Ibn Taymiyya (d. 728 H. i Damaskus)

Vem var Ibn Taymiyya?

B. Muhammad © 2005

Ingress
Älskad och hatad, geniförklarad och förkastad som heretiker, ömsom gynnad av makthavarna och ömsom fängslad, nationens hjälte och dess intoleranta splittrare – vem var egentligen denne märklige man?

Enligt sina beundrare var han

“imamen, den noble, mästerlige, gudfruktige, rene, fromme, som behärskade båda vetenskaper (hadith och fiqh) och båda grundpelare (Boken och sunnan) med träffsäkerhet och precision. Han var ett skarpt svärd mot religionsförnyarna, en auktoritet som fastställde de religiösa angelägenheterna, och den store befälhavaren över det goda och undertryckaren av det onda.” (Badr al-Din al-`Aini)

“Vår mästare, vår sheikh, vår imam, vår lärde, den unike, hafizh, mujtahid, zahid, `abid, förebilden, imamernas imam, nationens förebild, de lärdas tecken, profeternas arvtagare, den siste mujtahiden, unik religionslärd, en välsignelse för Islam, de troslärdas bevis, utplånare av heretiker, begåvad med upphöjda och underbara kunskaper, återupplivare av sunnan” (al-Zamalkani)

Andra beskrev honom som

“…en tjänare som Allah övergivit, vilseledd, förblindad, dövad och förödmjukad” ” (ibn Hajar al-Haytami), som “svalt filosofernas gift många gånger om” (al-Dhahabi), och vars blotta omnämnande som “sheikh al-Islam” leder till kufr (`Ala’ al-Din al-Bukhari);

…en “heretiker som är vilseledd och vilseleder (mubtadi` dall mudill), ignorant och ondskefylld (jahilun ghalun) …må Allah skydda oss från hans likars väg, lära och handling” (Ibn Hajar al-Haytami)

Var han en återupplivare av sunnan, som försvarade imam Ahmad’s rena traditionalistiska arv mot teologisk kalam (så Makdisi) – eller var han (enligt al-Bouti) en innovatör, infekterad av just det sofistiska gift som han han fördömde hos andra?

Var han en lärjunge i Sheikh Abdul Qadir’s tariqa (Maqdisi) eller var han den sufi-fientliga drake som modern “salafiyyah” manar fram?

Var han en andlig befriare från institutionaliserade dogmer (som de mer liberala bland hans sentida beundrare vill se) eller en hård och oböjlig “fundamentalist”?

Kanske var han något däremellan – och kanske var han allt detta samtidigt. Den som möter honom i hans skrifter, och de biografiska anteckningar om hans liv och hans samtid som finns bevarade, slås först av komplexiteten och mängden av tillsynes motstridig information. Men efterhand framträder en mer nyanserad bild av en personlighet som i sig förenat och syntetiserat många motsägelsefyllda drag. Det är denna bild vi här vill försöka teckna, genom att närma oss Ibn Taymiyyah från det historiska hållet – medan vi lämnar de teologiska resongemangen åt dem som är bättre skickade därtill.

Kort levnadsteckning
Ibn Taymiyyah, vars fullständiga namn är: Taqi al-Din Abu al-’Abbas Ahmad ibn ‘Abd al­Halim ibn ‘Abd al-Salam al-Harrani al-Dimashqi; föddes år 661 i en liten by nära den nuvarnde gränsen mellan Turkiet och Iraq, som några år senare invaderades av mongolerna. Familjen flydde till Damascus – den tidens centrum för islamisk lärdom. Hans far var en lärd man, som blev verksam vid Dar al-Hadith i Damascus. Av honom fick Ibn Taymiyyah en god grundutbildning i Hanbali fiqh, samtigt som han undervisades i andra islamiska vetenskaper. Vid faderns död år 682 efterträddes han av sonen – då 22 år gammal – som lärare vid Dar al-hadith och började även undervisa i Koranexeges i Ummayah-mosken. År 691 vallfärdade han till Mekka oich Medina, och några år senare (år 695) efterträdde han sin lärare Zayn al-Din ibn Munajja vid Madrasah Hanbaliyyah i Damascus.

Redan som ung väckte han uppseende genom sitt okonventionella sätt att ge fatwa, där har rörde sig fritt över lagskolornas gränser, samtidigt som han ådrog sig kritik då hans egen Korantolkning frångick den förhärskande Ash`aritiska trosläran.

År 698 skrev han sin Fatwa Hamawiyya , en `aqida-text som var starkt polemisk mot Ash`ari-läran, som företräds av Ahl al-Sunna wa al-Jama`a.

Om vad som sedan hände går beskrivningarna isär.

År 705 kallades han till sultanen igen för att diskutera sin `Aqida-text “al-Wasitiyyah”. – “Folket sände honom till Egypten för att utverka skydd från Sultanen” heter det i neo-salafistska historieskrivingen.

Ibn Kathir beskriver i sin krönika “al-Bidaayah wa al-Nihaayah” tre sittningar som ägde rum mellan Ibn Taymiyyah och samtida lärda, som starkt motatte sig hans teser. Bland dem fanns bl.a. hans vän berundrare, al-Zamalkani. Diskussionen gällde främst hur man ska förstå Allah’s Egenskaper. De “salafitiska” levnadsteckningarna tonar ner dessa förhör, och ger istället stort utrymme åt hans insatser i Damascus’ försvaret mot mongolerna under de påföljande åren, som sedan följdes upp med ideologisk och handgriplig strid mot både muslimska och icke-muslimska minoriteter, som gått mongolernas ärenden.

Efter denna konfrontation lämnade han Damascus och reste till Cairo, där han ådrog sig de lärdas vrede med sin tolkning av Allah’s Tron. Sultanen förbjöd allt tal om `aqida för att undvika fitna. Han återvände därefter till Damascus, men förlorade sin ämbete vid Hanbaliyyah. Åren därpå han fänglsades han under ett flertal kortare perioder, tills han till sist fick utstå en längre fängelsevistelser under åren 705-707. Efter ett maktskifte 709 föll han i onåd och tvingades i exil till Alexandria. Då sultanen återinsattes återvände han till Egypten och fick återupprättelse, varpå han återvände till Damascus (~713) och återupptog sin verksamhet vid Hanbaliyyah.

Han hade vunnit – om inte en seger – så åtminstone så mycket acceptans för sina oortodoxa läror, att under en tid kunde arbeta ostört.

Under den påföljande tiden inriktades hans verksamhet mer och mer på frågor kring tasawwuf. Hans mångårige vän och beundrare, hadith-mästaren al-Dhahabi, skrev under denna tid ett brev där han rådde Ibn Taymiyyah till besinning. Det som kom bägaren att rinna över var uttalandena om Profetens (sallAllahu `aleihi wa sallam) status som ledde till hans slutliga fall. al-Dhahabi, som delat hans åsikter på många punkter (om än i mera försiktiga ordalag) motsade honom klart i denna fråga.

Trots de lärdas invändnignar, och makthavarnas ingripanden för att undvika fitna, växte Ibn Taymiyyah’s poplaritet bland allmänheten.

År 726 fängslades Ibn Taymiyyah och fråntogs papper och penna. Hans sista tid bemskrivs i detalj av den då 27-åreige lärjungen Ibn Kathir, som stod vid hans sida under denna tid.

Han gick bort 728 H. Mängden som följde hans sista färd har uppskttades av Ibn Kathir till mellan 60 och 100-tusen, ett anmärkningsvärt antal med hänsyn till att Damaskus’ befolkning på den tiden uppgick till mindre än en miljon personer.

Ibn Taymiyya begravdes på sufi-gravplatsen i Baramke i det som idag är centrala Damascus. När denna plats på 1970-talet jämnades med marken för att ge plats åt ett modern förlossningssjukhud, lade de Saudiska regeringen en in särskild ansökan att Ibn Taymiyyas grav skulle bevaras. Så skedde ocskå, och man kan än idag besöka den.

Ibn Taymiyyah’s skarpsinne
Al-Dhahabi sade:
“Ibn Taymiyya betraktades av sina vänner som en ond Anti-Christ och otrogen, medan större delen av de lärda och eliten ansåg att han var en framstående, lysande och lärd förnyare (mubtadi` fadil muhaqqiq bari`)”

Det går en hårfin gräns mellan oförväget nytänkande och heresi. Ibn Taymiyya provocerade och polariserade hans samtid, både med sitt budskap och med sin personlighet – och fortsätter att göra det in i vår tid.

Få har förnekat ofantliga minne, kunskap, skarpsinne och oförvägenhet.

Hans utomordentliga minne tillät honom att med lätthet lära sig stora mängder hadith och deras överföringskedjor – något som väckte beundran hos hans samtida.
“När jag mötte Ibn Taymiyya såg jag en man som hade alla vetenskaper framför sina ögon, had tog vad han ville fråm dem och lämnade vad han ville.”
(Al-Hafidh Ibn Daqiq al-Eid, cit i ‘al-Bidaayah wan Nihaayah’ (14/27) av Ibn Kathir och ‘Dhail `alaa Tabaqat al-Hanabila’ (2/392) av ibn Rajab. )

Han framhölls som hadithvetenskapens fanbärare, och påstods vara mera kunnig i någon rättsskola än deras egna företrädare under någon tid i historien.

Ja, han sades vara mera kunnig i de olika lagskolornas rättslära än de som följde dessa rättsskolor, både i hans egen tid och i alla andra tider. (‘Al-Bidaayah wa al-Nihaayah’ (14/118-119) av Ibn Kathir.)

Han var en brilliant talare, övertygande och snabbtänkt – en samtida debattör sade t.ex. om honom:
“Du är som en frsik vind, var gång jag försöker fatta tag i dig vid någon punkt går du snabbt vidare till nästa.” (Safiuddin al-Hindi)

Men just detta blev honom också till förfång.
“Hans kunskap var större än hans förstånd”
[Waliyy-ud-Din ibn Zayin al-Din al-`Iraqiyy (d. 806 H.) i “Al-‘Ajwibat-ul-Mardiyyah”]

Till viss del var det kanske
“ett resultat av hans (Ibn Taymiyyah’s) arrogans och självgodhet, omåttliga behag i att vara de lärdas ledare, och förakt för stora personligheter” att “folk i Egypten och Sham [började] hata och nedvärdera honom, och anklagade honom för lögn och otro”

Orden al-Din al-Dhahabi’s, en av dem som stod honom närmast och kände honom bäst.

Enligt en beskrivning av en annan samtida Hanbali lärd:
“På bara en kort stund kunde han ta fram material från Boken och Sunnan, den arabiska språkvetenskapen, och filosofiska tankegångar, som ingen annan skulle kunna ta fram under flera sessioner. Det var somom dessa vetenskaper stod tätt framför hans ögon, och han kunde ta för sig av dem som han ville. Men det kom en tid då hans följeslagare gick till överdrift i att upphöja honom, och dettta drev honom till självgodhet, tills han til slut blev högmodig inför sina medmänniskor. Han var övertygad om att han var en mujtahid (en rättslärd med förmåga att göra egna omdömen baserade på källmaterial), och började motsäga alla små eller stora, tidigare eller samtida lärda, tills han gick tillbala till `Umar (må Allah finna behag i honom) och fann hel hon honom.”
Najm al-Din Sulayman ibn `Abd al-Qawi al-Tufi al-Hanbali, citerad av Ibn Hajar’s al Asqalani i al-Durar al-Kamina (1:153-155)

Han kritiserade inte bara `ulema av sn egen tid, utan även Profeten Muhammad’s (fred och välsignelse var med honom) närmaste följeslagare, särskilt `Ali ibn Abi Talib (må Allah vara nöjd med honom), och diskuterade deras “fel”. Detta tänkande honom ledde till slut till att öppet nedvärdera själva Profetens (fred och välsignelser vare med honom) och ifrågasätta hans rang och ställning. Han påstod t.ex. att den som besöker Profeten i Medina begår en otillåten innovation.

Själv var han övertygad om att han inte gjorde något annat än att försvara Boken och sunnan, och man kan säga att han led martyrdöden för sin övertygelse. Hans följeslagare Ibn Kathir, som stod vid hans sida in i det bittra slutet, bevittnade hans stoiska hållning i fängelset. Bland hans sitat uttalanden finns bl.a.:
“I denna världen finns ett paradis att gå in i; den som inte gått in i det kommer inte att gå in i det kommande livets Paradis.”

Och: “Vad förmår mina fiender mot mig? Mitt paradis är i mitt bröst. Varhelst jag går, går det med mig, oskiljaktigt från mig. För mig är fängelset ett ställe där jag kan dra mig tillbaka. Avrättning är för mig en möjlighet att bli martyr. Att förvisas från min stad ett tillfälle att resa.” [cit Makdisi]


Referenser

Samtida källor och biografier:

Ibn Kathir (701-774 ): Al-Bidaya wa al-Nihaya , Volym 14
Den viktigaste källtexten återfinns i Ibn Kathir’s krönika över de lärde i Damascus. Ibn Kathir var lärjunge och ohämmad beundrare av Ibn Taymiyyah, endast 27 år gammal vid den senares bortgång. Han skildrar i korthet några viktiga episoder, som han själv bevittnat eller hört berättas av Ibn Taymiyyah. Till dessa episoder hör: de lärdas konfrontation av Ibn Taymiyyah vid två olika tillfällen (698 och 705), hans fängslande 705 och sista fängelsevistelsen fram till hans bortgång 728.

Shams al-Dim al-Dhahabi (673-748)
Al-Dhahabi – en av de stora mästarna inom hadith- och rijal-vetenskapen, livsläng vän och medarbetare till Ibn Taymiyyah, mot slutet kriitsk men trots detta lojal. Han omnämnt honom i många av sina biografiska och andra verk.

Källhänvisning till al-Dhahabi’s nasiha [cit: gfh]:
Al-Dhahabi: Al-Nasiha al-Dhahabiyya är publicerad i marginalen till hans bok Bayan Zaghl al-`Ilm wa al-Talab , ed. al-Kawthari (Damascus: Qudsi, 1928-1929); samt i Shaykh al-Islam Ibn Taymiyya , Siratuhu wa Akhbaruhu `inda al-Mu’arrikhin, ed. Salah al-Din al-Munajjid (Beirut: Dar al-Kitab al-`Arabi, 1976) s. 11-14, se not nr 1715.

Taqi ad-Din al-Subki (683-756 AH): ‘al-Rasa`il al-Subkiyyah
Al-Subki var en framstående företrädare för ash`ariyyah och kritiker till Ibn Taymiyyah. Han var personligne närvarande vid konfrontationerna mellan Ibn Taymiyya och de lärda.

Taj ad-Din al-Subki (727-771 H): ‘Tabaqat ash-Shafi`iyyah

Ibn Hajar al`Asqalani (773-852 ) al-Durar al-Kamina
Krönika över `ulema under 700-talet H.

Modern forskning:

Henri Laouste & J. Pavlin har skrivit flera artiklar om ibn Taymiyya , bl.a. ”Un célibatair endurci et sa maman”, och översatt en del av hans skrifter.

George Makdisi: har bl.a. intresserat sig för Ibn Taymiyyas förhållande till tasawwuf. Som ung tog Ibn Taymiyya qadiri-tariqan, men tog senare helt avstånd till sufismen. I al-Mas’ala al-Tabriziyya säger Ibn Taymiyya: “Labistu al-khirqa al-mubaraka li al-Shaykh `Abd al-Qadir wa bayni wa baynahu ithnan – I iklädde mit den välsignade manteln av Sheykh `Abd al-Qadir [al-Jilani], och mellan honom och mig fanns det två led.” (Dvs. det fanns två led i överföringskedjan, båda ur Qudama-familjen i Damaskus.) [Ref: Damascus, Zahiriyya #1186 H. ]

G.F. Haddad: Har diskuterat de teologiska aspekterna av Ibn Taymiyya’s lära, och även skrivit en biografi med utgångspunkt från samtida källor.


För detaljerade hänvisningar och utdrag ur källorna, se http://islam.nur.nu