Hadith al-Hilya: Om Profeten Muhammad
Hadith al-Hilya
Om Profeten Muhammad (صلى الله عليه وأله وسلم), hans nobla utseende och förnämliga karaktär
© svensk översättning: bmk | Kultursällskapet Damas | www.damas.nur.nu
Senast uppdaterade version av den svenska översättningen: här
English translation (pdf) here.
"Al-Hilya" är en lång hadith som i detalj beskriver Profeten Muhammad, välsigelser och fred vare med honom - hans ståtliga utseende, hans fina karaktär och inre egenskaper, hans dagliga vanor och sätt att umgås med folk. Hadithen citeras i sin helhet i Qadi `Iyyads bok "Al-Shifa", och den finns även i Imam al-Tirmidhi´s hadithsamling "Al-Shamaíl al-Muhammadiyya". Nedanstående översättning utgår från al-Tirmidhi. "Al-Hilya" (smycket) är också föremål för en hel genre inom den islamiksa kalligrafin, där ett mästarprov ofta innhåller utförandet av en Hikya. Några exempel nedan.
Sufyan ibn Waki` berättade för oss, och sade: Jumay` ibn `Umayr ibn `Abd al-Rahman al-`Ijliyy dikterade för oss ur sin bok och sade: En man från Banu Tamim, barnbarn till Khadijas make Abu Hala, med tillnamnet Abu `AbdAllah, berättade från en av Abu Halas söner, från al-Hasan ibn ´Ali (må Allah finna behag i dem båda): Jag vände mig till min morbror Hind ibn Abi Hala, som utförligt brukade beskriva Allah´s Sändebuds förnäma egenskaper – eftersom jag hade en stark önskan att han skulle beskriva dem för mig, så att jag kunde tillägna mig dem. Han sade då: Allah´s Sändebud var sublim och storslagen. Hans ansikte skimrade med pärlglans som månen en fullmånenatt. Han var längre än medellängd, men inte överdrivet lång. Han hade ett stort och ståtligt huvud med vågigt hår. När hans mjuka lockar delade sig i en bena, lät han det dela sig – annars lät han det falla fritt. När han lät håret växa nådde nedanför öronsnibbarna. Han hade rosenfärgad hy, och stora bågformade ögonbryn, utdragna mot tinningarna, fylliga men inte sammanväxta. Mellan dem fanns en åder som vreden fick att svälla. Övre delen av näsryggen var böjd, och det utgick ett ljus från den som fick den att se upphöjd ut, så att den som inte betraktade honom noga kunde tro att han var högnäst. Han hade tjockt skägg, (svarta pupiller), mjuka, släta kinder, och en vid mun med ett litet avstånd mellan tänderna. Han hade en smal hårstrimma på bröstet. Hans hals var som nacken på en staty gjord av renaste silver. Hans kropp var väl proportionerad, hans kroppsbyggnad full och fast. Mage och bröst var släta. Han var bredbröstad och bredaxlad, och hade stora fasta och knogar. Hans blottade överkropp var som höljd i ljus. Mellan strupen och navlen löpte en smal linje av hår – i övrigt var hans bröst och mage fria från hår, men han hade hår på armar och skuldror och övre delen av överkroppen. Han hade långa underarmar, stora handflator och breda hand- och fotleder. Hans tår och fingrar var långa och graciösa – eller kanske han sade: upphöjda – och hans hålfot välvd. Hans fötter var mjuka och smidiga, så att vatten lätt rann över dem. När han gick, rörde han sig på ett samlat, smidigt och kraftfullt sätt. Han gick framåtböjd, med lätta och snabba steg, som om han gick nedför en backe. När han vände sig, vände han sig med hela kroppen. Hans blick var sänkt – han tittade oftare mot marken än mot himlen, och hans blick var mestadels bara ett kort ögonkast. Han lät sina följeslagare gå framför sig, och han var alltid den som först hälsade dem han mötte. |
Tirmidhi: Al-Shama'il al-Muhammadiyya
Kapitel 1 - Om Profetens (s) yttre 
klicka för att förstora texten
|
|
Allah´s Sändebud hade
ett ständigt drag av sorg, han var alltid
eftertänksam, och
gav sig aldrig till
ro. Han kunde vara tyst långa stunder, han
talade bara när
det behövdes. Hans
uttal var tydligt från början till slut,
och hans uttalanden
korta och
kärnfulla. Det han sade var slutgiltigt, utan
överflödiga ord och utan att något
saknades. Han var varken avvisande eller
nedlåtande. Han brukade
värdesätta
Allah´s gåvor, även de minsta, och
klagade inte
på något. Han klagade aldrig på
maten och berömde den inte heller. Denna
värld allt som
tillhör den framkallade
inte hans vrede, men om rättvisans gränser
överskreds
kunde ingenting hejda den,
förrän det ställts tillrätta. Han
blev aldrig arg i
egen sak, och krävde aldrig
upprättelse för egen del. När han
pekade, pekade med
hela handen. När han
förundrades över något vände han
handflatan
uppåt, och när han sade något
underströk han det med en gest där han slog
med höger
handflata på vänster
tummes insida. När han blev arg vände han
sig bort sitt
ansikte, och när han
blev glad slog han ned sin blick. Hans skratt var
mestadels ett leende,
som
visade hans pärlskimrande tänder, likt
hagelkorn. |
Tirmidhi: Al-Shama'il al-Muhammadiyya
klicka för att förstora textenKapitel 34 - Om Profetens (s) sätt att tala 
|
|
Al-Hasan (ibn `Ali - radiya Allah `anhuma) sade: Jag förteg denna (berättelse) för al-Husayn under en tid, sedan berättade jag den för honom och fann att han förekommit mig. Han hade frågat (Hind ibn Abi Hala) samma saker som jag frågat om. Han hade även frågat sin far (`Ali ibn Abi Talib) om hur (Profeten brukade vara när) han gick ut, när han kom tillbaka och när han höll möten, och han utelämnade inget (av det jag hört). Al-Husayn sade: Jag frågade min far om hur Profeten (s) brukade (vara när han) kom hem, och han sade: När han (välsignelse och fred vare med honom) begav sig till sitt hem, brukade han dela upp sin hemmavaro i tre delar: en del till Allah, upphöjd och majestätisk är Han, en del till sin familj, och en del till sig själv. Sedan delade han upp sin egen del mellan sig själv och folket, och denna (sista del) ägnade han både dem som stod honom närmast och, genom deras förmedling, vanligt folk. Han undanhöll dem inget. Det var hans sätt att, i den del som tillkom hans samfund, ge företräde åt de främsta, dvs. han gav dem tid i proportion till deras företräden i religionen. Bland dem var de som hade ett ärende, och de som hade två ärenden, och de som hade många ärenden. Han gav dem (alla) uppmärksamhet, och vägledde dem till deras och hela samfundets väl, genom att förhöra sig om deras (situation), och tala till dem om sådant som var viktigt för dem. Han brukade säga: "Må
den av er
som är
närvarande framföra (budskapet) till dem
är
frånvarande."
och: "Framför
deras
ärende
till mig som inte (själv) kan framföra
det! Ty Allah kommer
förvisso att ge säkert fotfäste
på
Domedagen åt den som (går) till
makthavaren (för att)
framföra ett ärende från någon
som inte
(själv) kan framföra det."
Endast sådant (som var nyttigt) yttrades inför honom, och han tillät ingen (att tala om) något ovidkommande. De kom in till honom fyllda av behov och längtan, han lät dem inte gå utan att att de fått smaka något (av hans gästfrihet och kunskap), och de återvände som ledfyrar för det goda. Sedan frågade jag (al-Husayn) honom (min far) om hur Profeten (s) brukade (vara när han) kom var ute, och han sade: Profeten
(välsignelser och
fred vare med honom) vaktade sin tunga, (och talade)
endast om
sådant som angick honom. Han var vänskaplig
och
tillmötesgående, inte vrång och
avvisande. Han
visade högaktning för den som folk
högaktade,
och insatte honom som ledare över dem. Han var
vaksam och aktade
sig för (sådant som kunde så split
bland) folk, men
utan att (vara
misstänksam, och utan att) undandra någon sin
godmodighet
och
sitt fina sätt. Han brukade fråga efter dem i
hans krets som
var
frånvarande, och han frågade folk om hur det
stod till med
dem. Han
visade uppskattning för det goda
och uppmuntrade det, och uttryckte avsky för det
avskyvärda
och varnade för det. Han var i alla avseenden
balanserad och gick aldrig till ytterligheter. Han
visade aldrig
försumlighet, mån om inte de (som var i
hanssällskap)
skulle
försumma (sina religiösa plikter) eller avvika
(från
den rätta vägen). Han var redo för varje
situation. Han
lät aldrig sanningen komma till korta, och satte
sig aldrig
över det som var rätt.
De bästa bland folk
stod
honom närmast. De främsta i hans ögon var
de som visade
störst välvilja (nasiha),
och den stod högst i rang inför honom som gav
bäst
hjälp och stöd.
(Al-Husayn) sade: Sedan frågade jag (min far) om (Profetens) sammankomster. Han sade: Närhelst Allah´s Sändebud (välsignelser och fred vare med honom) reste eller satte sig nämnde han (Allah´s namn). Kom han in sist, satte han sig sist i församlingen, och anvisade (andra) att göra likadant. Åt var och en i sällskapet gav han dennes rättmätiga del (av uppmärksamhet och omtanke), så att varje person som satt i hans närvaro trodde att han var den som åtnjöt högst aktning inför honom. Om någon kom för att sitta i hans sällskap eller diskutera något problem, lyssnade han tålmodigt, tills (besökaren) själv reste sig för att gå. Ingen som bad honom om något lät han gå därifrån utan att tillgodose hans behov, eller säga några ord som gav lättnad. Hans goda natur och fina sätt gav utrymme åt alla (sorters människor) - han var som en far för dem, och alla hade de lika rätt inför honom. Hans sammankomster präglades av kunskap, saktmod och sedesamhet (haya´), diskretion och tolerans (sabr). Man höjde inte rösten, kränkte aldrig någons privatliv, gjorde inte sak av någons felsteg. De som samlades där var jämlikar, som endast sökte överträffa varanda i gudsfruktan (taqwa). De var ödmjuka inför varanda, respektfulla mot de äldre, ömsinta mot de yngre. De gav företräde åt den som hade störst behov, och tog väl hand om gäster. |
Tirmidhi: Al-Shama'il al-Muhammadiyya
Kapitel 47 - Om Profetens (s) ödmjuka sätt  klicka för att förstora texten 
|
|
Sufyan ibn Waki` berättade för oss, och sade: Jumay` ibn `Umayr ibn `Abd al-Rahman al-`Ijliyy dikterade för oss ur sin bok och sade: En man från Banu Tamim, barnbarn till Khadijas make Abu Hala, med tillnamnet Abu `AbdAllah, berättade från en av Abu Halas söner, från al-Hasan ibn ´Ali (må Allah finna behag i dem båda): Husayn ibn ´Ali sade: Jag frågade min far om hur Allah's Sändebud (Allah's välsignelser och fred vare med honom) brukade vara tillsammans med som satt i hans sällskap. Han svarade: Allah's Sändebud (Allah's välsignelser och fred vare med honom) visade alltid ett glatt ansikte. Han var lätt till sitt sätt, givmild och tillmötesgående. Han var aldrig oartig eller grov eller högljudd eller oanständig, han sökte inte fel hos andra och han var alltid generös. Han låtades inte om (när folk uppträdde) olämpligt. Ingen hoppfylld sökare gick tomhänt ifrån honom, och ingen blev besviken (på vad han gav). Han höll sig borta från tre saker: dispyter, onödigt tal och saker som inte angick honom. Han lät folk vara i fred gällande tre saker: Han talade aldrgin illa om någon, exponerade inte andras fel, och sökte inte efter dolda brister hos dem. Han talade bara om sådant som han hoppades få belöning för. När han talade sänkte de som satt i hans närvaro sina huvuden (och satt alldeles stilla) som om de hade fåglar på sina huvuden, och först då han slutade tala, talade de. De trängde inte otåligt till att tala i hans närvaro, utan när någon talade lyssnade de (andra) tills den förste talat färdigt, och (fortsatte sedan att) tala om det som den förste börjat med. Han brukade skrattade åt sådant som folk skattar åt, och förundra sig över sådant folk förundrar sig över. Han hade tålamod med främlingars grova tilltal och oartiga sätt att fråga, till den grad att hans ständiga följeslagare brukade föra fram främligar (så att de kunde lyssna på svaren till deras frågor), Han brukade säga: Om ni ser någon som bbehöer något och ber om det, hjälpa honom då. Han tog inte emot beröm, utom från den som ville visa sin tacksamhet (för något han givit), och han avbröt aldrig någon som talade, innan denne själv slutade eller reste sig (för att gå). |
Tirmidhi: Al-Shama'il al-Muhammadiyya
klicka för att förstora textenKapitel 47 - Om Profetens (s) karaktär 
|
|
Ur Imam al-Tirmidhi's "Al Shama'il al-Muhammadiyya" © Kultursällskapet Damas 2009 www.damas.nur.nu Senast uppdaterad: 2011-01-23 |
|
<3
Som poeten sa – “jag har förseglat mitt hjärta med kärlek till dig, så att inget annat kan ockupera den”.Läs fortsättningen…..
Va fint :))))