Dhahabi: Att besöka Profeten i Madina

Al-Dhahabi: Om att besöka Profetens grav i Madina
Ur: “Al-Dhahabi” av Gibril F. Haddad
Översatt av bmk

Al-Hafizh Shams al-Din al-Dhahabi skriver i Siyar al-Nubula [1]:

“Al-Hasan ibn al-Hasan ibn `Ali berättar att han såg en man som stod framför det hus som rymmer Profetens grav – må Allah sända välsignelser och fredshälningar till honom – och nedkallade Allah’s välsignelser över honom, varpå han sade till mannen: ”Gör du så, när Allah’s Sändebud sagt: ‘Gör inte (besöket vid) en grav till en högtid (`id), och gör inte era hus till gravar, utan nedkalla välsgnelser över mig varhelst ni befinner er.’” Denna berättelse är mursal (följeslagaren saknas i berättarkedjan), och vad al-Hasan framlägger i sitt utlåtande är värdelöst som bevis, ty den som med ödmjukhet och undergivenhet står inför den välsignade kammaren (hujra) och nedkallar välsignelser över Profeten – må Allah sända välsignelser och fredshälsningar till honom – ack hur salig är inte den! Han har fulländat sitt besök och smyckat det med ödmjukhet och kärlek, och han har utfört ett större mått av dyrkan än den som nedkallar välsignelser över Profeten – må Allah sända välsignelser och fredshälningar till honom – i en bön från sitt eget hemland. Det beror på att den som utför besöket får belöning både för att han besöker honom och för att han nedkallar välsgnelser över honom, medan de som nedkallar välsignelser över honom från världens olika hörn får belöning enbart för bönen om välsignelser över honom. Och över den som nedkallar välsignelser över honom en gång sänder Allah tio välsignelser.

Men en person som besöker Profeten – må Allah sända välsignelser och fredshälningar till honom – och inte iakttar adab (det goda uppträdandet) under sitt besök, eller faller ned inför graven eller gör något som ligger utanför den heliga Lagen, en sådan person har gjort både gott och ont. Han bör tillrättavisas varsamt. Allah är förlåtande och barmhärtig. Vid Allah! En muslim skulle inte bringas att tappa fattningen,uttrycka jämmer och klagan, kyssa väggarna och gråta mycket om det inte var för att han älskar Allah och Hans Profet. Hans kärlek är kriteriet, och det är kännetecknet som skiljer Paradisets folk från Eldens folk. Besöket vid hans grav är bland de bästa av de handlingar som för honom närmare Allah.

Vad gäller resor för att besöka Profeternas och helgonens gravar, så tillstås det visserligen att det inte finns någon tillåtelse till det, p.g.a. Profetens – må Allah sända välsignelser och fredshälningar till honom – uttalande: “Riddjur sadlas endast för (att bege sig till) tre moskéer”, men att sadla riddjur för att besöka Profeten – må Allah sända välsignelser och fredshälningar till honom – medför oundvikligen att man sadlar dem för att besöka moskén, vilket är tillåtet i Lagen utan invändning, ty man får inte tillgång till hans kammare utan att passera genom moskén. Besökaren må därför först hälsa moskén, och sedan vända sig för att hälsa moskéns herre. Må Allah giva oss detta, och er också, Amin!”

I artikeln som ägnas Ahmad ibn `Abd al-Mun`im al-Qazwini [2], skriver al-Dhahabi följande rader:

Ahmad ibn al-Mun`im berättade för oss… [via sin överföringskedja] från Ibn `Umar att den senare ogillade att man rörde vid Profetens grav — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom. Jag säger: Han ogillade det därför att han ansåg att det visade bristande respekt. Ahmad ibn Hanbal tillfrågades angående att vidröra och kyssa Profetens grav — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom — och han såg inget fel i det. Han son `Abd Allah berättade detta från honom. Om någon frågar: “Varför gjorde inte Följeslagarna så?” svarar vi: Därför att de kunde se honom med sin egna ögon då han var i livet, åtnjöt hans omedelbara närvaro, kysste hans verkliga hand, nästan slogs om om vattnet som blev över efter hans tvagning, delade hans skira hår på Hajj-dagen, och om han spottade föll hans saliv alltid i någons hand, som då kunde styka den över sitt ansikte. Eftersom vi inte fått den omätliga ynnesten att ta del av detta, kastar vi oss över hans grav som ett uttyck för överlämnande, vördnad, längtan att förbindas med honom – ja, även att kyssa den. Ser du inte vad Thabit al-Bunani gjorde när han kysste Anas ibn Maliks hand och lade den över sitt ansikte och sade: ”Detta är den hand som vidrört Allah’s Sändebuds hand”? Muslimer rörs till sådana saker endast p.g.a.deras ytterliga kärlek till Profeten — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom –, eftersom de befallts att älska Allah och Hans Profet — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom — mer än sina egna liv, sina barn, och alla andra människor, sin egendom, och Paradiset och dess jungfrur. Det finns även troende som älskar Abu Bakr och Umar mer än sig själva.

Ser du inte att Följeslagarna, i sitt övermått av kärlek till Profeten — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom — frågade honom: “Ska vi falla ned inför dig?” och han svarade nej, men hade han gett dem tillåtelse skulle de ha falllit ned inför honom som ett tecken på yttersta respekt och vördnad, så som Profeten Yusufs bröder föll ned inför honom. På liknande sätt faller muslimer ned inför Profetens grav — må Allah sända välsignelser och fredshälsningar över honom — med avsikten att upphöja och vörda honom. En person kan absolut inte anklagas för att var icke-troende på grund av detta (la yukaffaru aslan), men han visar inte lydnad för Profeten [dvs. för Profetens befallning till Följeslagarna]. Må han därför informeras om att det är förbjudet. Samma sak gäller för den som ber i rikning mot graven.”

—–

[1] Al-Dhahabi, Siyar (Arna’ut ed. 4:484-485). Shaykh Shu`ayb Arna’ut kommenterar: ”Med denna utvikning avser han att motbevisa sin Sheikh Ibn Taymiyya.”
[2] Al-Dhahabi, Mujam al-Shuyukh (1:73 #58)

Ursprunglig artikel: http://www.sunnah.org/history/Scholars/al_dhahabi.html