Till minne av folkmordet i Srebrenica

Till minne av folkmordet i Srebrenica

Av Elwa Ninpo — Politifonen den 11 juli 2014

Idag är det minnesdagen för folkmordet i Srebrenica.

“People are not little stones, or keys in someone’s pocket, that can be moved from one place to another just like that… Therefore, we cannot precisely arrange for only Serbs to stay in one part of the country while removing others painlessly. I do not know how Mr Krajisnik and Mr Karadzic will explain that to the world. That is genocide.”

Så varnade Ratko Mladic sitt politiska ledarskap för den plan som var på väg att realiseras i Srebrenica sommaren 1995. Planen gick ut på att vad som ansågs som icke-serber skulle förflyttas från Srebrenica för att göra staden mer serbisk.

Vi kommer inte att ge någon detaljerad bild av vare sig bosnienkriget eller folkmordet i Srebrenica, det hoppas vi att ni skaffar er via de källhänvisningar som finns i texten och genom den BBC-producerade TV-serie som gjorts av Norma Percy, Laura Silber och Allan Little som vi tipsar om i slutet på artikeln, The Death of Yugoslavia.

I korthet, i början av juli 1995 rasar ett krig på Balkan, utlöst av ultranationalistiska och makthungriga politiker. Den serbiska armén och milisgrupper anknutna till den ägnar sig åt att försöka tömma områden i Bosnien på muslimer, områden vilka Serbien med hänvisning till bland annat historiska händelser gjorde anspråk på.

När den här politiken implementerades i och omkring Srebrenica under några få dagar (6-11 juli 1995), vid tillfället ett område under skydd av FN sedan 1993, innebar det att omkring 8000 personer, mestadels pojkar och män, utan några som helst omsvep mördades. Någonstans kring 25-30000 personer utsattes för etnisk rensning och fördrevs. Internationella domstolar har fastslagit att detta var ett folkmord, och än så länge är det att betrakta som det värsta brott som begåtts på europeisk mark sedan andra världskriget. Sammantaget har man hittat mer än 700 massgravar från kriget i Bosnien, omkring 25000 mördade.

Politikens syfte var att göra (vad de serbiska ledarna ansåg borde vara) Serbien serbiskt, och muslimer betraktades inte som serbiska nog för att få stanna i sina hemtrakter. Det förklarar dock inte massakrerandet, det hänsynslösa och omedelbara mördandet av lokalbefolkningen, något som faktiskt är att betrakta som ett mysterium.

Serberna hade ju kunnat tagit dem som krigsfångar istället, och använt dem som förhandlingsmedel vid aktuella och kommande uppgörelser med FN, NATO och andra institutioner och stater. Av något skäl var det inte aktuellt och vi kommer nog aldrig att få en bra bild av varför. Retoriken bland serbiska politiker var grov och antimuslimsk, förmodligen av ungefär samma slags populistiska skäl som gjort muslimer till måltavla för Sverigedemokraterna. Bland de som verkställde massakern och den etniska rensningen fanns förutom den serbiska armén också milisgrupper där även inresta frivilliga från andra länder förekom. Eventuellt drevs de av ett muslimfientligt hat eller islamofobiska konspirationsteorier, eventuellt var det vad som höll armén och milisgrupperna samman och lojala till den serbiska politiken.

Oavsett hur massakern kom till stånd är det ett faktum att den serbiska utrensningspolitiken under bosnienkriget, likt den kroatiska motsvarigheten, var ett direkt uttryck för nationalism. Det var ‘bevara Sverige svenskt’ fast i serbisk tappning. Det var Svenskarnas Partis huvudsakliga politiska mål, realiserat i faktisk handling av en stat. Det var Sverigedemokraternas antimuslimska retorik, begagnad i anslutning till ett folkmord.

Oavsett vilket politiskt läger du tillhör och oavsett vad du tror om bosnienkriget, se dokumentärserien The Death of Yugoslavia. Den finns i sin helhet på YouTube.

Det är en kort sammanfattning av Jugoslaviens sammanbrott från socialistisk enpartistat till det brutala nationalistiska kaos till vilket folkmordet i Srebrenica hör. Naturligtvis är det ingalunda ett argument för titoism och det är alltså inte en hållning vi intar. Däremot är krigen som följde på sammanbrottet en varning för nationalism, särskilt ultranationalism. Boken med samma namn som Silber och Little författat är också synnerligen läsvärd då den är väsentligt mer detaljerad i sin skildring.

I brottmålsprocesserna som följt på kriget finns en hel del som är värt att lyfta för diskussion men friandet av Krajisnik har givit upphov till särskilt intressanta diskussioner. För en kritisk sammanfattning, läs den här artikeln.

För att få en kombination av nutidsreportage och historisk genomgång är den här artikeln utmärkt.

Den som vill gå mer på djupet bör läsa vittnesmål (PDF; innehåller bland annat redogörelser för hur våldtäkt systematiskt användes), domslut (PDF; målet Krjstic) och andra handlingar från brottmålsprocesserna.


Ursprungligen publicerad på politifon.wordpress.com