Fastans hemlighet | Sh. AbdulQadir Jilani

Om den föreskrivna fastan och den andliga fastan

Ur: “Hemligheternas hemlighet” (Sirr al-Asrar)
av Sayyiduna Sheikh Abdul Qadir al-Jilani
Översatt till svenska av bmk

Den fasta som föreskrivs av religionen är att avstå från att mat och dryck och sexuellt umgänge från solens uppgång till dess nedgång, medan den andliga fastan är att dessutom skydda alla sinnen och tankar från sådant som är haram. Det innebär att lämna allt som, till det inre och det yttre, är disharmoniskt. Minsta svek mot denna avsikt bryter fastan. Medan den föreskrivna fastan är begränsad i tiden, är den andliga fastan obegränsad och varar under hela ens timliga och eviga liv.

Vår mästare Profeten (fred och välsignelser vare med honom) sade:
“Många av dem som fastar får bara ut hunger och törst av sina ansträngnignar och ingen annan vinst.”
Det finns de som bryter sin fasta när de äter, och de vars fasta fortstätter även efteråt. Det är de som håller sina sinnen och tankar fria från ont och avhåller sina händer och tungor från att skada andra. Det är åt dessa som Allah den Upphöjde har lovat: “Fastan är en handling som görs för Min skull, och det är jag som ger belöning för den.” Om de båda sätten att fasta sade vår Mästare Profeten (fred och välsignelser vare med honom): “Den som fastar blir nöjd två gånger: En gång när han bryter sin fasta vid dagens slut. Andra gången är när han ser.”

De som känner till religionens yttre formen säger att den första tillfredsställelsen för den fastande är nöjet att äta efter en dags fasta., och det som menas med att bli nöjd “när han ser” är när den som fastat hela Ramadan ser nymånen, som markerar slutet av fastan och början av helgens festligheter. De som känner till den inre betydelsen av att fasta säger att glädjen att bryta fastan är dagen då den troende beträder Paradiset och får ta del i dess fröjder och att innebörden av den större glädjen att “se” är när den troende skådar Allahs sanning med sitt hjärtas inre öga.

Värdigare än båda dessa former av fasta är sanningens fasta, dvs att hindra hjärtat från att dyrka något annat än Allahs väsen. Det gör man genom att låta hjärtats öga bli blint för allt som existerar – även det som ligger i de dolda sfärerna utanför världen – utom Allahs kärlek. För även om Allah har skapat allting för människans skull, har han skapat henne bara för Sig själv och Han säger: “Människan är Min hemlighet och Jag är hennes hemlighet.” Den hemligheten är ett ljus från Allahs gudomliga ljus. Det är det som finns mitt i hjärtat, gjort av den finaste substans. Det är själen som känner till alla hemliga sanningar, det är den hemliga förbindelsen mellan den skapade varelsen och hennes Skapare. En hemlighet som endast älskar och söker Allah.

Det finns inget annat som är värt att önska, inget annat mål, ingen annan att älska i denna världen eller i den kommande utan Allah. Om minsta korn av något annat än kärleken till Allah kommer in i hjärtat så bryts sanningens fasta, den sanna fastan. Då måste man gottgöra den genom att återuppliva denna önskan och avsikt att återvända till Hans kärlek, nu och i det kommande livet. För Allah säger:
“Fastan är bara för Mig, det är bara Jag som belönar den”.


Även publicerat på http://ghazali.se