel på hur taqlid praktiseras. En kund på en ingenjörsfirma som ber en professionell, utbildad ingejör om råd gällande komplexa ingenjörsberäkningar är ännu ett exempel på taqlid eller ittiba’ i praktiken. Den miljontals mängd ”fakta” som finns inom vetenskapens olika fält har skapats och lagrats tack vare tillämpandet av taqlid / ittiba’ inom varje vetenskapsfält. Detta har man gjort i bland annat astronomi, arkeologi och många andra områden, och alla ovannämnda exempel visar hur taqlid eller ittiba’ går till i praktiken. Vem ifrågasätter det ”faktum” är solen ligger på ett visst avstånd från jorden? Det tas för givet att experterna inom varje område vet vad de sysslar med, och deras resultat accepteras yttrst som sanning. Lärarna lär sina studenter detta som en sorts ”evangeliesanning” och eleverna följer denna lära för att de förhoppningsvis kunna lära sig dessa ”fakta” och senare kunna klara sina prov. Det finns oräkneliga exempel på taqlid eller ittiba’ det vardagliga livet. De exempel som nämts här visar oss på ett självklart sätt att taqlid eller ittiba’ är en naturligt integrerad del av livet, och inte något som är specifikt för islam eller islamisk fiqh i sig.

Taqlid är det enklaste alternativet för den vanlige lekmannen
Inom islams fiqh (rättslära) innebär taqlid eller ittiba’ att man accepterar och följer experters utlåtanden om islamisk fiqh och deras utläggning och tolkning av islam, utan att kräva en ingående, djup förklaring av vetenskapen eller den invecklade process man måste utföra för att komma fram till svaren för olika sorters utlåtanden, vilket kallas för ijtihad (anstränging för att komma fram till en slutsats). Det innebär helt enkelt att ”vanliga” människor inte behöver utföra ijtihâd d.v.s. de behöver inte fullfölja den komplicerade process som man genomgår då man försöker komma fram till en slutsats och ett islamisk utlåtande (fatwâ). ”Vanliga” människors plikt är att noggrannt följa de lärdas auktoritet inom detta område och godta deras omdöme.

Ur denna synvinkel är taqlid sannerligen en välsignelse för ”vanligt” folk, eftersom det ligger bortom gemene mans förmåga att förstå de komplexa mekanismer som krävs för ijtihad. För att kunna utföra ijtihad krävs många år av studier och lärdom och stora ansträngningar (ordet ijtihad betyder just att anstränga sig). Man måste först behärska olika sorters islamiska vetenskaper, och det är bara första steget till i allt det som krävs för att kunna utföra ijtihad.

Missförstånd om taqlid
Bland muslimer cirkulerar många missförstånd om begreppet taqlid, och därför har det för många av dagens muslimer blivit ett populärt tema att diskutera och debattera kring, och både de som är emot och de som är för taqlid har framställt sina argument.

Det bästa sättet att åtgärda missförstånden är genom att hänvisa till islams ursprungliga kunskapskällor – Koranen och Hadîtherna samt den lära som tidigare islamiska lärda framställt och bevarat. Genom noggranna studier och en korrekt tolkning bör man kunna nå förståelse för taqlîd och ittibâ’. Det skulle i sin tur leda till en bättre förståelse och en bättre analys av argumenten och motargumenten kring saken. [*]

Shari’ans roll gällande Taqlid
Kärnan till vägledning ligger i Qur’anen -“Hudan li al-Nas” (en vägledning för mänskorna). Men denna vägledning och dessa lagar har sina grundläggande principer, detaljerna för detta har blivit avsända från vår Heliga Profet (Salla Allah ^Alayhi wa sallam).

Wa ‘Atuz al-Zakat” (Och giv den renande gåvan).
Zakat omfattar allt från guld, silver, boskapsdjur, land, odlingar o.s.v. Hur man betalar zakat för detta får man reda på genom att forska i haditherna, för dess detaljer nämns inte över huvud taget i Quranen.

Wa li Allahi ‘ala an-Nas Hajj al-Baiti” (Det åligger människorna att utföra pilgrimsfärden (Hajj) till Allahs hus). I Koranen ommnäns att ska utföra tawwafs (kretsandet kring Ka’ba), men inte i detalj – antalet varv, detaljerna om att stanna vid Arafat, Mina, Muzdalifah, stenkastandet vid Jamra o.s.v.: dess saker har förklarats av Den Helige Profeten (Salla Allahu ‘Alayhi wa sallam) d.v.s. i haditherna.

På grund av detta blir det en nödvändigt att söka förstå den Heliga Koranen i hadithernas ljus. Varje obligatorisk handling inom islam, som t.ex. bönen, Zakat, och Hajj, hämtas från haditherna och utan dom är det omöjligt att förstå Koranens befallningar. De troende har befallts att söka vägledning från Koranen i enlighet med hur den Helige Profeten (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) har förklarat det. Allah förklarar detta i detalj med att (i Koranen) säga: “Den som lyder Profeten lyder Allah.” Denna lydnad till den Helige Profeten (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) är alltså i själva verket en direkt lydnad till Allah.

Haditherna informerar oss också om att:

“Utför er bön såsom ni ser mig utföra min bön” (Bukhari Vol. 1, sid. 1076)

Hadithen säger inte alltså “Du kan utföra din bön utefter din egen tolkning av Koranen”

Hadither delas upp i olika kategorier:
1. Profetens (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) uttalanden
2. Profetens (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) handlingar
3. Uttalanden och handlingar av andra människor (följeslagarna) som Profeten (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) har godkänt

Alla dessa olika kategorier av hadither ger vägledning till umman.

Qiyas
När Profeten (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) tillfrågades om något, svarade han på frågan och följde sedan upp den med en motfråga, som berörde en (analytiskt) likartat händelse, vars svar redan var känt. Om personen gav rätt svar på motfrågan brukade Profeten (Salla Allah ‘alayhi wa sallam) säga: “Den fråga du ställde ligger inom samma kategori som den du svarade på.”

Exempel: En kvinna frågade en gång: “Hajj var obligatoriskt för min mamma att utföra, men hon gick bort. Kan jag utföra Hajj för hennes skull?” Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) svarade: “Ja, detta skulle vara en acceptabel handling och det skulle skrivas ner som om hon utfört Hajj själv. Säg mig, om din moder hade en skuld, skulle du betala den?” Hon svarade jakande. Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) sade då: “Komplettera det som ligger på hennes skuld. Plikten mot Allah skulle sannerligen vara en mycket mer acceptabel handling.” Denna sorts resonering kallas för Qiyas, Ijtihaad eller Istimbat i Shari’an.

Detta används när det inte finns tydliga riktlinjer inom Qur’anen eller i haditherna. Den Helige Profeten (Sallallahu ‘Alayhi Wa Sallam) skickade Hadrat Mu’adh ibn Jabal (Radhiyallaahu Anhu) för att bli en gövernor och qadhi (domare) i Yemen. Den Helige Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) gav Hadrat Mu’adh många instruktioner och råd även när han ledde hästen som Hadrat Mu’adh hade satt sig på. Den Helige Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) frågade honom också: “Enligt vilka lagar skulle du skipa rättvisa?” Han svarade: “Genom den heliga Qur’anens lagar.”

“Om du inte hittar det du söker i Qur’anen då?”

Han svarade: “Då gör jag det genom de profetiska traditionerna istället”.

“Och om du inte skulle hitta svaren där heller?”

Han svarade: “Då skulle jag göra ijtihad.” Den Heliga Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) blev väldigt glad över att höra dessa svar och stöttate sin följeslagare helt och hållet i denna ståndpunkt och tackade Allah för detta. (Abu Dawuud Vol. 2 sid. 149).

Efter att en ijtihad har utförts och alla lärda har kommit överrens om dess slutsats, så kallas detta för “ijma”, för man måste förstå att Qiyas eller Ijtihad bevisar inte någon order eller en befallning, det gör den endast uppenbar och igenkänd. Den var dold i den Heliga Qur’anen eller i haditherna, Mujtahiden, genom Dalalatan, ‘Isharatan eller Iqtdha’an gör den tillgänglig för allmänheten.

Den person som inte är kapabel till att utföra ijtihad är tvungen att följa en Mujtahid i sådana frågor och att följa en Mujtahid i sådana frågor är själva innebörden av termen taqlid. Den Helige Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) skickade Hadrat Mu’adh ibn Jabal till Yemen för att agera Qadhi (domare) så att folket i Yemen genom att följa Mu’adhs instruktioner genom hans förståelse av Qur’anen, haditherna och hans ijtihad. Att aceptera alla tre blir alltså i själva verket en direkt lydnad till Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) och detta nämns i Mishkat Sharif (sid. 310). Hadhrat Abu Hurayrah (Radhiyallaahu Anhu) återberrätade att den Helige Profeten (Sallallaahu ‘Alayhi Wa Sallam) sade, “Den som har lydit mig har lydit Allah och den som inte har lydit mig har varit olydig mot Allah och den som har varit lydig mot amiren har varit lydig mot mig och den som har varit olydig mot amiren har varit olydig mot mig.”

Föreskrifter, Förslag och dess olika typer

Masa’il eller föreskrifter finns i fyra olika kategorier:-

  1. Tydliga instruktioner från den Heliga Qur’anen och haditherna. Ingen qiyas eller taqlid är tillåten. Ordern innefattar att man lyder den tydliga föreskriften.
  2. I sådana förslag där det finns två olika sorters förelägganden, en äldre och en nyare, och om man genom historiska bevis har kommit fram till att båda har varit erkända, så blir det äldre förslaget upphävt (Mansukh) medan den nya blir befallen. Här är inte heller Qiyas eller Taqlid tillåten.
  3. De förslag som har två tydliga förelägganden men man känner inte till vilken som är gammal eller vilken som är ny, d.v.s. det finns inga historiska bevis.
  4. De förslag som inte har några tydliga förelägg.

Förslag ett och två är tydliga. De sista två (tre och fyra) behöver förklaringar. Eftersom tre och fyra är otydliga, vad manas en person till att göra då? Om han inte följer dom, så är han inte tillåten att vandra fritt. En vers i Qur’anen säger: “Är människan under kännedomen att hon kommer bli lämnad i frihet?”

“Tror du att du har blivit skapad i onödan?” Sådant är inte fallet, du måste lyda Allahs befallning varje sekund i ditt liv. Men hur ska vi lyda något vi inte har någon kännedom om, om vi inte vet om något är upphävt eller ej? Som i det fjärde förslaget där man inte har någon kunskap om hur man bör agera? Allah säger: “Utför ingen handling utan kunskap.”

Här behövs alltså Qiyas och Ijtihad. I den tredje sortens förslag behöver man undersöka tydligheten i upphävandet och i det fjärde förslaget är det nödvändigt att finna tydliga befallningar. Det är ett känt faktum att alla är inte kapabla till att utföra ijtihad denna vers tydliggör detta.

Alla gör sina påståenden och kommer med sina åsikter men dessa domar är endast giltiga om de är i enlighet med en Mujtahids Shari’a. En muqallids dom är inte giltig. En Mujtahid gör ijtihad medan muqalliden gör taqlid. Även om mujtahiden gör ett misstag så belönas han vilket nämns i Bukhari. Vol. 1. Sid. 1092

Det existerar tvivel gällande följeslagarnas status som mujtahids (Radhiyallaahu Anhum), tabi’in och tabi’i tibi’in; Men man följer endast Imam Abu Hanifas, Imam Maliks, Imam Shafi’i och Imam Ahmads ‘I’lma (Rathmatullaahi Alayhim) och man gör taqlid på dom. Vad är det för fel med att följa följeslagarna (Radhiyallaahu Anhum) vars dygder rikligt återberättats i Qur’anen och haditherna?

Det finns ingen tvekan om saken att följeslagarna (Radhiyallaahu Anhu) har en mycket högre status och ställning än I’ilma Arba’a och ingen från I’ilma Arba’a har ansett sig ha högre status än följeslagarna men den enkla förklaringen och anledningen till detta är att när man gör taqlid så är det viktigt att veta vilket åläggande man bör göra sin taqlid i. Den detaljerade kunskap som finns dokumenterad i Kitaab- at- Taharat och Kitab al-Farai’dh, vare sig det handlar om dyrkan, sociala eller kulturella aspekter, i varje avdelning för kunskap har dessa ‘I’ilma samlat denna kunskap i detalj. De var skolor av kunskap som var och en i sin rätt kodifierade kunskapen i varje fält. Vi finner ingan sådan kodifiering varken bland följeslagarna eller Tabi’in (generationen efter följeslagarna). Det enda valet vi har är att följa dem (de lärda). Vad som är viktigt att komma ihåg är att Allah har välsignat dessa människor med en perfektion av kunskap och förståelse av Qur’anen och haditherna. Shah Waliullah (Rahmatullaahu Alayhi) i hans kommentarer av Imam Maliks Muwatta’, sid. 6 att dessa fyra imamer tillsammans omfattat så mycket kunskap om Qur’anen och haditherna till den nivå att inte en enda hadith som följeslagarna återberättat har utelämnats av dem.

Det krävs dock ännu mer klargörande här för de som har många tvivel i hjärnan och hjärtat: Hur står det till med nödvändigheten att endast göra taqlid på en av de fyra imamerna? En person borde kunna följa vem som helst av de fyra imamerna i deras olika Masa’il eftersom detta var följeslagarnas och tabi’ins metodologi. En madhhab (rättsskola) utgjordes inte av endast en man. Varför bör sådana utgifter inte vara tillåtna i vår tid?

Under följeslagarnas tid, vilket var den bästa tiden av alla, existerade det inte några bakomliggande motiv rörande olika frågor om religionen. En fråga ställdes för att kunna få reda på den korrekta metoden och praxis som behövdes. De ställdes inte till någons förmån som senare i historien. Som exempel kan vi nämna en person med wudhu som vidrör sin fru, vilket enligt Shafi’iskolan upphäver ens wudhu: Om han nu ombedes utföra sin wudhu och han svarar: “Jag gör taqlid på Imam Abu Hanifa nu och detta bryter inte min wudhu enligt denna madhhab, så därför kommer min bön bli giltig.

Om denna person nu spyr, som enligt Hanafiskolan bryter din wudhu, och han ombedes än en gång göra wudhu och han svarar: “Jag gör taqlid på Imam Shafi’i; det är inte en upphävning av min wudhu att spy, därför är min wudhu fortfarande giltig. Om denna person (som å en sida vidrört sin fru och å den andra sidan haft kväljningar) måste utföra sin bön med en sådan wudhu, så skulle detta inte vara korrekt enligt varken Imam Abu Hanifa eller Imam Shafi’i. Denna terminologi kallas för talfiq och man är enhällig om att denna akt ogillas och är förbjuden. Detta är inte taqlid utan man följer endast sina begär för ens egna personliga bekvämlighet som kommer leda en bort från den raka vägen. Nödvändigheten av att följa en rättsskola, Imam eller en mujtahid är stor eftersom man då hindras från att falla för frestelser eller ens egna begär. Den Heliga Qur’anen säger:

“Och följ inte dina begär. Du kommer ledas bort från Allahs väg.” Därför måste man följa endast en imam.

Vi har i århundraden hört om de stora lärda, juristerna, Ulama och Auliya (Allahs vänner) som höll i kunskapens skatt och var med sin blotta existens en encyklopedi av kunskap manifesterad i en människokropp. Deras Gudsfruktighet bestod av en perfekt emulering av följeslagarna. Deras hela liv var baserade på att följa Profetens (Sallallahu ‘Alayhi Wa Sallam) sunnah. De följde också ‘I’ilma Arba och det vore inte fel att konstatera att grunden till detta var deras taqlid som de praktiserade som gjorde att de nådde höjden av perfektion.

Islamisk rättspraxis begränsas till de fyra skolorna. De som inte följer en av dom kallas för Ahle Hadith eller Ghair Muqallid.


Källa:
Översatt från artikel av Mufti Zubair Bayat
Council of Muslim Theologians P.O. Box 62564 Bishopsgate 4008 (South Africa)
Tel: 0027 31 3067786 Fax: 0027 31 3064786
http://www.jamiat.org.za
Delar av artikeln (fram till stycket markerat med [*]) finns även på sunna.org