Biografi: Imam al-Dhahabi (d. 748 H.)

AL-HAFIZH AL-IMAM SHAMS AL-DIN AL-DHAHABI (d. 748 H. i Damaskus)

Av bmk

Hans namn var Muhammad ibn Ahmad ibn `Uthman ibn Qaymaz ibn `Abd Allah, Shams al-Din Abu `Abd Allah al-Turkmani al-Diyarbakri al-Fariqi al-Dimashqi al-Dhahabi al-Shafi`i (född 673 H – död 748 H i Damaskus). Han var imamen, Sheikh al-Islam, hadithmästarnas ledare, den skarpsynte kritikern och sakkunnige granskaren av hadither, den encyclopediiske historikern och levnadstecknaren, och den främste auktoriteten i fråga om Koranens godkända läsarter.

Al-Dhahabis samtid
Al-Dhahabi föddes i Damaskus, där hans familj levt sedan tre generationer, och han kallade sig ibland Ibn al-Dhahabi – guldsmedens son – med hänvisning till sin faders yrke. Vid arton års ålder påbörjade han sitt hadithstudium, och reste då från Damaskus till Ba`labak, Hims, Hama, Aleppo, Tripoli, Nabulus, al-Ramla, Cairo, Iskandariyya, al-Qudus, Hijaz och andra ställen i trettio olika länder, varefter han återvände till Damaskus som lärare och författare till många böcker som blivit världsberömda.

Bland al-Dhahabis lärare i Egypten finns Ibn Daqiq al-`Id (d. 702), Shaykh al-Islam och företrädare för Shadhili tariqan; al-Dimyati (d. 705), som var sin tids mest framstående hadithauktoritet i Egypten; och Al-Abarquhi al-Misri (d. I Mekka 701), från vilken al-Dhahabi tog Suhrawardi Sufi Tariqa, och som till honom förmedlande sin stora kärlek till Profeten (må Allah sända välsignelser och fredshälsning över honom).

Al-Dhahabi levde i en tid av omvälvning. Mongolernas invasion av Baghdad, som ägde rum ett drygt descennium innan han föddes, var ett dråpslag mot hela den dåvarande Islamiska civilisationen. Centret för Islam förflyttades från Baghdad till Kairo och Damaskus. Korstågen var ännu i färskt minne, medan Timur Lenk stod inför Damaskus portar.

I Damaskus hade Nur al-Din al-Zanki, och efter honom Salah al-Din al-Ayyubi, upprättat ett bålverk till försvar för Ahl al-Sunnah, som kröntes Dar al-Hadith al-Ashrafiyya. Där verkade på 600-talet al-Nawawi (d. 676), och på 700-talet storheter som Al Zamalkani (d. 727, lärare till al-Dhahabi), al-Mizzi (d. 742, hans samtida) och Taqi al-Din al-Subki, vars son Taj al-Din Subki (d 771 H) blev elev till al-Dhahabi.

Ibn al-Subki sade:
Vår tid har begåvats med fyra hadithmästare: al-Mizzi, al-Birzali, al-Dhahabi, och min far Sheikhen och Imamen [Taqi al-Din al-Subki]. Vad gäller Sheikh Abu `Abd Allah (al-Dhahabi), så är han ett hav (av kunskap) utan jämförelse, en skatt och en tillflyktsort i svåra tider, alla levandes imam i nedtecknande, vår tids guld i ande och bokstav, Sheiken i kreditering och misskreditering av hadithberättare (al-jarh wa al-ta`dil)… and den som tränade oss i denna vetenskap och som drog oss fram till de lärdas skara – må Allah belöna honom rikligen!

De historiska omvälvningarna förde också med sig en cirkulation och utbyte av idéer, som i Damaskus framför allt tog sig uttryck i den historiska kontroversen mellan Ash’ariyya och den specifika tolkining av Hanbaliyya, som Ibn Taymiyya (d. 728) förde fram. Al-Dhahabi var under sin ungdom elev till Ibn Taymiyya, och inflytandet från honom märks tydligt på den partiskhet han visar i många av sina artiklar – mot Ash`ariyya i allmänhet, mot vissa företrädare för Tasawwuf, och mot lärda ur Hanafi-skolan. Ibn al-Subki kritiserade al-Dhahabi’s anti-Ash`arism, och kallade honom för en av de största förespråkarna av antropomorfism. På ett ställe säger han:

“Vår Sheikh al-Dhahabi – må Allah visa honom barmhärtighet – uppvisade trots all sin lärdom och fromhet en systematisk avvikelse från Ahl al-Sunna. Det är inte tillåtet att följa honom i detta avseende. … Det är inte heller tillåtet att förlita sig på vår Sheikh al-Dhahabi när han lovordar en Hanbali eller klandrar en Ash`ari.” (Tabaqat al-Shafi´iyya)

Men låt inte detta hindra någon från att inse al-Dhahbis höga rang och betydelse.

Många av hans arbeten fördes via hans son Abu Hurayra vidare till Ibn Hajar al-Asqalani (d. 852), Sheikh al-Islam med epitetet “De troende befälhavare i Hadith”. Dennes elev Al-Sakhawi (d. 902) sade:

“För att förstå höjden av (al-Dhahabis) status räcker det att veta att vår Sheikh (Ibn Hajar), när han drack Zamzam-vatten, bad till Allah om att låta honom uppnå al-Dhahabis rang i hadithkunskap.”
(Al-I´lan)

Al-Dahababis betydelse
Al-Dhahabi definierade kunskap om Islam (al-`ilm) som “inte ymnighet i berättande, utan et ljus som Allah kastat in i hjärtat. Villkoret för det är lydnad (ittiba`) och det som fjärmar en från det är egoisn (hawa) och nypåfund.” (Siyar al-A´lam)

Han var enormt produktiv, hans kunskap var enscyklopedisk, hans överblick över ämnesområdet ojämförlig, och hans noggrrannhet av en grad utöver det vanliga. Samtidigt uppskattades hans böcker för sitt inpirerande nytänkande. Man reste långväga för att höra hans böcker reciteras eller få tillgång till en kopia.

Av de många framstående hadithlärda som befolkade hans århundrade, är han kankse den som betytt mest för eftervärlden. Ingen lärd eller kunskapssökande idag kan undvara de storverk, som Siyar A´lam al-Nubala och Tadhkirat al-Huffazh, som han lämnat i arv. Han var banbrytande i hadithkritik, och hans Mizan har legat till grund för många senare verk i genren. Och sist me inte minst: Den Islamiska litteraturen vore inte komplett utan al-Dhahabis mest lästa bok Al-Kaba’ir, där han beskriver och rangordnar de största synderna.

Eftermäle
Al-Dhahabi ägnade hela sitt liv åt hadither och hadithberättarnas biografier, men om honom själv finner vi förvånansvärt litet berättat. Ibn Subki är den som försett oss med flest biografiska detaljer i Tabaqat al-Shafi`iyya al-Kubra.

I sin bok Al-Mu`jam al-Mukhtass skrev al-Dhahabi en kort artikel om sig själv:

Muhammad ibn Ahmad ibn `Uthman … Koranlärare och hadithlärd och författare till detta kompendium. Född år 73. Abu Zakariyya ibn al-Sayrafi gav honom ijaza [certifikat att berätta hadihter] liksom Ibn Abi al-Khayr, al-Qutb ibn `Asrun, al-Qasim al-Irbili och ett antal andra. I Damaskus hörde han hadither från `Umar ibn al-Qawwas, i Ba`labak från al-Taj ibn `Alwan, i Kairo från al-Dimyati, i al-Qarafa från al-Abarquhi, i al-Thaghr från al-Gharrafi, i Mecca från al-Tawzari, i Aleppo från Sunqur al-Zayni, och i Nabulus från al-`Imad ibn Badran.

Han sammanställde arbeten som anses nyttiga. De lärdas församling har överöst honom med komplimanger, men han känner sig själv bättre, väl medvetenom sina tillkortakommanden i kunskap och handling. Tillit sätts till Allah. Ingen makt och ingen förmåga finns utom genom Honom. Om det gives mig att ha tro, kan jag utropa seger.

Två år före sin död förlorade han synen. Han dog natten till den 3je Dhul Qa´da 748 efter en kort tids sjukdom i en skola som uppkallats efter Umm al-Salah, och han begavdes vid Bab Saghir. En moske i kvarateret Hayy al-Dhahabi i gamla staden i Damaskus minner idag om honom.

Han lämnade efter sig tre barn: sin äldsta dotter Amat al-`Aziz, och sina två söner, `Abd Allah och Abu Hurayra `Abd al-Rahman. Abu Hurayra blev lärare till hadtihmästarna Ibn Nasir al-Din al-Dimashqi och Ibn Hajar al-`Asqalani.

Må Allah visa barmhärtighet mot dem alla och låta oss åtnjuta frukerna av deras arbete!

Tack
till Sheikh Gibril Haddad, vars arbeten har fört oss närmare en historiska förståelse av Islam, och gjort den tillgänglig för den icke-arabisktalande världen. Speciellt relevant här är artikeln med rubriken ”Al-Dhahabi”, där man finner detaljer och exakta referenser som utelämnast i denna korta resumé.
B. Muhammad 2012-03-20


Aven publicerad i Al- Ghazali-institutets årsskrift 2012
Ref: Sheikh Gibril F. Haddad: Al-Dhahabi


damascus taymiya