M. K. Bernström: Min väg till Islam
ISLAM ÄR FÖRLÅTELSENS OCH BARMHÄRTIGHETENS RELIGION
Av: Mohammed Knut Bernström
Jag bekänner mig till Islam, förlåtelsens och barmhärtighetens religion, som jag har funnit efter ett långt liv som kristen (katolik), sedan jag på 1960-talet, Andra Vatikan-konciliets årtionde, kom till slutsatsen att den katolska Kyrkan, vars ledare vågat ta itu med de gamla gudstjänstritualerna av mer än tusenårig hävd, ge dem en modernare utformning och anförtro lekmännen en aktivare roll allt i syfte att vinna nya adepter och gjuta nytt liv i tron, att denna Kyrka genom sin plötsligt påkomna reformiver visade att den inte är en av Gud, alltings Skapare, en gång för alla given religion utan, åtminstone i stora delar, ett verk av människohänder. De uppgifter som detta koncilium eller ekumeniska kyrkomöte fick sig pålagda eller tilldelade sig själv rörde i princip enbart religionens ytterfasad, dess ritualer, seder och bruk, ingalunda likgiltiga eller betydelselösa, och att undersöka med vilka medel Kyrkan i någon mån kunde återerövra sin forna centrala ställning och sitt inflytande i samhället. Trons väsentliga innehåll, fastställt i den långa raden av dogmer och doktriner, utformade under århundradena på det ena kyrkomötet efter det andra eller i Vatikanens kammare, dvs. av människor, berördes däremot inte. Dogmer och doktriner, från den som antogs på kyrkomötet i Nicæa år 325 och bekräftades av mötet i Konstantinopel 581 och som ger definitionen av Jesu Kristi natur, på samma gång mänsklig och gudomlig, till den år 1854 av Pius IX fastslagna doktrinen att Jesu moder, Maria, ensam i mänsklighetens historia, hade undsluppit arvsynden, som annars enligt kristen tro belastar varje människa från födseln, eftersom hon hade avlats utan synd – doktrinen om Marias Obefläckade avlelse.
En på gudomlig uppenbarelse grundad religion måste, som jag ser det, vara universell, oföränderlig och tillämplig överallt. En sådan religion finns sedan snart 1400 år och dess namn är Islam, vilket på arabiska betyder “underkastelse under Guds vilja”; dess huvudkälla är en Skrift, Koranen eller på arabiska al- Qur’an, som innehåller de gudomliga ord som uppenbarades för Profeten Muhammed (Gvföh) åren 610 till 631, först i Mekka, sedan i Medina, och som i dag framstår för oss som en bok, indelad i 114 “suror” (kapitel).
Jag fick lära känna denna religion under en vistelse i Marocko vid den tid då min katolska tro sviktade inför det hårda slag som de förut nämnda reformerna innebar, beslutade under Andra Vatikan-konciliet. Jag såg med en gång den enastående skönheten i dess uttrycksformer, kallelsen till bön, också i nattens tysta timmar, bönens högtidliga ritual med nedfallet med pannan mot marken, det fysiska uttrycket för underkastelsen under Gud, världsalltets Herre, den unisona Koran-läsningen i moskén efter vissa melodiska regler etc., och jag tänkte att jag kanske här såg framför mig den fasta, oföränderliga religion jag sökte. Men dessa former av andlig skönhet som jag nu upplevde var ändå ingenting mer än just subjektiva upplevelser och jag kände ett uppenbart behov av intellektuell övertygelse, att finna ett sanningskriterium.
Det visade sig att Koranen själv skulle tillhandahålla detta kriterium, detta sanningsbevis. Jag läste i sura 113 följande ord: Säg: Jag söker skydd hos gryningens Herre, mot det onda i det som Han har skapat och jag sade mig att aldrig, under de 40 år som jag varit en medveten kristen, hade jag läst eller hört en klar, med logiken förenlig förklaring av ursprunget till det onda och till dettas roll i världen. Snarare har man låtit mig förstå – utan att säga det med just dessa ord – att det ondas ursprung måste sökas någon annanstans än i Guds skapelse. Men detta måste ju innebära att man tänker sig en annan “skapare” vid Guds sida. Bekänner sig då inte de kristna enligt den niceanska trosbekännelsen och i trots av Trefaldighetsdoktrinen till En Gud (“credo in unum Deum, Creatorem cœli et terræ”)? Där ligger problemets kärna och så kommer det att förbli.
Koranens förklaring är i allt fall direkt och otvetydig: det onda finns i Guds skapelse, det finns i handlingar utförda av dem som Gud har skapat. Otvivelaktigt är vi alla medvetna om det onda som omger oss och det som vi har inom oss. Och man kan gå ett steg längre utan att överge Koranen: det onda finns i världen och måste finnas där som ett element i och en grundförutsättning för ett övergripande moralsystem. Hur skulle vi annars kunna känna igen och välja det goda och det rätta, om inte det onda fanns? Hur kan man känna och värdesätta ljus, om inte dess motsats, mörker, finns? Man ser också begreppet ‘motsats’ (‘kontrast’) i Koranen. I vers 49, sura 51, läser man: Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar – på arabiska zawdjayn – och i 36:36: Stor i Sin härlighet är Han, som har skapat allt vad jorden alstrar, människorna själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar (al-azwadj). I sin kommentar till den först citerade versen säger den store Koran-exegeten från 1300- talet (e.Kr.) Ibn Kathir: “Allt som är skapat har skapats i par, himmel och jord, natt och dag, sol och måne, land och hav, ljus och mörker, tro och otro, liv och död, paradis och helvete, ja, till och med djur och växter.” Och den lärde syriern Muhammad Ali as-Sabuni, professor vid universitetet i Mekka, uppkallat efter kung Abd al-Aziz, uttrycker sig i sin Safwat at-tafasir i en kommentar till samma vers med citat av Mudjahid, ett stort namn i den generation som följde efter Profeten Muhammeds (Gvföh) följeslagare, på följande sätt: “Ordet ‘par’ (zawdjan-zawdjayn) syftar här på muqabilat, ting och väsen som står i motsättning till eller utgör kontraster till varandra eller som står i ett visst förhållande sinsemellan, såsom man och kvinna, himmel och jord, sol och måne, natt och dag, ljus och mörker, gott och ont.” Nu var jag tillfredsställd; jag hade funnit mitt sanningskriterium och jag var övertygad. (Ordet ‘motsatspar’ i de två citaten ovan är det som jag har använt i min Koran-tolkning i överensstämmelse således med As-Sabunis här återgivna förklaring.)
Koranens förklaring är i allt fall direkt och otvetydig: det onda finns i Guds skapelse, det finns i handlingar utförda av dem som Gud har skapat. Otvivelaktigt är vi alla medvetna om det onda som omger oss och det som vi har inom oss. Och man kan gå ett steg längre utan att överge Koranen: det onda finns i världen och måste finnas där som ett element i och en grundförutsättning för ett övergripande moralsystem. Hur skulle vi annars kunna känna igen och välja det goda och det rätta, om inte det onda fanns? Hur kan man känna och värdesätta ljus, om inte dess motsats, mörker, finns? Man ser också begreppet ‘motsats’ (‘kontrast’) i Koranen. I vers 49, sura 51, läser man: Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar – på arabiska zawdjayn – och i 36:36: Stor i Sin härlighet är Han, som har skapat allt vad jorden alstrar, människorna själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar (al-azwadj). I sin kommentar till den först citerade versen säger den store Koran-exegeten från 1300- talet (e.Kr.) Ibn Kathir: “Allt som är skapat har skapats i par, himmel och jord, natt och dag, sol och måne, land och hav, ljus och mörker, tro och otro, liv och död, paradis och helvete, ja, till och med djur och växter.” Och den lärde syriern Muhammad Ali as-Sabuni, professor vid universitetet i Mekka, uppkallat efter kung Abd al-Aziz, uttrycker sig i sin Safwat at-tafasir i en kommentar till samma vers med citat av Mudjahid, ett stort namn i den generation som följde efter Profeten Muhammeds (Gvföh) följeslagare, på följande sätt: “Ordet ‘par’ (zawdjan-zawdjayn) syftar här på muqabilat, ting och väsen som står i motsättning till eller utgör kontraster till varandra eller som står i ett visst förhållande sinsemellan, såsom man och kvinna, himmel och jord, sol och måne, natt och dag, ljus och mörker, gott och ont.” Nu var jag tillfredsställd; jag hade funnit mitt sanningskriterium och jag var övertygad. (Ordet ‘motsatspar’ i de två citaten ovan är det som jag har använt i min Koran-tolkning i överensstämmelse således med As-Sabunis här återgivna förklaring.)
Men jag vill framhålla ytterligare något som man finner både i Koranen och i de profetiska “traditionerna” och som enligt min syn har en mycket stor betydelse i religionen Islam: Guds förlåtelse, Hans nåd och barmhärtighet. Om inte detta uttryck hade trubbats av genom alltför flitig användning, skulle man kunna säga att dessa ord svarar mot en tanke som går som en röd tråd genom Koranens hela text. Den hänger samman med idén att människan, fastän skapad i den bästa skapnad (95:4) dock är skapad svag (4:28) och, [underförstått, vad vore ni] om inte Gud visade er godhet och förbarmade Sig över er. Inget annat gudomligt attribut ges en motsvarande plats i Koran-texten. I 6:12 finner man detta uttryck: Gud har för Sig stadfäst nådens och barmhärtighetens [lag], varav vers 54 i samma sura ger ett eko. Varje sura i Koranen utom den nionde, har som inledning orden bismi ‘llahi ‘r-rahmani ‘r-rahim (I Guds, den Nderikes, den Barmhärtiges namn!) och “Den Nåderike” är titeln på en sura, den 55e. Det förefaller mig alldeles klart att attribut som “Den förlåtande” och “Den Nåderike”, “Den Barmhärtige” helt motsvarar vad de kristna menar när de talar om Guds “kärlek”, en term för vilken de första kristna teologerna valde det grekiska ordet agape för att markera skillnaden mellan detta begrepp och kärleken människor emellan (eros). Men man måste hålla med om att ordet ‘kärlek’ knappast är på sin plats när det gäller att definiera ett gudomligt attribut, medan förlåtelse, som den uppriktigt ångerfulle syndaren kan uppnå, och barmhärtighet som Gud av nåd skänker Sin skapade varelse helt utan samband med hans eller hennes eventuella förtjänster, Koranens bi-ghayri hisab, är det däremot.
För att bättre klargöra min tanke vill jag hänvisa till en tillförlitlig “tradition”, enligt vilken Gud säger:
[På Uppståndelsens dag] kommer de som förtjänat Pradiset att stiga in i Paradiset och de som förtjänat Helvetet att stiga in i Helvetet. Sedan skall Gud säga [till änglarna]: Gå [in i Helvetet] och sök ut dem i vars hjärtan det fanns så mycken tro [eller så mycket gott] som vikten av ett senapskorn och för ut dem. Och de kommer att föras ut, svedda och svartnade, och kastas i livets flod; ni har nog sett hur fjolårets gula, vissnade gräs vid flodstranden skjuter färska gröna skott. Så skall också de återkomma till livet.
– En skön bild, förefaller det mig, av Guds nåd och barmhärtighet i aktion, som enligt vers 156 i den sjunde suran når överallt och varom Gud enligt ännu en tillförlitlig “tradition” säger: Förvisso hinner Min nåd och Min barmhärtighet ifatt Min vrede. När jag har tillfälle att tala om Islam med icke-muslimer brukar jag särskilt framhålla följande punkter:
Islam är medelvägens religion, som avvisar alla ytterligheter. Tvång skall inte förekomma i trosfrågor, säger Koranen (2:256). Ingenting av det du tänker eller gör har värde inför Gud, om det inte bärs av inre övertygelse och är resultatet av ett fritt val.Det är jämviktens religion. Ge åt andra av det goda som Gud har låtit dig förfoga över, men inte på bekostnad av din och din familjs nödtorft. Vältra dig inte i lyx och överflöd, men gör inte heller askes till din målsättning. Vi arbetar och fastar i fastemånaden Ramadan under dygnets ljusa timmar, men vi vilar, äter och förströr oss när solen har gått ned och ständigt tackar vi Gud för Hans gåvor och förhärligar Honom. Om någon angriper oss, har vi rätt att försvara oss med samma mynt, men Koranen framhåller gång på gång det lovvärda i att glömma det onda som någon har gjort oss och att möta ont med gott. Det är enkelhetens religion. Den har inga andra dogmer än den att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är Hans Sändebud, den siste i den långa raden av gudomliga budbärare, som kom med det sista och slutgiltiga budskapet, nämligen Koranen. Den saknar prästerskap och sakrament och den ser människan stå ensam inför Gud, liksom vi alla vid tidens ände ensamma kommer att stå till svars för våra handlingar inför Honom.
Det är tålamodets och toleransens religion. Den manar oss att tala hövligt och försynt med dem som följer andra gudomliga uppenbarelser (nämligen de kristna och judarna) och att tävla med dem om att göra gott. I sura 22, Vers 69 säger Koranen: På Uppståndelsens dag skal Gud döma mellan er i de frågor som ni tvistade om- med undermeningen ”avstå därför hellre från fruktlösa ordstrider”. Vi bör inte gripa till vapen om vi inte själva först blir angripna; men om vi angrips, är det vår plikt att försvara vår frihet och vår tro. Om fienden vill fred, skal vi vara beredda att sluta fred. – I koranens text och i Profetens nedtecknade visdomsord ser jag en världsomfamnande tolerans som bryter udden av all trångsynt dogmatism och fundamentalistisk extremism.Det är sanningens religion, et tema som berörts ovan. Men jag hejdar mig i läsningen, varje gång med samma häpnad, när jag kommer till vers 30 i sura 21 där det heter att himlarna och jorden (en Koranens metonymi för världsalltet) utgjorde (en gång) en enda sammanhållen massa och Vi skilde dem åt eller till orden i vers 47 i sura 51:
Vi har byggt världsalltet och gett det en fast struktur och förvisso är det Vi som utvidgar det och, i fortsättningen av den först citerade versen: Vi har låtit alt liv uppstå ur vatten.
Häpnadsväckande är också Koranens upprepade varningar mot allt som innebär vanställande av eller åverkan på denna jord (fasad fi l-ard), häpnadsväckande särskilt för oss som lever i en tid då människorna till sist börjat inse att det som vi vant oss att kalla miljöförstöring utgör ett hot mot vår överlevnad och uppreser sig däremot. I vers 41 av sura 30 kulminerar varningarna: Ordningen har störts och fördärv har visat sig på fasta land och i havet, allt verk av människohand. Därför låter Han dem känna på några av (följderna av) deras handlingar; kanske kommer de att (ångra sig) och vända om.Islam är en religion som är med oss varje dag, eftersom vi ber fem gånger om dagen, vända mot Mekka, det geografiska ursprunget och brännpunkten för vår tro. Bönen är huvudformen för vår gudstjänst, den är ett band som binder oss samman och hinder oss att glömma att vi tillhör Gud och skall återvända till Honom. Så uppfattar jag några väsentliga aspekter av min religion och så läser jag ”min” Koran.
Al-Araish och Stockholm, 1 april 2001
Kalligafiska broderier från Rounaq konsthantverk rounaq.ca
