Inblick i den yttersta ensamheten | Ann-Sofie Hatmi

På grund av emellanåt sviktande hälsa har jag haft min beskärda del av besök till sjukhus, vårdinrättningar och akutmottagningar. Många människor och livsöden träffar man på. Några incidenter från dessa har fastnat mer än andra.

Den gamle, demente mannen i sängen bredvid mig. Som hela tiden ropade efter “mamma, mamma, mamma” och som inte kom till ro förrän maken satte sig bredvid honom, strök honom över håret och höll i handen. Att det var en man spelade ingen roll, att det var en människa gjorde all skillnad i världen. Ingen annan fanns bredvid honom, kanske för att det helt enkelt inte fanns någon, kanske för att det fanns så mycket annat att göra än att finnas bredvid en gammal man på sjukhuset.

Den äldre kvinnan bakom draperiet som med knarrande röst ber “snälla, kan du inte stanna, jag vill inte vara kvar ensam” och mansrösten som svarar “tyvärr mamma, jag kan inte vara kvar längre, du kommer att få åka upp på avdelningen snart”. Och sedan gråten när hon blivit lämnad ensam kvar, tunna snyftningar, trots personalens försök att ta hand om henne.

Och alla de gamla människospillror jag sett ligga i korridorerna, med tufsigt hår och fårade kinder, sovande i en sjukhussäng medan läkare, sjuksköterskor och annan personal surrar omkring för att försöka ta hand om andra. Inte ens en egen plats finns tillgänglig för ro, knappt någon som har tid att hjälpa till för toalettbesök, än mindre för att stanna en stund och lyssna.

De där historierna berör och skrämmer på samma sätt. Mina egna föräldrar är åldrande, de befinner sig långt bort från där jag bor. Ännu är de vid god hälsa, men det kan vända snabbt. Jag ber innerligt om att jag den dagen de är gamla och sköra har möjligheten att få finnas vid deras sida för att ta hand om dem som de genom hela livet har tagit hand om mig.

‘Er Herre har befallt, att ni inte ska dyrka någon annan än Honom. Och [Han har anbefallt er] att visa godhet mot [era] föräldrar. Om en av dem eller båda uppnår hög ålder i din vård, var då inte otålig eller sträng mot dem, tillrättavisa dem inte, och tala alltid hövligt och vänligt till dem. Och sänk ödmjukt [ömhetens] vinge över dem och be: “Herre! När jag var liten vårdade och fostrade de mig [med kärlek]; förbarma dig [nu] i Din nåd över dem!”‘
(Koranens budskap 17:22-23)