Bönens inre aspekter | Imam Ghazali

Ödmjukhet och sinnesnärvaro är ett villkor för att bönen ska vara giltig

Ur Imam al-Ghazali: “Ihya Ulum al-Din
Urval och översättning: Al Ghazali-institutet © 2004

Du bör veta det finns många bevis för detta. Ett av dem är Allah den Upphöjdes ord:

Förrätta bönen för att minnas Mig.
(K. 20:14)

Ordet ’Förrätta’ är ett påbud och visar att det är obligatoriskt [att minnas Honom när man ber]. Motsatsen till att minnas är att glömma. Hur kan den som under hela bönen befunnit sig i ett tillstånd av glömska anses ha bett för att minnas Honom? Allah den Upphöjde säger:
Var inte bland dem som glömmer.
(K. 7:205)

Detta är ett nekande imperativ och visar att det är förbjudet att glömma. Allah, Mäktig och Ärorik, säger också:

Ni som tror, kom inte berusade till bönen, utan först när ni vet vad ni säger.
(K. 4:43)

“Utan först när ni vet vad ni säger” – denna passage förklarar varför den berusade förbjudits att komma till bön och detta gäller även den glömske vars tankar helt upptas av sataniska viskningar och av det jordiska livet. Profeten, frid och välsignelser vare med honom, sade:

“Den vars bön inte avhåller honom från oanständiga och motbjudande handlingar uppnår inte annat än avstånd från Allah.”

och bön utförd i ett tillstånd av glömska utgör inget hinder för oanständiga och motbjudande handlingar. Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara med honom, sade:

“Många är de bedjande som bara blir trötta och utmattade av att be”

och avsåg därmed bara de glömska. Han, må Allahs frid och välsignelser vara med honom, sade också: “En person belönas endast för den medvetna delen av sin bön.” Detta beror på att den bedjande inleder ett förtroligt samtal med sin Herre, Mäktig och Ärorik är Han, och samtal under bristande koncentration kan aldrig kallas förtroligt.

För att klargöra ovan sagda kan vi jämföra bönen med zakat, fastan och pilgrimsfärden. Man kan visserligen betala zakat i ett tillstånd av tankspriddhet, men själva handlingen – att ge bort pengar, är i sig själv att gå emot begären och svår för jaget. På samma sätt förhåller det sig med fastan. Fastan tyglar de naturliga krafterna och bryter begärens makt och därför kan fastans mål mycket väl uppnås trots att man är tankspridd medan man fastar. Pilgrimsfärden består i sin tur av fysiska svårigheter, mödor och smärtfylld kamp oavsett om dess moment utförs med sinnesnärvaro eller inte.

I bönen ingår bara dhikr, Koran-recitation, bugning, att falla ner på ansiktet, att stå upp och att sitta ner. Dhikr utgör kommunikation och intimt samtal med Allah, Mäktig och Ärorik är Han. Syftet med dhikr är antingen kommunikation och intimt samtal, eller ett sätt att utsätta tungan för prövning genom att låta den uttala bokstäver och producera läten, på samma sätt som magen och könsorganen prövas genom avhållsamhet under fastan, som kroppen prövas under pilgrimsfärdens mödor eller som man prövas genom att behöva avstå från pengar när man betalar zakat.

Det råder inga tvivel om att det senare antagandet måste vara fel. Ingenting är lättare för den försumlige än att utan känslor och inlevelse röra på tungan och det kan därför inte bara vara fråga om en fysisk övning. De läten man framkallar är endast av vikt när de formar tal. Tal i sin tur måste uttrycka det som finns i hjärtat och sinnet och detta är inte möjligt utan sinnesnärvaro. Vad är det för mening med att säga ’Led oss på den rätta vägen’ om man är okoncentrerad när man ber om detta? Om avsikten inte är ödmjuk bön, vari finns då svårigheten i att yttra denna bön med tungan, i synnerhet när det görs vanemässigt?

Syftet med Koran-recitation och olika sorters adhkar är utan tvekan att prisa, ära och åkalla Allah, den Mäktige och Ärorike. Den vars hjärta beslöjats av likgiltighet varken ser eller förnimmer Honom. Den likgiltige bedjaren är inte ens medveten om Vem han talar med och hans tunga rör sig endast vanemässigt. Hur avlägset är inte detta från bönens syfte? Bönen har föreskrivits för att rena hjärtat, för att förnya minnet av Allah och för att stärka och befästa tron.

Det enda syftet med att buga sig och att falla ner på ansiktet är att visa vördnad. Om det går att vörda Allah, den Mäktige och Ärorike, med rörelser samtidigt som man är okoncentrerad måste det också gå att i samma tillstånd vörda en avgud eller till och med en vägg man har framför sig. Om bönen upphör att vara en vördnadsfull handling reduceras den till att vara huvud och rygg rörelser, utan några mödor som kan göra den till en riktig prövning.

Bönen är en av religionens pelare och en måttstock som skiljer Islam från otro. Den är viktigare än pilgrimsfärden och alla andra former av tillbedjan. * Jag tror inte att bönen åtnjuter denna särställning på grund av de yttre rörelserna, utom om man till rörelserna knyter avsikten att samtala förtroligt med Allah. Det är detta som givit bönen dess företräde över fastan, zakat, pilgrimsfärden och andra former av tillbedjan; ja till och med över offergåvor som genom den ekonomiska uppoffringen innebär självförnekelse. Allah den Upphöjde säger:

Deras kött eller blod ska aldrig komma Allah till godo, men eran gudaktighet ska komma honom till godo. (K. 22:37)

Det som här avses med ’gudaktighet’ är en egenskap som tar kontroll över hjärtat och gör det villigt att handla i enlighet med påbuden och denna egenskap är eftersträvansvärd. [Om detta gäller offerdjurens kött och blod] hur förhåller det sig då med bönen vars rörelser i sig är än mindre värda?

Du kanske anser att jag går emot de religiösa juristernas samstämmighet (ijma’), om jag säger att sinnesnärvaro är ett villkor för att bönen ska vara giltig, eftersom juristerna sagt att sinnesnärvaro är nödvändig bara vid yttrandet av det inledande ’Allahu Akbar’ (takbiratul ihram).

De religiösa juristerna ägnar sig inte åt det inre eller det tillkommande livets väg. De formulerar religionens yttre regler med avseende på iakttagbart fysiskt beteende. Det som gagnar i det tillkommande livet är utom räckhåll för juridiken och någon samstämmighet i denna fråga finns inte. Sufyan al-Thawri, en av de tidiga juristerna har sagt “Bön utan ödmjukhet är inte giltig.” Det har berättats att al-Hasan sagt “Varje bön som utförs utan sinnesnärvaro är närmare straff [än belöning].” Muadh ibn Jabal har sagt ”Den har inte bett som medvetet uppmärksammar dem som står till höger eller vänster om honom.” Profeten, må Allahs frid och välsignelser vara med honom, säger “Även om tjänaren utför hela bönen belönas han kanske inte för mer än en sjättedel eller en tiondel av den. Tjänaren belönas endast för den medvetna delen av sin bön.” Abdul Wahid ibn Zayd har sagt “De lärda har enhälligt kommit överens om att en tjänare endast belönas för den medvetna delen av sin bön” enligt honom råder det alltså samstämmighet i denna fråga.


Hämtat från http://ghazali.se