Vad är en madhhab? | Sh. Nuh Keller

Vad är en Madhhab?
Varför är det nödvändigt att följa en?

© Nuh Ha Mim Keller 2000
Översättning: Samir Muric´

Ordet madhhab härstammar från ett arabiskt ord som betyder ”att gå” eller ”att ta som en väg”, och detta refererar till en mujtahids val i beträffandet av ett antal olika tolknings möjligheter i härledandet av Allahs lag från de primära texterna från Kur’anen och hadith för en särskild fråga.

I större bemärkelse representerar en madhhab den fullständiga lagskolan av en speciell mujtahid Imam, såsom Abu Hanifa, Malik, Shafi’i, eller Ahmad—tillsammans med många först-rankade lärda som kom efter var och en av dessa i deras respektive skolor, som kontrollerade deras bevis och förfinade och förbättrade deras verk.

Mujtahid Imamerna var således förklarare, som verkställde Kur’anen och Sunnan i de speciella shar’ia bestämmelser som i våra liv är enhälligt kända som fiqh eller ”Juridik”.

I vår relation till vår din eller ”religion”, är denna fiqh bara en del av det, därför att den religiösa kunskapen av Islamiska trosläror är Allahs enhet, Hans änglar, skrifter, budbärare, Muhammads profetkall (må Allahs nåd och välsignelser ge honom fred) osv. Allesamman kan erhålla denna kunskap direkt från Kur’anen och hadith, och så att säga även i fallet med en sekundär typ av kunskap, de av generella Islamiska etniska principer att göra gott, undvika det onda, samarbeta med andra i goda arbeten, och så vidare.

Varje Muslim kan ta dessa generella principer, som formar den största och mest viktigaste delen av hans religion, från Kur’an och hadith.

Den tredje typen av kunskap är den av specifik förståelse av särskilda heliga befallningar och förbud som kompletterar shar’ian. Här, på grund av både naturen och det fullständiga antalet av Ku’ran och hadith texter som är involverade, skiljer sig folk i den lärda kapaciteten att förstå och härleda bestämmelser från dem. Men alla vi är beordrade att leva i enlighet med dem i våra liv, i lydnad till Allah, och således är Muslimerna av två typer, de som göra detta på egen hand, och de är mujtahid Imamer, och de som måste göra detta på något annat sätt, detta, genom att följa en mujtahid Imam, i enlighet med Allahs Ord i Surah al-Nahl,

”Fråga de som vet, om ni inte vet” (Kur’anen 16:43),

Och i Surah al-Nisa,

”Om de hade hänvisat det till Sändebudet och till de med auktoritet ibland dem, Då skulle de vars uppgift det är att ta reda på det ha vetat angelägenheten” (Kur’anen 4:83),

Där frasen, ”de vars uppgift det är att ta reda på det”, uttrycker orden ”alladhina yastanbitunahu minhum”, hänvisar till de som besitter kapaciteten att dra slutsatser direkt från bevisen, vilket kallas istinbat på arabiska.

Dessa och andra verser och hadither förpliktigar den troende som inte är på den nivån av istinbat, eller som direkt erhåller bestämmelser från Kur’anen och hadith, att fråga och följa någon som är på denna nivå i sådana bestämmelser. Det inte svårt att se varför Allah har förpliktat oss att fråga experter, därför att om var och en av oss hade ansvarat personligen för att utvärdera alla de primära texterna i samband med varje fråga, hade en livstid av studerande knappt varit nog för det, och man skulle varit tvungen att ge upp tjänandet av det som man behöver för att leva eller att ge upp ens din, vilket är därför som Allah säger i Surah al-Tawba, i kontexten av jihad:

“Inte alla de troende bör gå ut för att kriga. Av varje sektion av dem, varför går inte en del ut så att de resterande kan erhålla kunskap om religionen och varna sitt folk vid deras återkomst, så att de kanske är på sin vakt.” (Ku’ranen 9:122)

Slogan som vi idag hör om ”Följandet av Ku’ran och sunnah istället för följande av madhhabs” är bred för sin beteckning, därför att alla håller med om att vi måste följa Kur’anen och vår Profets Sunnah (Må Allah välsigna honom och ge honom fred). Poängen är att Profeten (Må Allah välsigna honom och ge honom fred) inte längre är vid livet för att kunna lära oss, och allting vi har från honom, antingen haditherna eller Kur’anen, har förmedlats till oss genom Islamiska lärda. Så det är ingen fråga om man antingen eller inte ska ta vår din från lärda, men snarare, från vilka lärda. Och detta är anledning till varför vi har madhhabs i Islam: på grund av förträffligheten och överlägsenheten av lärdomen av mujtahid imamerna—tillsammans med de traditionella lärda som har följt var och en av deras skolor och bedömt och förbättrat deras verk efter dem—har bemött testet av lärdomlig utforskning och vunnit förtroendet av tänkande och praktiserande Muslimer från alla århundraden av Islamisk storhet. Anledning till varför madhhabs finns, fördelen med dem, förr, idag, och i framtiden, är därför att de tillhandhåller tusentals av juridiska, kunskapsgrundande svar till Muslimernas frågor på hur man ska lyda Allah. Muslimerna har insett att följa en maddhab innebär att följa en superlärd som inte endast hade en omfattande kunskap om Kur’anen och hadith texterna i samband till varje utfärdande som han gav sin bedömning på, men som även levde i en tid ett millennium närmare Profeten (Må Allah välsigna honom och ge honom fred) och hans Kompanjoner, när taqwa eller ”Gudsfruktan” var normen—både av vilka konditionerna är i slående kontrast till den tillgängliga lärdomen idag.

Samtidigt som ropet på en återvändning till Kur’an och sunnah är en attraktiv slogan, är det i verkligheten ett hopp baklänges, ett rop att överge århundraden av detaljerade, fall-till-fall islamisk lärdom i finnandet och bokstaveringen från de befallningar från Kur’anen och sunnahn, en högt förfinad, tvärvetenskaplig insats av mujtahider, hadith specialister, Kur’aniska exegetiker, ordboksförfattare, och andra mästare av den islamska rättsläran. Att överge frukterna av denna forskning, den islamiska shari’an, för följandet av nutida sheikher som, utan hänsyn till påståendena, inte är på den nivån som deras föregångare, är en ersättning av någonting prövat och bevisat för någonting bäst prövat.

Retoriken för följningen av shar’ian utan att följa en särskild madhhab är som en person som går till en bilförsäljare för att köpa en bil, men som insisterar att det inte blir något känt märke – ingen Volkswagen eller Rolls-Royce eller Chevrolet–men hellre ”en bil, äkta och simpel”. En sådan person vet inte riktigt vad han vill; Bilarna på parkeringen kommer inte på det sättet, och bara i sorter. Försäljaren må bli förlåten ett obetydligt leende, och han kan endast peka ut att de sofistikerade produkterna kommer från sofistikerade tillvägagångssätt av produktioner, från fabriker med en avdelning av arbete bland de som testar, producerar, och monterar de många delarna av den slutliga produkten. Det ligger i naturen av sådan kollektiv mänsklig insats att producera något avlägset bättre än någon av oss någonsin själv kunde ha producerat från början, även om vi hade givits en smedja och verktyg, och femtio år, eller till och med tusen år, och så är det även med shari’an, som är mer komplicerad än någon bil därför att den har att göra med världsalltet av mänskliga handlingar och ett brett urval tolkningar av heliga texter. Detta är varför förkastning av den monumentala lärdomen av madhhabs i inverkandet av Kur’anen och sunnah med påbudet att anta förståelsen av en nutida sheykh är inte endast en felaktig åsikt. Det är att skrota en Mercedes för en go-cart.


Ursprunglig artikel: http://masud.co.uk, alternativ länk