Sufismen i Bosnien | Ašk Gaši

Islam och Sufism i Bosnien och på Balkan – Del 2:
Sufism och ordnar

av Ašk Gaši

Det första kända dokument om tarikat i Bosnien är vakufnama (stiftelseurkunden), utfärdad av Isa-beg Ishakovitć som grundade Sarajevo och den första mevlevi-tekija (zavija) vid Sarajevos infart. En annan vakufnama av Gazi Husrev-beg,som denne undertecknade i Sarajevo 1531 innehöll också en gemensam åminnelse av Guds namn (tesbih, medžlisi-zikr) som bekräftar tarikats plats inom de officiella institutionerna i Islamiska samfundet, ”som en integrerad del”. Antalet tekija under osmanerna var stort medan antalet hanikah (större sufiska konvent) var tre i hela Bosnien.

Sufismens ställning i Bosnien under osmanerna var juridiskt samma som i övriga delar av riket. Bosniska sufier producerade litteratur, ofta på de tre orientaliska språken (arabiska,turkiska och persiska) men ett fåtal skrev på bosniska. Abdurrahman Sirri (1785-1846/47) författade en samling poesi, Abdulvehhab Ilhami (1773-1821) blev känd för sin poesi på bosniska, men ännu mer som en skarp kritiker av maktutövningen, något som kostade honom livet. Hasan Kaimi (d. 1691) blev deporterad från Sarajevo efter ett folkuppror i Sarajevo där han stod på folkets sida. En annan sufigestalt från Bosnien var schejk Hamza, vars lära enligt anklagelserna och domslutet stred mot den officiella tolkningen av islam. Hans anhängare hamzevijebildade en religiös rörelse som ofta beskrivs som en sufigren nära bajrami-melami-sufismen. Organisatoriskt har dock sufismens institutioner, konvent och utbildningslokaler följt regelverk och tradition från Istanbul.

Redan vid början av det österrikisk-ungerska styret i Bosnien 1882 blev den första reisul-ulema befogad att utse också sufi-schejker och att ta hand om tarikat-frågor och tekija som etablerade institutioner. Under kungariket Jugoslavien började det Islamiska samfundet ordna regleringen och lagstiftningen som skulle omfatta även tekija och sufi-verksamhet i Bosnien och i hela Jugoslavien. Antalet tekija minskades med tiden. Föreskrifterna som godtogs av Islamiska samfundet 1931 skulle särskilt reglera följande:

1. Vem som kunde vara schejk;
2. Att tekija-egendom är samfundets egendom;
3. Vilka tarikat som kan accepteras;
4. Att fastställa vilka kvalifikationer schejker skulle ha, och
5. Att varje tekija skulle få i uppdrag att ansvara för skolning och mission.

I samma dokument har antalet tekija redovisats, sexton i hela Bosnien, med kortare historiska uppgifter och information om byggnader, egendom tillhörande tarikat, samt eventuella schejker. Under mellankrigstiden existerade sju tekijai Sarajevo, två vardera i Mostar- och Fojnicadistrikten och en tekija i vardera Travnik, Visoko, Foča, Srebrenica och Bijeljina. Hadžibajrić lägger till två tekija i listan, som man glömde lägga in i materialet, båda i Sarajevo. Före Andra världskriget fanns det sammanlagt nio aktiva tekija i Sarajevo och nio utanför huvudstaden.

Enligt listan och senare händelseutvecklingen har sex tekija i Sarajevo samt tekija i Mostar raserats eller rivits. Av de övriga var sammanlagt fem tekija aktiva: två i Sarajevo och de tre sista i Visoko, Vukeljići och Oglavak. Den första mevlevi-tekijan i Sarajevo som grundades 1462 revs 1957. Sufiverksamhet i tekija förbjöds den 12 mars 1952 genom ett beslut av Islamiska samfundet. Utvecklingen i samhället drabbade inte bara sufieroch tekija. Hela utvecklingen inom Islamiska samfundet efter Andra världskriget förändrades kraftigt. När det gäller tekijaverksamheten handlade det snarare om ett avbrott under ett visst antal år tills de politiska och sociala omständigheterna förändrades mot större frihet som följd.

Under 1970-talet, i samband med de nyexaminerade studenternas hemkomst från arabiska lärosäten, främst i Kairo och Bagdad, skedde en attitydförändring och de unga resonerade annorlunda än vad som var gängse inom Islamiska samfundet. Under 1979 publicerade tidskriften Glasnikett temanummer om sufismen, tesavvuf. Redan av flera artiklarnas titlar kan en läsare urskilja en tendens att betrakta sufism som något suspekt, som en skum, tvivelaktig och nästan förbjuden verksamhet. Några av artiklarnas titlar var: ”Tesavvufs pseudolära i Kosovo”, ”Vissa negativa företeelser hos tesavvuf-anhängare”, ”Den rätta vägen och vilseledningen genom tesavvuf”.

Det är viktigt att påpeka att sufierna aldrig upphörde med sin verksamhet, varken i Sarajevo eller utanför Sarajevo. Sead Halilagić, Hadžibajrićs ställföreträdare (vekil) berättade för mig att de aldrig slutade utöva kaderi-zikr-samlingar i Sarajevo. Sufier brukade samlas på olika ställen, mer eller mindre privat och vid olika tillfällen. Detta gällde också andra dervischordnar. En annan typ av sufiverksamhet påminner oss om sufismens närvaro i Bosnien. Muslimer brukade sjunga och recitera vissa sufiska hymner och religiös poesi (bos. ilahije) vid mevlud- och tevhid-samlingar.

Goda förbindelser inom Jugoslavien och utvecklingen av dessa har bidragit till tätare besök i Kosovo och Makedonien, särskilt till staden Ohrid där halveti tekija verkade obestört. Även resor till länderna utanför Jugoslavien, Syrien, Turkiet och Jerusalem, hade stort betydelse för tarikat i Bosnien, eftersom schejker i dessa länder och städer visade ett ökat intresse för tarikat i Bosnien vilket hade positiva resultat. Att det fanns stängda tekija i Bosnien och öppna i Kosovo och Makedonien, var mycket svårt att förklara. Schejkerfrån Kosovo och Makedonien besökte å andra sidan Bosnien och spred sufi-budskapet.

Fejzullah Hadžibajrić är en central gestalt för återetablerandet av sufismen i Bosnien och var själv sufischejk. Han har i sitt referat framhållit förbindelsen med Kosovo-sufier och relationen med den muslimska världen. År 1977 registrerades 41 platser där sufiverksamhet utövades i Bosnien, som då blev tarikatenheter, som bildade Tarikatcenter, med schejk Hadžibajrićsom koordinator. Man har skrivit och godtagit Allmänna förordningar om tarikat och tekije, sammanlagt 18 punkter som beskriver vad tarikat, tekija, zikr är, syfte och metod samt innehåll och uppgifter, vem som är schejk, vekil och rehber, muhibb, muridoch muršidsamt grundläggande kunskap som varje tarikat-anhängare bör kunna utantill. Man beskrev också yttre sufi-element, rättigheter och skyldigheter, om möjligheter för sufi-ställföreträdare att vara medlem i Ilmijja-föreningen. Tarikat-centret bildade ett Tarikat-centersråd, bestående av 15 medlemmar. Vid ett möte i januari 1981 bildade man också Nakšibendi-kommitté med uppgift att utfärda regler för nakšibendi tarikat (usul) och att behandla övriga frågor om det största tarikat i Bosnien. Antalet nakšibendi-enheter ökade till 38 och det betydde att nakšibendi bleven ledande form av sufismen i Bosnien, jämfört speciellt med uppgifter och dokument från den turkiska perioden.

I mars 1989 fattade den Högsta konciliet (representantförsamlingen) i Jugoslavien (Vrhovni sabor) några viktiga beslut vid sitt möte i Belgrad som ledde till legalisering av sufiverksamheten i landet inom samfundet. I samband med Bosniens självständighet har sufismen behållit ungefär samma juridiska status inom Islamiska samfundet. Det som är en klar förändring i den nya staten är att sufismen under och efter kriget i Bosnien (1992-1995) åtnjuter flera former och grupper för utövning, mycket mera plats i ett samhälle i förändring och en mer självständig och friare verksamhet gentemot Islamiska samfundet och det officiella islam som samfundet står för. I detta sammanhang har också melamisufier som en liten grupp bland sufierna utvecklats och blivit mer synliga.

Hodža och derviš. Konkurrens eller komplement?

Spänningen mellan sufier och representanter för officiell islam har funnits länge och inte bara i Bosnien. Emellertid har sufiaktiviteterna i Bosnien minskat sedan tiden för Osmanska rikets upphörande. En av orsakerna till minskningen och den ändrade bilden av sufism är en del av ulemas inställning till sufismen och kanske ännu mer deras kritik mot den folkliga formen av sufiverksamheten i landet. Det kunde också vara förödande för sufier att makten inom samfundet togs av ulema med lägre allmän islamisk utbildning, som blev följden av det statliga styret över det religiösa livet. Därför var det viktigt för sufismens utveckling att ett antal sufischejker även var framstående bland ulema i Bosnien. Detta garanterade sufismens legala ställning i Islamiska samfundet, trots att en stor majoritet av ulema inte ville ha något med den sufiska vägen att göra.

Under mellankrigstiden, när Bosnien var en del av kungariket Jugoslavien, var sufismen på väg att etablera sig inom Islamiska samfundet och dess verksamhet reglerades ytterligare. Med Andra världskriget och kommunismens styre i Jugoslavien avbröts emellertid denna process. Samtidigt visar utvecklingen under samma period (ca 1920-1940) på ett allmänt intresse för litterära former av sufismen, något som Hadžibajrić betecknar som tekija-litteraturen. Mehmed Handžić, som var en framstående teolog och ortodox i islamtolkningen, initierade föreläsningar i Mesnevijaav Dželaluddin Rumi och översatte själv inledningen i Mesnevi. Reisul-ulema Džemaluddin Čaušević höll föreläsningar i Mesnevi och efter honom Mujaga Merhemić, en lärd och utbildad adelsman från Sarajevo. Alla dessa personligheter tillhörde inte sufismen formellt, men accepterade den höglitterära formen av sufismen, utan praktiska förpliktelser i tarikat.

Abdurahman Adil Čokić erbjöd på 1940-talet en sufiorienterad tolkning där han kopplar sufismen till fikh, den islamiska jurisprudensen. Att tesavvuf är en del av den islamiska jurisprudensen tolkas genom att fikh indelas i tre avdelningar: jurisprudensen om trosfrågor, jurisprudensen om gott beteende och moral, och jurisprudensen som reglerar affärssfären. Vidare indelar Čokić jurisprudensen i två nivåer, en lägre som är lätt och begriplig för de flesta – den lilla fikhen (fikhi-zahir, den tydliga fikhen) – och en högre som är dold för många men samtidigt är den kärna och essens av šeriat, den gudomliga lagen – den stora fikhen (fikhi-batin, den dolda fikhen). Den lilla fikhen är en förutsättning för den stora fikhen och Čokićutgår från själva ordet fikhsom härstammar från faqahatunsom betyder bl.a. skarpsinnighet, gnosis och förståelse. Således har alla islamiska regler, plikter och ritualer en inre betydelse och innebörd. Människan är skapad att söka Gud, sin Skapare och meningen med hela jurisprudensen är att underlätta det ändamålet.

Fejzullah Hadžibajrić förnekar inte inflytande från andra religiösa grupper som muslimerna mött under sufismens utveckling och ser inte detta som något stort problem för sufismens islamiska identitet. Det ena utesluter inte det andra. Det anses att islam, kristendomen och judendomen har samma monoteistiska rötter från profeten Abraham (Ibrahim) och det hävdas på samma sätt att sufismen har rötter och mönster gemensamma med vissa grupper och gestalter inom kristen eller judisk mystik.

Sufimsens och Tekkenas funktion idag

Hadžibajrić menar att sufismen är filosofins etik, ett sätt att betrakta tron och livet genom Guds kärlek som skapade världen, en utveckling av kunskap och en förstärkning av övertygelsen om att Gud existerar och att hela naturen (skapelsen) vittnar därom.Tarikat är en metod och en skola inom tesavvuf, som någon sufimästare grundat, utvecklat och etablerat. Tarikat har en plan och ett program samtett regelverk.

Tekija är sufiernas hus (konvent) där man samlas för Gudsdyrkan (bön, Gudserinran – zikr), undervisning och uppfostran, samt ett ställe som vid behov erbjuder även övernattning. Förutom namnet tekija används också flera olika namn för dervischernas hus, som zavija, asitane, hanikah och dergjah. Ibland tolkas de olika benämningarna som synonymer men ibland uppfattas de som olika typer av sufiska institutioner med olika uppgift och storlek. Hadžibajrić föreslår här en normativ sufism med regelverk och bestämda föreskrifter och fördelning av ansvar inom de sufiska organisationerna, men också mellan de sufiska institutionerna, deras ledare och Islamiska samfundet som enligt honom skulle ta sin del av ansvaret. Vi kan emellertid bevittna en mer folklig formav sufismens utövning i Bosnien, som mindre bryr sig om regler eller medlemskap, men som följer mönster liknande dem som vi kan möta i andra länder.

De politiska och geografiska förändringarna på Balkan från 1900-talets början (och i den övriga islamiska världen) ledde till att de flesta studerade islamisk teologi i Kairo i stället för i Istanbul. När nya ulema strömmade till Bosnien kom de också med nya tolkningar. En tydlig förändring skedde också med de nya lärdas relation till sufismen. Dessa försökte tolka sufismen inom ramen för en strängare islamisk ortodoxi. Enligt dessa tolkningar är sufismen accepterad som en individuell väg mot Gud, men själva praxis inom tarikat, relationen mellan ledare och elever i tarikat, besök vid de dödas gravar, vissa yttre symboler och handlingar kritiseras skarpt, ibland som avvikelser från den ”rätta vägen”.

Jag har redan angett kortfattat hur förändringarna i det bosniska samhället även förändrade sufismens ställning i så måtto att ulema idag inte har samma position som ulema förut. Antalet sufi-sympatisörer har ökat i och med den ökade friheten och möjligheterna att resa från och till Bosnien. I samband med nya relationer och möjligheter i det moderna samhället, statt i ständig förändring, har sufierna och andra intresserade börjat läsa och översätta verk om sufismen på arabiska, engelska, turkiska och andra språk. Det handlar om den klassiska sufiska litteraturen men också litteraturen från mer samtida författare, såväl sufiska som icke-sufiska. Vissa sufiska grupper har egenproduktion av material och texter, medan andra texter som utkommer på bosniska snarast är ett resultat av egna initiativ med olika motiv och förutsättningar.

Krig och migrationer har bidragit till att flera bosniaker hittade andra sufiska vägar än sådana som redan fanns i Bosnien. Både i landet och de länderna bosniakerna hamnade i pga. migrationen skapas nya sufiska grupper och många ansluter sig till redan existerade grupper som är ofta etniskt blandade. Samma mönster möter vi i Sverige och andra länder i Västeuropa.



Källa:
Denna artikel är baserade på:
Ašk Gaši: Melamisufism i Bosnien – En dold gemenskap, Avhandling vid Lunds Universitet 2010
Detaljerade referenser har utelämnats här, men återfinns i orginaltexten: http://lup.lub.lu.se
Se även: http://kutub.nur.nu/Swedish