Frågor om ödet | M. Khalil

“Har nu sett den ateistiskt lagda Stephen Laws föreläsningar, som lägger fram det som enligt honom är det bästa argumentet mot Guds existens med utgångspunkten att man definierar Honom som Allsmäktig och “alltid Barmhärtig”. Med andra ord går han överhuvudtaget inte in på andra föreställningar om vad Gud är, utan endast specifikt den Gud som obligatoriskt är moraliskt betingad (“alltid Barmhärtig”) och som samtidigt är Allsmäktig. För Law blir det därför inte relevant om man i detta avseende föreställer sig att Gud är bortom tid & rum eller som kristna och judar generellt sett tror; Fysiskt sitter på Sin tron i (eller ovanför) himlen.

Law poängterar t.ex. att ifall man skulle exkludera den moraliska aspekten när man talar om Gud och vi enbart skulle studera Gud i egenskap av en “intelligent designer/skapare” hade Law lagt fram andra argument för Guds icke-existens. Jag vill gärna veta vad han hade haft att komma med till frågan; Mot bakgrund av den solitt etablerade principen om kausalitet är det fundamentalt att något inte kan skapas från ingenting, dvs. ur tomma intet. Hur förklarar man i så fall bildandet av tid & rum? Den allmänt accepterade teorin är som känt att det rådde förutsättningar som sedan ledde till en “stor smäll”, och i samband med den smällen skapades universum och konceptet av tid såsom vi förstår och upplever den. Men vad var det som såg till att förutsättningarna såg ut som de gjorde, är frågan? För min del är det direkt irrationellt att avfärda nödvändigheten av en oskapad Skapare, som alltid existerat och vars attribut är oföränderliga. Det finns inget annat tillfredsställande svar för intellektet, än att en sådan Gud skapat universum. Med andra ord kan man säga att man av intellektuell nödvändighet tror på (eller förutsätter) Guds existens. Annat är direkt förnuftsvidrigt.

Om vi däremot går in på Laws i många avseenden starka argument mot den av nödvändighet moraliskt betingade (“alltid Barmhärtig”) Guden, är hans främsta invändning det faktum att till synes poänglöst lidande (som går att definiera som “ondska”) existerar, utan att Gud intervenerar. Law beskriver det som så att om Gud är Allsmäktig och “alltid Barmhärtig”, är den realitet vi upplever i direkt motsägelse mot dessa egenskaper. Det går inte ihop att en Allsmäktig och “alltid Barmhärtig” Gud sköter Sin skapelse på detta sätt, vilket rent rationellt stämmer. Han lägger fram ett par dåliga motargument från gudstroende som har avsikten att förklara detta dilemma, vilka han enkelt avfärdar som nonsens.

Det finns dock ett fundamentalt problem med Laws resonemang om den av nödvändighet moraliskt betingade Guden, och mer specifikt egenskapen att Han är “alltid Barmhärtig”. Detta må vara den judeo-kristna synen på Gud, men på intet sätt är det den som traditionellt sett läggs fram av islams teologer. Jag har tidigare förklarat att den judeo-kristna synen på Gud skiljer sig markant från den traditionellt islamiska, där den mest fundamentala biten är att den judeo-kristna synen inte ens betraktar Gud som bortom tid & rum, utan som en fysisk entitet med en särskilt utnämnd plats i (eller ovanför) himlen, sittandes på Sin tron (och därmed också är begränsad). Vad är vår definition av Gud i så fall, kan man fråga sig. Du har tidigare efterfrågat en definition, och då gav jag dig den mest fundamentala beskrivningen som finns; Gud är den oskapade Skaparen som skapat tid & rum. Varken Stephen Law eller Richard Dawkins för den delen har lyckats vederlägga den Guden, och kommer heller inte kunna göra det eftersom det är rationellt och vetenskapligt (frågan är egentligen inte ens av vetenskaplig natur, utan snarare i allra högsta grad filosofisk) omöjligt; Man kan aldrig nå en punkt före tid & rum när man betraktar universum, eftersom man är begränsad av att man befinner sig i den.

Följande är vad islams teologer (detta redan på 800-900-talet) kom fram till när de gick igenom och beskrev den Gud man tror på utifrån Koranen och profetens yttranden: Gud har 13 bekräftade och nödvändiga egenskaper: Existens (al-Wujud), Han som är en (al-Wahdaniyyah), Evighet (al-Qadim), Oändlighet (al-Baqa’), Icke behov av andra (al-Qiyamu bin-Nafs), Icke lik skapelserna (al-mukhalafatu lil-hawadith), Makt (al-Qudrah), Vilja (al-Iradah), Kunskap (al-Ilm), Liv (al-Hayah), Hörsel (as-Sam’), Syn (al-Basar), och Tal (al-Kalam). Observera att varken “alltid Barmhärtig”, eller “alltid Ond” för den delen, är med. Vi tror naturligtvis att Gud är “den Barmhärtige”, men manifestationen av denna barmhärtighet är bunden till Hans makt och vilja. Gud bestämmer med andra ord själv när Hans barmhärtighet ska manifesteras och vem som ska omfamnas av den. Därmed faller också Laws argument från allra först början, utifrån den islamiska synvinkeln. Han må mycket väl ha krossat den judeo-kristna synen, där Gud utmålas som av nödvändighet måste vara “alltid Barmhärtig”, det är jag villig att ge honom.

Om man väljer att argumentera utifrån de premisser som Stephen Law presenterat, inte att Gud är “alltid Barmhärtig”, men att Han av nödvändighet är “den Barmhärtige” går det att lägga fram följande motargument till Laws redogörelse:

1. Människans uppfattning av “den Barmhärtige” bör, och ska inte, projiceras på Gud, som om att Gud nödvändigtvis uppfattar barmhärtighet såsom vi gör. Han agerar barmhärtigt, trots all ondska man bevittnar i världen, men enligt Sin definition och förståelse av begreppet. Vad vi gör när vi tar upp denna inbillade motsägelsefullhet är att projicera vår egen uppfattning av barmhärtighet på Gud.

Ett motargument för detta kan enkelt läggas fram, och det är att om nu vår förståelse av barmhärtighet inte nödvändigtvis är den som Gud har, vad är det den gudstroende egentligen menar när han hävdar att Gud är “den Barmhärtige”? Till detta följer följande argument:

2. Det finns en balans, på arabiska Mizan, som universum styrs i enlighet med.

I Koranen förkunnar Gud:

[55:7] Han har rest himlens valv och fastställt rättvisan

Imam at-Tahawi, en av giganterna inom sunnitisk troslära, skriver i koppling till detta:

”Och alla är underställda Hans vilja, vacklandes mellan Hans godhet och Hans rättvisa”.

Balansen indikerar inte svaghet eller likgiltighet. Den indikerar visdom och noggrann uträkning. Balansen är inte specifik för människor, eller arterna på denna jord, eller endast vår värld, den gäller hela universum.

Det är så universum fungerar – det finns död och förstörelse, och det finns liv. En stjärna dör, och en ny föds. Allt enligt den gudomliga balansgången.”