Imam al-Ghazali om moralisk relativism

Av Anonym

Frågan om vad som är gott och ont, respektive rätt eller fel har länge varit föremål för tvist. En del hävdar att indelningen i gott och ont är ett mänskligt påfund och att det inte finns något som objektivt kan sägas vara gott eller ont. Andra hävdar att det i människan finns en djupt rotad disposition som hjälper henne att instinktivt skilja mellan det goda och det onda.

Imam Ghazali ansåg inte att handlingar är onda eller goda i sig själva (per se). I boken ”al-Mustasfa” [1] skriver Ghazali att handlingar är goda eller onda för att Gud bestämmer det. Det är t.ex. inte essentiellt fel att ljuga, hur lögnen ska bedömas är beroende av vilka konsekvenser den får [2]. Om det skulle vara essentiellt fel att ljuga skulle det vara det under alla omständigheter, oberoende av konsekvenserna, men vi [3] vet att så inte är fallet. Om en Profet skulle gömma sig för en orättfärdig tyrann, och tyrannen frågade oss var han gömt sig skulle det vara rekommenderat, ja till och med obligatoriskt, att ljuga. Av detta följer att det goda respektive onda hos lögnen beror av kontexten, och lögnen kan därför inte vara ond i sig själv.

Men är inte alla människor överens om att det är gott att t.ex. rädda livet på en drunknande, och om det förhåller sig så kan vi då inte anta att vissa handlingar är goda i sig själva och igenkännliga som sådana av alla?

Imam Ghazali håller med om att alla människor kan ha sådana gemensamma uppfattningar, men han menar att detta inte innebär att handlingen är god i sig själv. Att vi upplever den som god beror på att vi är empatiska varelser. Vi har en förmåga att föreställa oss att vi själva är i den drunknades situation, och vi kan också tänka oss hur vi själva skulle reagera om någon som såg oss drunkna skulle gå sin väg utan att ingripa. Detta finner vi vara olustigt, eftersom det strider mot vår självbevarelsedrift [4]. Vi kan föreställa oss att en drunknande känner på samma sätt inför oss och drar slutsatsen att det är en god sak att rädda en nödställd [5].

Vi socialiseras dessutom att tro att det som är ont är ont under alla omständigheter, vi både hör och upprepar att det verkligen förhåller sig så, och därför känner vi en djupt rotad motvilja mot vissa handlingar. Det man hör i barndomen är som graverat i sten.

Vidare skriver Imam Ghazali att människan inte kan veta vad som är gott eller ont om hon inte har tillgång till Gudomlig uppenbarelse. Han håller alltså inte med om att moralen är subjektiv, eftersom Gud har fastställt det onda och det goda, och bestrider samtidigt att människan själv kan avgöra vad som är gott respektive ont.

Denna syn på gott och ont får stora teologiska konsekvenser. Den som inte har nåtts av det Gudomliga budskapet kommer, enligt Imam Ghazalis åsikt, inte att hållas ansvarig för sina handlingar i det tillkommande livet, oavsett om han har mördat någon eller satt andra vid Guds sida; ”Utan lag, inget brott” [6]. Imamens åsikt har stöd i Koranen: Vi straffar inte ett folk förrän Vi sänt Vårt sändebud [till dem] (17: 15) och ligger i linje med den teologiska skola som grundades av Imam al-Ash’ari [7]. Moralen kan därför sägas vara objektiv, eftersom gott och ont bestäms av Gud, och det finns därför ingen möjlighet att veta vad som är moraliskt riktigt eller förkastligt utom genom uppenbarelsen.

Termerna gott och ont är godtyckliga och för att överhuvudtaget kunna föra en diskussion om dessa ger Imam Ghazali två [8] olika definitioner av gott och ont.

Den första, som också är den allmänt vedertagna, innebär att gott och ont definieras subjektivt. Det som ligger i linje med individens önskningar och begär anses vara gott, och det som strider mot dessa anses vara ont. Detta innebär att en och samma handling kan uppfattas vara både god och ond av olika individer. Människor som definierar gott och ont på detta sätt drar sig inte för att anklaga Gud för att vara ond när det som sker i världen står i strid med deras önskningar.

Enligt den andra definitionen är det goda det som påbjuds eller rekommenderas i sharia. Detta innebär att allt som Gud gör är gott, vare sig det står i strid med människans begär eller inte. Det som bara är tillåtet anses enligt denna definition varken vara gott eller ont.

Imam Ghazali delar således in moralen i två kategorier, beroende på om den hämtas inifrån människan eller utifrån. Den första definitionen är helt och hållet subjektiv, medan den andra kan sägas vara objektiv i ordets vidare bemärkelse.
____________________________

[1] Al-Mustasfa fi ’ilm al-usul
[2] Imam Ghazali tar hänsyn till lögnens konsekvenser, men han var inte en renodlad konsekvensetiker.
[3] Att det står vi i texten beror på att han polemiserar med Mutaziliterna, en välkänd oortodox muslimsk sekt.
[4] Här är utgångspunkten att gott och ont är sådant som stämmer överens med människans önskningar.
[5] Detta betyder givetvis inte att Imam Ghazali ansåg att det var fel att rädda en drunknande. Diskussionen handlar om huruvida mänsklig konsensus innebär att handlingar är goda eller onda i sig själva.
[6] ”Sine lege nulla crime” är en grundläggande princip i internationell rätt. Citatet är en förkortning av ”Nullum crimen, nulla poena sine praevia lege poenali” (Inget brott och inget straff utan [vid tiden för handlingen] existerande strafflag), sagt av den tyske juristen P. J. von Feuerbach (d. 1833)
[7] Ali ibn Ismail Abu al-Hasan al-Ash’ari (260-324 (c:a 873-935)) teolog och grundare av den sunnitiska teologiska skola som också bär hans namn. Han var ättling till följeslagaren Abu Musa al-Ash’ari, må Gud vara nöjd med dem.
[8] Han ger egentligen tre olika definitioner. Den tredje definitionen liknar den andra, med skillnaden att även det som bara är tillåtet i sharia anses vara gott.


Källa: Artikeln har tidigare varit publicerad på www.al-ghazali.org
Dekoration: Detaljer från Kufi kalligrafi från Hakim-moskén i Isfahan, Iran
Texten lyder “الملك لله”, “يا كريم”, “الحمد لله”, och “يا كريم”.