Myten om mödomshinnan

En betraktelse om dygd och heder ur islamiskt perspektiv

Av Amatu Allah och B. Muhammad

Föreställningen om en “mödomshinna” som kan påvisa om kvinnan är oskuld är djupt rotad i en kulturell tradition, som det är svårt att påverka med rationella argument. Grundproblemet ligger i kravet att kvinnan ska prestera bevis för sin oskuld – bevis som varken finns medicinskt, eller ur religiös synpunkt efterfrågas. Detta tankesätt har inget som helst stöd i Islam – men samtidigt är det främst i muslimska familjer som den förekommer. Därför är det viktigt att islamiska lärda och församlingsledare träder fram och förklarar de islamiska principerna, ställer tillrätta det förvrängda “heders”-begrepp som ligger till grund för hysterin och hyckleriet kring mödomshinnan, och klargör att oskuld varken kan eller behöver bevisas. Vi går i denna artikel igenom medicinska fakta, och diskuterar ingående vad islamiska lärda har sagt.

Bismi Allah ar-Rahmani ar-Rahim
1. Mödomshinnan

De flesta känner nog till den diskussion som pågår om mödomshinnans (icke)-existens – eller att den i alla fall inte existerar på det sätt som man traditionellt föreställt sig. “Mödomshinnan” är ingen hinna, utan snarare en krans av veckad hud, som på medicinskt fackspråk kallas för hymen. Den som är mer eller mindre öppen beroende på kvinnans ålder, fysiska utveckling och individuella skapelse. Internationella undersökningar visar att bara ca 3% av alla kvinnor faktiskt har påtaglig blödning i samband med första samlaget, och att omkring 65% av alla kvinnor inte har någon form av flytning alls. Om en kvinna blöder eller inte på bröllopsnatten bevisar därför ingenting om hennes oskuld. [1]

Detta är inget nytt. Saken diskuterades redan för 1000 år sedan i klassiska islamiska rättsavhandlingar. Al-Sarkhasi, en tidig Hanafi-lärd nämde det på 400-talet Hijri i sin bok Al-Mabsut, och det återfinns i de flesta tongivande verken i Hanafi fiqh idag, som Mukhtasar al-Quduri, Radd al-Mukhtar / Hashya Ibn Abidin, al-Hidaya etc. Man påpekar där att hymen (mödomshinnan) kan “skadas” eller påverkas av många olika orsaker som inte har med sexuellt umgänge att göra – t.ex. av kraftiga mensblödningar, om hon har ramlat och slagit sig, ridning, vid personlig hygien, etc. Å andra sidan kan en kvinna blöda vid intimitet av andra anledningar än en brusten mödomshinna. Detta nämns även i Ibn Taymiyya’s Fatawa Kubra, och antyds i Maliki fiqh texter.

Man kan alltså inte från hymens tillstånd dra några slutsatser om kvinnans oskuld. Blod är lika lite bevis på mödom (oskuld) som dess frånvaro är bevis på att hon haft intimt umgänge. Alla islamiska utlåtanden vi funnit, klassiska liksom moderna, uttrycker detta explicit eller implicit – och det bekräftas alltså även av den moderna medicinen. De flesta i dagens samhälle finner nog denna medicinska “upptäckt” – även om den inte är så ny egentligen – tacksam.

Men varken religiösa utläggningar eller medicinska rapporter verkar kunna rå på de ingrodda föreställningar som finns kring mödomens natur. De är djupt rotade i en kulturell “tradition”, som det är svårt att påverka med rationella argument.

Det kan inte nog understrykas att detta tankesätt inte har någon grund i Islam. Det är människor som ingår i vissa kulturer – vare sig de är muslimer eller ej – som tenderar att koppla ihop “blodfläcken” med ‘ird (heder). Det är inte Islam som kräver att kvinnan skall utgjuta blod på bröllopsnatten som bevis på sin oskuld och sharaf (ära), det är människor – människor som valt att stanna kvar i klandervärd inskränkthet och enveten ovilja att acceptera solida bevis från både religiös och medicinsk expertis.

2. Barbariska seder

Låt oss för ögonblicket ägna en tanke åt alla de ännu ogifta kvinnor som ingår i en tradition där kvinnan förväntas lämna efter sig en blodfläck på bröllopsnatten – vilka mardrömsscenarion dessa kvinnor ser framför sig nu! Det sägs ju trots allt att en majoritet inte blöder även om de är oskulder. Föreställ er att en oskyldig kvinna får tre talaq (en skilsmässa som inte kan upphävas) utsagda av sin make på bröllopsnatten, eller en tid därefter, på grund av mannens påtagliga waswasa (tvångstankar) gällande sin hustru. Utöver alla de emotionella slag en sådan händelse sannolikt skulle föra med sig, kan man inte heller utesluta fysiska slag av en okunnig man som följd av denna “vanära”. Därefter kommer denna kvinna förmodligen att förbli stigmatiserad hela livet tills hon går i graven – såvida inte processen görs kort genom direkt hedersmord. Må Allah vara med denna kvinna.

Denna tradition är avskyvärd ur islamisk synpunkt, ja, det är faktiskt förbjudet (haram) att följa en tradition, enligt vilken en potentiell blodfläck ska visas upp på sänglakanet/nattlinnet/vad det nu må vara. Den salafitiske Shaykhen ‘Ali Mahfooz, må Allah vara honom nådig, uttrycker det i följande emfatsiska ord:
“One of the bad traditions is parading around the village with the bride’s chemise stained with virginal blood, and indeed the blood of the crime against this delicate organ on the part of that beast who does not remember that Allaah is watching him with regard to how he treats this poor woman at the most difficult of times. When they parade around with the chemise and when the hymen is broken they say words that would shame anyone who has any shred of humanity. This reprehensible innovation has died out among the rich and the middle classes, but it still remains and is treated as sacred among the poor and lower classes. It is one of the remnants of Jaahiliyyah.” [2]

Vad kan man göra för att motverka sådana olyckliga fall?

3. Medicinsk manipulation av mödomshinna

I samhällen som präglas av en stark “heders”-kultur, blir det numera allt vanligare att hos medelklassens döttrar manipulera hymen genom operation, för att de inte ska behöva genomlida det scenario vi målade upp.

Men det blev ett ramaskri [3] när Egyptens överste Mufti, Sheikh Ali Gomaa, i en fatwa kungjorde att en brusten mödomshinna inte bevisar någonting om mödom, och att det är tillåtet att “reparera” den, just mot bakgrund av detta scenario, som tyvärr utgör den sociala realiteten för många kvinnor inom hans kultursfär. Fatwan registrerades år 2003 i den officiella Egytpiska Fatwa-ämbetets samlingar, Dar al-Ifta al-Misriyya [4].

Andra lärda har av olika anledningar tagit ställning mot hymen-operationer [5], bland annat med hänsyn till att det utgör en kränkning av kvinnans fysiska integritet. Redan att undersöka en kvinnas mödomshinna är ett angrepp på hennes kropp och hennes person, som knappast kan försvaras ur islamisk synpunkt. Shaykh Khaled al-Gindy [6] framhäver att Islams respekt för kvinnans integritet borde vara nog för att hon inte ska behöva ta till sådana åtgärder för att “bevisa” sin oskuld, och är därför inte oreserverat positiv till hymen-operationer.

Att tillåta hymen-operation utgör ingen lösning – kanske det rent av förvärrar saken. Sociala undersökningar visar att sedan sådana operationer blivit tillgängliga har det utvecklats till en ny form av hedersrelaterat våld, då unga kvinnor i ökad utsträckning påtvingas sådana operationer av en välmenande omgivning – medan “bevisbördan” kvarstår.

Grundproblemet ligger i kravet att kvinnan ska prestera bevis för sin oskuld – bevis som varken finns medicinskt, eller ur religiös synpunkt efterfrågas.

Ändå medverkar t.o.m. svenska mödravårdscentraler och läkarmottagningar till att utföra “mödoms-kontroller” och förser kvinnor med intyg på att “mödomshinnan” är intakt – ja, t.o.m. hymen-operationer utförs på svenska sjukhus [1]. Man gör det utifrån resonemanget att ett förbud inte hjälper den enskilda kvinnan som söker sådana utvägar – men i slutändan innebär det en kapitulation för hedersvåldet.

4. Vad islamiska lärda sagt om saken

Låt oss först och främst konstatera att ordet “mödomshinna” inte förekommer någonstans varken i Koranen eller i den omfattande hadith-litteratur som ligger till grund för islamisk lag. Däremot finns det många fatawa (rättsliga utlåtanden) och utläggningar av både nutida och klassiska lärda, som riktar sig mot alla former av hedersvåld. Resonemangen bygger på grundläggande islamiska principer som överskrider madhhab-gränserna, och kan sammanfattas enligt följande:

  • Det är inte tillåtet att dela med sig intim information om vad som utspelar sig makar emellan. Det är med andra ord inte tilltåtet att tala om för andra om det blödde eller inte på bröllopsnatten. [7]
  • At tvinga kvinnan att lägga fram “bevis” för sin oskuld utgör en typ av spionage och en implicit anklagelse mot hennes kyskhet. [4][7] Den äktenskapliga bädden förvandlas till en biktstol, och giftermålet inleds med något som liknar polisförhör, där det rotas och hyses farhågor kring hennes förflutna.
  • Att sprida sådana misstankar är förtal och ryktesspridning, vilket inte heller är tillåtet [8].
  • Att utan rättsligt giltiga bevis anklaga en kvinna för zina (illegalt sexuellt umgänge) är helt förbjudet (haram). Det faller inom kategorin för qadhf (ogrundade anklagelser om en kvinnas ärbarhet) med hårda Shari’a straff som påföljd [9]
  • Skulle det förhålla sig så att kvinnan faktiskt förlorat sin oskuld, så är det inte tillåtet att kungöra detta om det inte tidigare var känt, eftersom man bör dölja sina synder och inte visa upp dem. [4][7][8]
  • Det är brottsligt att ta lagen i egna händer och utföra “bestraffningar” inom familjen. Sådan egenmäktighet är inte bara ett angrepp mot kvinnan, utan det undergräver rättssäkerheten och är därför ett brott mot hela samhället. [10]
4.1. Har brudgummen rätt att veta om bruden är oskuld?

En del kanske menar att oskuld är ett värde som mannen har “rätt” till, och att han bör informeras om eventuella “defekter” i sin hustrus tillstånd. Man menar att det är en form av bedrägeri att manipulera mödomshinnan. Sheikh ‘Ali Gom’a påpekar att detta resonemang är felaktigt enligt principerna för fiqh (islamisk laglära). Oskuld är inte den primära orsaken till att en man ber om en kvinnas hand – annars skulle ingen gifta sig med frånskilda kvinnor eller änkor – och man är därför inte skyldig att redovisa för den. [8]

Visst är oskuld något som värdesätts i den islamiska traditionen – det var t.ex. en av de saker som Sayyida Aisha (må Allah vara nöjd med henne) räknade upp som en av sina företräden gentemot andra av Profeten Muhammads (fred vare med honom) hustrur. Men hur kan det vara något en man har “rätt” att kräva, när det inte ens går att konstatera på ett objektivt sätt?

Nej, det är rentav brottsligt att kräva sådan information:
As for the claim of some men that they have to know if their future wife has fell into a sin or not is a corrupted opinion as it promotes declaring sins, revealing what God concealed, pursuing people’s pitfalls, and thinking ill of people which are all prohibited in Islamic law. [8]

Och varför, frågar Sh. ‘Ali Gom’a [8], är det så att oskuld skattas så högt hos en kvinna, medan man är mer än villig att förbigå den med tystnad när det gäller en man?
As a matter of fact, there is no relationship between the loss of virginity and between adultery as this relationship only existed due to some cultures which do not see any problem when the man commits adultery whereas when the woman commits the same crime she is stained with shame and disgrace. [8]

4.2. Islam förbjuder att man ifrågasätter ärbara kvinnors heder

En del menar att om man släpper kravet på att kvinnans ska bevisa sin “mödom” kommer det att leda till ökad tolerans för zina (sexuellt umgänge utanför äktenskapet). Zina förstör samfundet och omöjliggör upprätthållandet av släktlinjer, och som alla vet är zina är strängt förbjudet i Koranen (Sura An-Nur 24:2).

Men inte någonstans i de islamiska textsamlingarna finner man belägg för att kvinnan ska behöva bevisa sin oskuld. Tvärtom skuldbeläggs de som ifrågasätter den.

Att explicit anklaga en kvinna för zina är en mycket allvarlig sak. Det är strängt förbjudet att förtala en ärbar kvinna om man inte kan prestera bevis – och som bevis godtas i princip endast två saker: antingen att personen själv erkänner, eller att det finns fyra vittnen som åsåg akten. Finns inga sådana bevis ska man tillbakavisa anklagelserna med skärpa och tro det bästa om en som anklagats.

Koranen (Sura An-Nur 24:4) straffbelägger qadhf (att anklaga ärbara kvinnor), och stigmatiserar den som anklagar istället för att stigmatisera den anklagade. Den uppenbarades i samband med att Profeten Muhammads (fred vare med honom) yngsta hustru, Sayyida Aisha, utsatts för falska anklagelser. Och Allah kom då till hennes – och alla anklagade kvinnors – försvar, och satte därmed stopp för allt framtida förtal och misstänkliggöranden.
Alla troende män och kvinnor borde – då de hör sådant [tal] – tro det bästa om varandra och säga: “Detta är en uppenbar lögn.” (12) Varför [har ni] inte [krävt] fyra vittnen som stöd [för anklagelsen]? – Eftersom de inte hade vittnen är det nu de som inför Gud är lögnare. (13) Om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er i detta och det kommande livet, skulle förvisso ett hårt straff drabba er för allt [förtal] ni sprider, (14) då ni tar upp på era tungor och för vidare med era munnar sådant som ni inte vet något om; ni anser det vara obetydligheter, men inför Gud är det allvarliga ting. (15) Om ni ändå hade sagt, då ni hörde [ryktet]: “Det är inte rätt av oss att tala om detta. Stor är Du i Din härlighet – detta är avskyvärt förtal!” (16) Gud varnar er för att någonsin återfalla i denna [synd] om ni är [sanna] troende. (17) Gud klargör [Sina] budskap för er. Gud är allvetande, vis. (18) De som gärna ser att skamligt förtal sprids mot de troende har ett plågsamt straff att vänta i denna värld och i det kommande livet. – Gud vet, men ni vet inte [hela sanningen]. (19) Ja, [vad vore ni människor] om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er och inte i Sin barmhärtighet ömmade för er? (20) (Sura An-Nur 24:12-20)

4.3. Islam förbjuder att man offentliggör synder

Islam går t.o.m. längre än så. Att publicera och göra skandal av fall där zina begåtts bidrar till att normalisera det i folks ögon och är därför också förbjudet. Shaykh Ali Gom’a framhåller många exempel från Profeten Muhammads (fred vare med honom) och hans följeslagares praxis. Då kvinnor eller män kom till dem och bekände zina, befalldes de att dölja sin synd och inte nämna den för någon. [8]

Om en kvinna (eller man) skulle ha syndat före äktenskap och därefter gjort tawba (syndabot), bör de inte avslöja det varken för sin make eller någon annan, eftersom de då ger publicitet åt sin synd, vilket inte är tillåtet enligt islam – såvida det inte finns ett speciellt behov av att söka råd hos rättslärda, läkare eller psykologer, som gör det nödvändigt att nämna om synden. Maken och andra människor är däremot skyldiga att tro gott om henne (eller honom) och inte snoka i saken; de bör inte ens fråga om det, eftersom de då pressas till en lögn. Vad personen har gjort tidigare i sitt liv bör förbli mellan henne och Allah den Allsmäktige. [7][8]

Allah den Allsmäktige säger
“Håll er borta från [alla frestelser till] otuktiga handlingar! Sådant är skamlöshet och en ond väg.” (Sura Al-Isra 17:32).

Men minns också att Allah är at-Tawwâb, Den som ständigt accepterar den botfärdige tjänaren:
“…dem undantagandes som visar ånger och gör bot och bättring och klarlägger [sanningen]; deras ånger vill Jag ta emot – ja, Jag är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.” (Sura Al-Baqara 2:160)

OCH [VAD vore ni] om Gud inte visade er godhet och förbarmade Sig över er och om Gud, den Vise, inte tog emot den ångerfulles ånger? (Sura An-Nur 24:10)

Tre gånger upprepar Allah i början av Sura Al-Nur dessa ord: “Om Gud inte visade er godhet och förbarmade sig över er…” Bör då inte de, som mot bättre vetande framhärdar i att implicit eller explicit anklaga kvinnan, frukta Gud, så att de inte i sitt tänkande och agerande begår orätt mot Hans skapelse!

5. Kvinnans dilemma

Det ligger stor visdom i Islams föreskrifter, eftersom det befriar alla parter från det absurda kravet att bevisa något som inte går att bevisa. Sätts dessa regler ur spel, återförs man till ett olösligt dilemma. Den botfärdiga synderskan kan inte luta sig tillbaka på att hennes bot accepteras, hennes synd täcks över, och att omgivningen tittar bort och tror det bästa – och oskulden blir anklagad vare sig hon är skyldig eller ej.

Situationen liknar den som vår moder Sayyida Aisha (må Allah vara nöjd med henne) fick utstå då hon anklagades för zina. Hon vägrade att försvara sig och sade: “Om jag bedyrar min oskuld, och Allah vet att jag är oskyldig, så tror ni mig inte. Men om jag medger det som Allah vet inte är sant, är ni snabba att döma mig.”

Sabrun jamil – “Det är era egna ingivelser förespeglar er detta. Tålamod, du sköna dygd!” sade Profeten Ya’qub när hans sönder visade upp det falska blodet på Yusuf’s skjorta (Sura Yusuf 12:18) – må Allah välsigna dem båda.

Sabrun jamil citerade Sayyida Aisha, och höjde stolt sitt tårögda ansikte mot dem som ifrågasatte hennes dygd. Och Allah skyndade till hennes försvar.

…och mannens

Det är inte bara kvinnan som drabbas av detta absurdum – även mannen har mycket att vinna på att avstå från kravet på “mödomsbevis”. Det hindrar honom från att uppskatta kvinnans jawhar – det egenvärde som ligger i henne som kvinna och människa. Alla de lovvärda egenskaper hos henne, som från början fick honom att vilja gifta sig med henne, hänger på en blodfläck, och kan helt plötsligt bli oväsentliga om den inte infinner sig. Om han fixerar sig vid hennes “mödom”, detta fiktiva “privilegium” han trodde sig åtnjuta och nu ser sig bedragen på för att “beviset” uteblev, och sedan inte litar på kvinnans bedyranden – då riskerar han att resten av livet följas av tvivel och tvångsföreställningar, och offra hela sin äktenskapliga lycka på “hederns” altare. Och ingenting i världen kan rädda honom, om han inte själv tar steget ut ur mörkret.

6. Att förändra attityder

Islam gav kvinnan ett egenvärde, en trovärdighet och en integritet, som idag inte alls är självklara. Hur gick de förlorade? Och hur kan de återupprättas?

Det är inte en lätt sak för kvinnan att återta den självbesittning som Islam tillerkänner henne. Hon lever i en “upplyst” samtid, och hon har de islamiska lärda på sin sida – men ändå står varje kvinna ensam öga mot öga inför den kultur som värderar henne med utgångspunkt från mödomshinnan, och utsätter henne för mer eller mindre subtila hedersrelaterade övergrepp. Bara en sådan sak som att en kvinna diskuterar dessa frågor och belyser de fördomar som råder, kan skapa misstänksamhet mot henne.

Hedersvåld har inget som helst stöd i Islam – men samtidigt är det främst i muslimska familjer som den förekommer. Muslimer har därför ett ansvar för att medverka till att förändra attityder – en mödosam process, som sker genom opinionsbildning, men också måste stödjas genom sociala insatser att genom brott beivras.

Därför är det viktigt att islamiska lärda och församlingsledare träder fram och förklarar de islamiska principerna, ställer tillrätta det förvrängda “heders”-begrepp som ligger till grund för hysterin och hyckleriet kring mödomshinnan, och klargör att oskuld varken kan eller behöver bevisas.

Vi hoppas med denna artikel kunna dra ett litet strå till den stacken.


Referenser:
1. [1] Nationellt centrum för kvinnofrid: Att möta patienter som söker för oro kring oskuld och heder, NCK-rapport 2011:2, ISSN 1654-7195
2. [2] ‘Ali Mahfooz i Al-Ibdaa’ fi Madaar al-Ibtidaa’, citerad i [7]
3. [3] Egypt’s grand mufti: Hymen not “rational” proof of virginity salon.com
4. [4] Dr. Ali Gom’a: Fatwa om mödomshinnans natur och att det är tillåtet att återställa den genom operertion, Dar al-Ifta al-Misriyyah Fatwa Nr 416, 2003: arabiska | engelsk översättning
5. [5] Shaykh Muhammad Salih al-Munajjad (Saudiarabien): The reprehensible tradition of the husband’s family showing the virginal blood islamqa.info Fatwa Nr 844
6. [6] Shaykh Khaled al-Gindy (Egypten) svar på fatwan om rekonstruktion av hymen – Youtube (arabiska)
7. [7] Islamqa.info Fatwa nr. 120849 arabiska | engelska
8. [8] Dr. Ali Gomaa: Should I ask my future wife if she is a virgin? tmihijabi.com
9. [9] Mufti Ibrahim Desai, Darul Ifta – Madrassah In`aamiyyah (hanafi/deobandi) askimam.org – Fatwa nr 18104]
10. [10] Pakistan Ulema Council declaration on honor killing newsweekpakistan.com/


Acknowledgements
Idé och research: Amatu Allah
Redigering och granskning: bmk
Illustration: “Losing Virginity”, Photo by ahmedwkhan on deviantart.com
Översättningar av Korancitat är hämtade ur Knut Bernström: Koranens Budskap