Hadith: Om att påbjuda det goda



Hadtih nr 34 i Imam al-Nawawi’s samling “Fyrtio hadither” lyder:
Det har förmedlats att Abu Sa`id al-Khudriy (må Allah vara nöjd med honom) sagt:

Jag hörde Allah’s Sändebud (må Allah sända välsignelser och fred över honom) säga:
Den av er som ser något otillbörligt bör [1] (ingripa för att) ändra det med sin hand [2]. Kan han inte det, (bör han ingripa) med sin tunga. Kan han inte det (heller, bör han fördöma det) i sitt hjärta, och detta är den svagaste (yttringen av) tro [3].
Muslim förmedlade detta.

Fotnoter:
[1] De lärda är ense om att detta uttrycker ett obligatoriskt påbud.
[2] Dvs. med de medel som står in hans makt.
[3] Med tro (iman) menas här trons frukt i handling, dvs. Islam.

Ur Imam Ibn Daqiq al-´Ids kommentar till hadithen:

Uppmaningen “Må han ändra det!” är en befallning till hela samfundet (umman). Koranen och Sunnan är samstämmiga i att det är nödvändigt (wajib) påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga. Detta räknas som nasiha enligt hadith nr 7:
“Religionen är välmenad maning (nasiha)”

Detta står inte i motsats till Allah’s uttalande i Koranen (al-Ma’ida 5:105): (* Ni är ansvariga för er själva – de som far vilse skadar er inte om ni blivit vägledda. *). Enligt Korantolkarna är betydelsen av denna Aya: Om ni utför vad ni ålagts så skadas ni inte av att andra inte fullgör det. När Allah den Upphöjde i Koranen (al-An`am 5:164) säger: (* Ingen bärare av bördor bär någon annans bördor *) så förstås därav att den troende fullgör sin plikt genom att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga, men det ingår inte i hans uppdrag att få den andre att acceptera det.

Att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga är fard al-kifaya, dvs. om någon i samfundet (umma) fullgör denna skyldighet så befrias hela samfundet från den, och om ingen fullgör den så bär hela samfundet ansvaret. Men det förvandlas till fard al-´ayn (indivduell skyldighet) i de fall då man själv är den ende som känner till saken eller är den enda som kan få slut på ett missförhållande. Om t.ex. om en man ser sin hustru, sitt barn eller sin tjänare göra något otillbörligt är han skyldig att ingripa.

Om man förmodar att ens uppmaning inte kommer att tas emot, fritas man ändå inte från skyldigheten att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga. Allah säger i Koranen:

وَذَكِّرْ فَإِنَّ الذِّكْرَىٰ تَنفَعُ الْمُؤْمِنِينَ

(* Så påminn, för sannerligen, påminnelse gagnar dem som tror. *) (Sura al-Dhariat 51:55)

Man har skyldig att påminna, men man har inte skyldigheten att få den andre att acceptera det. Allah säger:

وَمَا عَلَى الرَّسُولِ إِلَّا الْبَلَاغُ الْمُبِينُ

(* Det åligger Sändebudet endast att framföra Budskapet *) (Sura al-Nur 24:54)

Det krävs inte att man själv är perfekt och följer allt Allah befallt och avhåller sig från det Han förbjudit. Man är skyldig att ge påbjuda det goda under alla omständigheter. I själva verket har man nämligen ålagts både att påminna sig själv och att påminna andra. Den som nöjer sig med att påminna sig själv och inte påminner andra har därför bara utfört halva uppdraget.

I vilka frågor bör en vanlig muslim påbjude det goda?
Att påbjuda det goda och förbjuda det otillbörliga är inte enbart makthavarnas sak, utan varje enskild muslim bör påminna om det han har kunskap om. Att man bör utföra bön och fasta och avhålla sig från äktenskapsbrott och vindrickande är t.ex. uppenbara saker som varje muslim vet och kan påminna om. Allmänheten är däremot inte ålagd att påminna i komplicerade frågor där det krävs ijtihad, utan sådant bör lämnas åt de lärde.

De lärda förbjuder endast sådant som det råder enighet om att det är otillbörligt. De förbjuder inte sådant som det finns meningsskiljaktigheter om det är tillåtet i en annan madhhab. Många lärda har sagt: “Varje mujtahid har rätt” (utifrån sina kriterier). Andra har sagt: “Endast en kan ha rätt, men man kan inte avgöra vem som har fel, och skuldbördan har lyfts från honom.” Att däremot framföra nasiha på ett sätt som undviker skiljaktigheter är bra, och det är rekommenderat att göra det på ett fint sättet.

En viktig samhällsfråga
Sheikh Muhyi al-Din (må Allah visa honom barmhärtighet) sade:

Vet att detta ämne – att påbjuda det goda och förbjuda det otlllbörliga – har till största delen gått förlorat sedan lång tid tillbaka, och av det finns i vår tid endast några få spår kvar. Det är ett oerhört viktigt ämne, genom vilket (islamiskt) matutövande sker och som utgör grunden för det. När illgärningar breder ut sig (i samhället) drabbar resultatet både de goda och de onda, och om man inte den orättfärdiges hand stoppas kan det hända att Allah straffar dem alla. Allah den Upphöjde har sagt:

فَلْيَحْذَرِ الَّذِينَ يُخَالِفُونَ عَنْ أَمْرِهِ أَن تُصِيبَهُمْ فِتْنَةٌ أَوْ يُصِيبَهُمْ عَذَابٌ أَلِيمٌ

(* De som vill sätta sig emot hans befallningar bör ta sig i akt; de skall få utstå [hårda] prövningar [i denna värld] och ett plågsamt straff väntar dem [i nästa liv]. *) (Sura al-Nur 24:63)

Det är därför nödvändigt för den som söker livet efter detta och som strävar efter att behaga Allah – upphöjd och majestätisk är Han – att ta detta ämne på allvar. Däri ligger oerhört stor nytta, särskild eftersom det mesta redan försvunnit. Man ska inte vara rädd för dem som motsätter sig att man återupprättar dess ställning, ty Allah den Upphöjde har sagt:

وَلَيَنصُرَنَّ اللَّـهُ مَن يَنصُرُهُ ۗ إِنَّ اللَّـهَ لَقَوِيٌّ عَزِيزٌ

(* Allah kommer helt visst att sända seger till dem som stödjer Hans sak. Allah är mäktig och stor! *) (Sura al-Hajj 22:40)

Vet att belöningen ges i förhållande till ansträngningen. Och man ska inte heller underlåta detta p.g.a. vänskap och kärleksband, ty människans vän är en som strävar efter att bygga upp något åt henne i nästa liv, även om det medför att hon får avstå från något i detta liv; och hennes fiende är den som strävar efter att omintetgöra eller orsaka förlust för henne i livet efter detta, även om det medför gagn för henne i detta liv.

Hur påminner man?
Den som befaller det goda och förbjuder det onda måste göra det på ett fint och vänligt sätt, så att det får avsedd effekt. Imam al-Shafi`i (r) sade:
“När man förmanar sin broder i enskildhet, renar och förädlar man honom, men förmanar man honom offentligt exponerar man hans brister och skämmer ut honom.”

Att påtala bedrägerier
Någon som många försummar gällande detta ämne: Om man ser någon i färd med att sälja en vara som är defekt utan att han påtalar felet, så ligger på ens ansvar att fördöma detta och upplysa köparen om felet, ty “Religion är välmenad maning”, och att inte ge nasiha i en sådan situation innebär att man gör sig delaktig i en ohederlig affär.

Man bör inte spionera – utom för att förhindra övergrepp
Man ska inte forska och leta efter fel, och man behöver inte gå in och undersöka sådant man bara misstänker kan vara otillbörligt, men när man råkar bli vittne till bör man rätta till det.

Al-Mawardi sade:
Man är inte skyldig att lägga sig i och spionera – utom då en en person som man anser är tillförlitlig talar om att någon fört en man till en avskild plats för att döda honom, eller (är ensam med) en kvinna för att begå äktenskapsbrott med henne. I sådana fall är det tillåtet att spionera och ta initiativ till att undersöka och avslöja saken, för att förhindra något (otillbörligt) som ännu inte hunnit ske.

“Den svagaste yttringen av Imam”
Orden “Kan han inte det (heller, bör han fördöma det) i sitt hjärta, och detta är den svagaste [yttringen av] tro”: innebär att detta är den minst yttringen av avståndstagande, och gör man inte ens det har har man nått den nedersta nivån av Iman. Här syftar Iman på trons frukt i handling, dvs. på Islam. En annan version av hadithen lyder:
“Bortom det finns inte ens så mycket som ett senapsfrö av Iman.” (Muslim)

Om man fruktar för liv och lem är man fri från ansvar
Hadithen visar att den som fruktar att bli dödad eller slagen inte är skyldig att ingripa för att ställa tillrätta. Detta är vad tidigare och senare lärda sagt, och endast några som gått till överdrift anser att fruktan inte utgör någon ursäkt.

[wpspoiler name=”شرح الحديث بالعربية” style=”ui-lightness” closebtn=”إخفاء”]

[ عن أبي سعيد الخدري رضي الله عنه قال : سمعت رسول الله صلى الله عليه وآله وسلم يقوم : من رأى منكم منكرا فليغيره بيده فإن لم يستطع فبلسانه فإن لم يستطع فبقلبه وذلك أضعف الإيمان ] رواه مسلم

أورد مسلم هذا الحديث عن طارق بن شهاب قال : أول من بدأ بالخطبة يوم العيد قبل الصلاة مروان فقام إليه رجل فقال : الصلاة قبل الخطبة فقال : قد ترك ما هناك فقال أبو سعيد : أما هذا فقد قضى ما عليه : سمعت رسول الله صلى الله عليه وسلم يقول : [ من رأى منكم منكرا فليغيره إلى آخره ] وفي هذا الحديث دليل على أنه لم يعمل بذلك أحد قبل مروان

فإن قيل : كيف تأخر أبو سعيد عن تغيير هذا المنكر حتى أنكره هذا الرجل ؟ قيل : يحتمل أن أبا سعيد لم يكن حاضرا أول ما شرع مروان في تقديم الخطبة وأن الرجل أنكره عليه ثم دخل أبو سعيد وهما في الكلام ويحتمل أنه كان حاضرا لكنه خاف على نفسه إن غير : حصول فتنة بسبب إنكاره فسقط عنه الإنكار ويحتمل أن أبا سعيد هم بالإنكار فبدره الرجل فعضده أبو سعيد والله أعلم وقد جاء في الحديث الآخر الذي اتفق عليه البخاري ومسلم وأخرجاه في باب صلاة العيدين : أن أبا سعيد هو الذي جذب بيد مروان حين أراد أن يصعد المنبر وكانا جميعا فرد عليه مروان بمثل ما رد هنا على الرجل فيحتمل أنهما قضيتان وأن قوله [ فليغيره ] فهو أمر إيجاب بإجماع الأمة وقد تطابق الكتاب والسنة على وجوب الأمر بالمعروف والنهي عن المنكر وهو أيضا من النصيحة التي هي الدين وأما قوله تعالى : { عليكم أنفسكم لا يضركم من ضل إذا اهتديتم } فليس مخالفا لما ذكرنا لأن المذهب الصحيح عند المحققين في معنى الآية الكريمة أنكم إذا فعلتم ما كلفتم به لا يضركم تقصير غيركم مثل قوله : { ولا تزر وازرة وزر أخرى } وإذا كان كذلك فمما كلف به المسلم الأمر بالمعروف والنهي عن المنكر فإذا فعله ولم يمتثل المخاطب فلا عتب بعد ذلك فإنما عليه الأمر والنهي لا القبول والله أعلم

ثم إن الأمر بالمعروف والنهي عن المنكر فرض كفاية إذا قام به من يكفي سقط عن الباقي وإذا تركه الجميع أثم كل من تمكن منه بلا عذر ثم إنه قد يتعين كما إذا كان في موضع لا يعلم به إلا هو أو لا يتمكن من إزالته إلا هو وكمن يرى زوجته أو ولده أو غلامه على منكر ويقصر قال العلماء : ولا يسقط الأمر بالمعروف والنهي عن المنكر لكونه لا يقبل في ظنه بل يجب عليه فعله قال الله تعالى { وذكر فإن الذكرى تنفع المؤمنين } وقد تقدم أن عليه أن يأمر وينهى وليس عليه القبول قال الله تعالى { ما على الرسول إلا البلاغ } قال العلماء : ولا يشترط في الآمر بالمعروف والناهى عن المنكر أن يكون كامل الحال ممتثلا ما يأمر به مجتنبا ما ينهى عنه بل عليه الأمر وإن كان مرتكبا خلاف ذلك لأنه يجب عليه شيئان : أن يأمر نفسه وينهاها وأن يأمر غيره وينهاها فإذا أخذ بأحدهما لا يسقط عنه الآخر قالوا : ولا يختص الأمر بالمعروف والنهى عن المنكر بأصحاب الولاية بل ذلك ثابت لآحاد المسلمين وإنما يأمر وينهى من كان عالما بما يأمر به وينهى عنه فإن كان من الأمور الظاهرة مثل الصلاة والصوم والزنا وشرب الخمر ونحو ذلك فكل المسلمين علماء بها وإن كان من دقائق الأفعال والأقوال وما يتعلق بالإجتهاد ولم يكن للعوام فيه مدخل فليس لهم إنكاره بل ذلك للعلماء والعلماء إنما ينكرون ما أجمع عليه أما المختلف فيه فلا إنكار فيه لأن على أحد المذهبين : أن كل مجتهد مصيب وهو المختار عند كثير من المحققين وعلى المذهب الآخر : أن المصيب واحد والمخطئ غير متعين لنا والإثم موضوع عنه لكن على جهة النصيحة للخروج من الخلاف فهو حسن مندوب إلى فعله برفق

قال الشيخ محي الدين رحمه الله : واعلم أن باب الأمر بالمعروف والنهي عن المنكر قد ضيع أكثره من أزمان متطاولة ولم يبق منه في هذه الأزمان إلا رسوم قليلة جدا وهو باب عظيم به قوام الأمر وملاكه وإذا كثر الخبث عم العقاب الصالح والطالح وإذا لم يأخذوا على يد الظالم أوشك أن يعمهم الله بعذاب قال الله تعالى { فليحذر الذين يخالفون عن أمره أن تصيبهم فتنة أو يصيبهم عذاب أليم } فينبغى لطالب الآخرة والساعي في تحصيل رضى الله عز وجل أن يعتني بهذا الباب فإن نفعه عظيم لا سيما وقد ذهب معظمه ولا يهابن من ينكر عليه لارتفاع مرتبته فإن الله تعالى قال : { ولينصرن الله من ينصره } واعلم أن الأجر على قدر النصب ولا يتركه أيضا لصداقته ومودته : فإن الصديق للإنسان هو الذي يسعى في عمارة آخرته وإن أدى ذلك إلى نقص في دنياه وعدوه من يسعى في ذهاب آخرته أو نقصها وإن حصل بسببه نفع في دنياه

وينبغى للآمر بالمعروف والناهي عن المنكر أن يكون من ذلك برفق ليكون أقرب إلى تحصيل المقصود فقد قال الإمام الشافعي رحمه الله تعالى : من وعظ أخاه سرا فقد نصحه وزانه ومن وعظه علانية فقد فضحه وشانه
ومما يتساهل الناس فيه من هذا الباب : ما إذا رأوا إنسانا يبيع متاعا أو حيوانا فيه عيب ولا يبينه فلا ينكرون ذلك ولا يعرفون المشتري بعيبه وهم مسؤولون عن ذلك فإن الدين النصيحة ومن لم ينصح فقد غش وقوله صلى الله عليه وسلم : [ فليغيره بيده فإن لم يستطع فبلسانه فإن لم يستطع فبقلبه ] معناه : فلينكره بقلبه وليس ذلك بإزالة وتغيير لكنه هو الذي في وسعه وقوله [ وذلك أضعف الإيمان ] معناه – والله أعلم – أقله ثمرة
وليس للآمر بالمعروف والناهي عن المنكر البحث والتفتيش والتجسس واقتحام الدور بالظنون بل إن عثر على منكر غيره وقال الماوردى : ليس له أن يقتحم ويتجسس إلا أن يخبره من يثق بقوله أن رجلا خلا برجل ليقتله أو امرأة ليزنى بها فيجوز له في مثل هذه الحال أن يتجسس ويقدم على الكشف والبحث حذرا من فوات ما لا يستدركه
قوله [ وذلك أضعف الإيمان ] قد ذكر أن معناه أقله ثمرة وقد جاء في رواية أخرى [ وليس وراء ذلك من الإيمان حبة خردل ] أي لم يبق وراء ذلك مرتبة أخرى والإيمان في هذا الحديث بمعنى الإسلام

وفي هذا الحديث دليل على أن من خاف القتل أو الضرب سقط عنه التغيير وهو مذهب المحققين سلفا وخلفا وذهبت طائفة من الغلاة إلى أنه لا يسقط وإن خاف ذلك

[/wpspoiler]


Källa: Arabisk text: Ibn Daqiq al-´Id: Sharh al-Arba´in al-Nawawiyya
Översättning till svenska: bmk © 2012
Recitation: Qari Yasir ibn Ahmad al-Faylakawi – القارئ ياسر الفيلكاوي
Se även: http://nawawi.nur.nu