Qadi ´Iyad: Om kärleken till Profeten (5)

Om innebörden av att älska Profeten

Allahs välsignelse och fred vare med honom
Ur: Qadi ‘Iyad: Al-Shifa, Del 2 Kapitel 2 Avsnitt 5
Översatt av bmk

Det finns olika åsikter om vad som menas med kärlek till Allah och Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom). Meningarna om detta är många, men egentligen är det inte orden man är oense om; det är snarare olika tillstånd man talar om.

Sufyan sade:
“Kärlek består i att man följer Allahs Sändebud “, som om han tänkte på Allahs den Upphöjdes ord: «Säg: Om ni älskar Allah, följ mig.» (3:31)

En av de lärde sade:
“Kärlek till Sändebudet är att tro på hans seger, slå vakt om hans sunnah, låta sig ledas av den (inqiyâd) och frukta att motsätta sig honom.”

En annan sade: “Kärlek är att ständigt ha den man älskar i tankarna.”

En annan har sagt: “Det är att föredra den älskade framför sig själv.”

Och ytterligare en annan: “Det är att längta efter den man älskar.”

En av de lärde sade: “Kärlek är när hjärtat följer sin mästare, älskar vad han älskar och avskyr vad han avskyr.”

En annan sade: “Kärlek är att hjärtat tillvänder sig den som det står i samklang med.“

De flesta av dessa förklaringar handlar om tecken på kärlek och dess följder, snarare än om dess väsen. Kärlekens väsen är tillgivenhet till det man finner behagfullt och harmoniskt, antingen

  1. för att det skänker njutning åt sinnena – som kärlek till vackra former, melodiska ljud, delikata maträtter och drycker, allt sådant som man känner en naturlig dragning till därför att det är behagligt;
  2. eller för att dess nobla inre kvalitéer skänker njutning åt intellekt och hjärta – som kärleken till de rättrådiga (salihun), de lärda (´ulema) och goda människor (ahl-al-ma´rüf) när man hör talas om deras underbara liv och goda gärningar. Människans natur är böjd att in till fanatism älska sådant. Sådan partiskhet från en grupp mot en annan och sekterism inom en nation kan leda till att man överger sitt hemland, det heliga vanhelgas och liv går till spillo.
  3. eller man kan älska sådant som man finner tilldragande på grund av en förmån eller välsignelse man vinner ur det, eftersom jaget är naturligt böjt att älska sådant som gör det gott.

När du förstått detta väl, så betrakta dessa källor till kärlek tillämpde på Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) och du kommer att finna att han förenar dessa tre aspekter, varur kärlek uppstår.

Hans tilldragande yttre och fulländade inre karaktär har vi redan talat om i tidigare kapitel, och mer behöver inte tilläggas här.

Vad gäller de förmåner och välsignelser som hans samfund får genom honom, har vi redan tidigare nämnt att han besitter flera av Allahs den Upphöjdes egenskaper – hans barmhärtighet, hans vägledning, hans ömhet gentemot dem och hans iver att rädda dem från Elden.

«Han är full av kärlek och barmhärtighet för de troende.» (9:128*) och «en barmhärtighet för alla världar» (21:107*) som sänts som «förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare och som den som på Vårt uppdrag kallar [mämniskorna] till Allah och som en ledfyr [för de vilsegångna]» (33:45-46) och «för att framföra Hans budskap till dem och [lära dem renhet] och undervisa dem i Skriften och [profeternas] visdom.» (62:2) och «leda dem till en rak väg.» (5:16*)

Vilken välgärning kunde vara värdigare eller av större betydelse än hans godhet mot alla dem som tror! Vilken förmån vore av mer allomfattande nytta och gagn än hans gåvor till samtliga muslimer?

Han är deras medel till vägledning, han befriar dem från okunnighet och kallar dem till framgång och heder. Han är deras medlare och företrädare inför deras Herre. Han talar å deras vägnar och vittnar till deras förmån.Han hjälper dem till evigt liv och ändlös välsignelse.

Det bör därmed stå klart för dig att kärlek till Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) påbjuds dels enligt Lagen, i kraft av de tillförlitliga traditioner (som vi har återgett), och dels av de naturliga skäl som följer av allt vi sagt om hans outtömliga godhet och fulländning.

Människan kan, som som vi vet, älska någon som gör henne väl en eller två gånger i denna värld, eller någon som räddar henne undan olycka och förlust, även om skadan därav bara är kortavrig och tillfällig – måste då inte den som ger henne tidlösa gåvor och skyddar henne från det eviga straffet i al-Jahim älskas främst av alla? Om en kung kan bli älskad för sin goda livsföring och en makthavare för att hans sätt att regera anses klokt, och om man kan älska någon avlägsen person bara för att man hört talas hans kunskap och ädla karaktär – hur mycket mer är då inte den, som äger alla dessa företräden till fulländning, värd vår kärlek och tillgivenhet.

´Ali beskrev Profeten (Allahs fred och välsignelser vare med honom) med dessa ord:
“Den som råkade på [se] honom plötsligt kände vördnad och fruktan. De som umgicks med honom älskade honom.“

Som vi redan nämnt fanns det en av hans Följeslagare som inte kunde vända bort sin blick från honom på grund av sin kärlek till honom.



Svensk text: bmk © 2001
Tidigare publicerat av Kultursällskapet Damas 2006 damas.st, damas.nur.nu


[wpspoiler name=”Arabisk text | بالعربة “]

فصل
في معنى المحبة للنبي صلى الله عليه و سلم وحقيقتها

اختلف الناس في تفسير محبة الله ومحبة النبي صلى الله عليه و سلم ، وكثرت عباراتهم في ذلك ، و ليست ترجع بالحقيقة إلى اختلاف مقال ، و لكنها اختلاف أحوال :

فقال سفيان : المحبة اتباع الرسول صلى الله عليه و سلم ، كأنه التفت إلى قوله تعالى : قل إن كنتم تحبون الله فاتبعوني يحببكم الله ويغفر لكم ذنوبكم والله غفور رحيم [ سورة آل عمران / 3 ، الآية : 31 ] .

وقال بعضهم : محبة الرسول اعتقاد نصرته ، والذب عن سنته ، والانقياد لها ، و هيبة مخالفته .

و قال بعضهم : المحبة : دوام الذكر للمحبوب .

و قال آخر : إيثار المحبوب .

و قال بعضهم : المحبة الشوق إلى المحبوب .

و قال بعضهم : المحبة مواطأة القلب لمراد الرب ، يحب ما أحب ، ويكره ما كره .

و قال آخر : المحبة ميل القلب إلى موافق له .

و أكثر العبارت المتقدمة إشارة إلى ثمرات المحبة دون حقيقتها .

و حقيقة المحبة الميل إلى ما يوافق الإنسان ، و تكون موافقته له إما لاستلذاذه بإدراكه ، كحب الصور الجميلة ، والأصوات الحسنة ، والأطعمة والأشربة اللذيذة ، وأشباهها مما كل طبع سليم مائل إليها لموافقتها له ، أو لاستلذاذه بإدراكه بحاسة عقله و قلبه معاني باطنة شريفة ، كمحبة الصالحين و العلماء و أهل المعروف ، و المأثور عنهم السير الجميلة و الأفعال الحسنة ، فإن طبع الإنسان مائل إلى الشغف بأمثال هؤلاء حتى يبلغ التعصب بقوم ، و التشيع من أمة في آخرين ما يؤدي إلى الجلاء عن الأوطان ، و هتك الحرم ، و احترام النفوس ، أو يكون حبه إياه لموافقته له من جهة إحسانه له و إنعامه عليه ، فقد جبلت النفوس على حب من أحسن إليها .

فإذا تقرر هذا نظرت هذه الأسباب كلها في حقه صلى الله عليه و سلم فعلمت أنه صلى
الله عليه و سلم جامع لهذه المعاني الثلاثة الموجبة للمحبة :

أما جمال الصورة و الظاهر ، و كمال الأخلاق و الباطن ، فقد قررنا منها قبل فيما مر في الكتاب ما لا يحتاج إلى زيادة .

و أما إحسانه و أنعامه على أمته فكذلك قد مر منه في أوصاف الله تعالى له من رأفته بهم ، و رحمته لهم ، و هدايته إياهم ، و شفقته عليهم ، و استنفاذهم به من النار ، و أنه بالمؤمنين رؤوف رحيم ، و رحمة للعالمين ، و مبشراً و نذيراً ، و داعياً إلى الله بإذنه و سراجاً منيراً ، و يتلوا عليهم آياته ، و يزكيهم ، و يعلهم الكتاب و الحكمة ، و يهديهم إل ى صراط مستقيم .

فأي إحسان أجل قدراً ، و أعظم خطراً من إحسانه إلى جميع المؤمنين ؟ و أي إفضال أعم منفعة و أكثر فائدة من إنعامه على كافة المسلمين ، إذ كان ذريعتهم إلى الهداية ، و منقذهم من العماية ، و داعيهم إلى الفلاح ، و وسيلتهم إلى ربهم ، و شفيعهم و المتكلم عنهم ، و الشاهد لهم ، و الموجب لهم البقاء الدائم و النعيم السرمد .

فقد استبان لك أنه صلى الله عليه و سلم مستوجب للمحبة الحقيقية شرعاً بما قدمناه من صحيح الآثار ، و عادة و جبلةً بما ذكرناه آنفاً ، لأفاضته الإحسان ، و عمومه الإجمال ، فإذا كان الإنسان يحب من منحه في دنياه مرةً أو مرتين معروفأً ، أو استنقذه من هلكة أو مضرة مدة التأذي بها قليل منقطع ـ فمن منحه ما لا يبيد من النعيم ، و وقاه ما لا يفنى من عذاب الجحيم أولى بالحب .

و إذا كان يحب بالطبع ملك لحسن سيرته ، أو حاكم لما يؤثر من قوام طريقته ، أو قاص بعيد الدار لما يشاد من علمه أو كرم شيمته ـ فمن جمع هذه الخصال على غاية مراتب الكمال أحق بالحب ، و أولى بالميل .
و قد قال علي رضي الله عنه في صفته صلى الله عليه و سلم : من رآه بديهةً هابه ، و من خالطه معرفةً أحبه .
و ذكرنا عن بعض الصحابة أنه كان لايصرف بصره عنه محبةً فيه [ 149 ] .

[/wpspoiler]