Ibn Khaldun: Om rättsvetenskapen (fiqh)

Utdrag ur Muqaddimah av Ibn Khaldun
Svensk översättning: Ingvar Rydberg (“Prolegomena”, Alhambra förlag)

Rättsvetenskapen (al-fiqh) är kunskapen om Guds lagar, som berör alla myndiga muslimers handlingar, de må vara obligatoriska, förbjudna, rekommendabla, ogillade eller tillåtna. Dessa lagar härleds från Koranen och sunnan och de anvisningar lagstiftaren (Profeten, fred och välsignelser vare med honom) har fastslagit. Studiet av lagarna som utvecklades ur hela detta material kallas rättsvetenskap.

De första muslimerna hämtade sina lagar från detta material, även om de oundvikligen skilde sig åt i tolkningen av det. Det härleddes huvudsakligen från texter skrivna på arabiska. I många fall, och särskilt i fråga om de juridiska begreppen, finns det välkända åsiktsskillnader om ordens innebörd. Dessutom skiljer sig traditionerna mycket åt med avseende på textutgåvornas pålitlighet och deras innehåll är i regel motsägelsefullt. Därför krävs det beslut. Detta leder till åsiktsskiljaktigheter. Det dyker sålunda upp problem som ingen text har förutsett. I det fallet griper man till jämförelser och analogier. Allt detta rör upp oundvikliga dispyter och detta är skälet till att tvister uppstod bland de första muslimerna och de religiösa ledarna som följde på dem.

Dessutom var inte alla Profetens följeslagare kvalificerade att fatta lagbeslut eller tjäna som förebilder i religionsutövningen. Bara få av dem kände till Koranen och var bekanta med dess upphävande och upphävda verser, de tvetydiga och otvetydiga passagerna och hela resten av materialet som kan härledas från Koranen, eftersom de hade lärt dessa ting direkt från profeten eller via sina högt uppsatta kolleger, som hade fått reda på det från honom. Dessa män kallades därför «läsare» (qurra´), då de kunde läsa Koranen – en mycket ovanlig företeelse hos de okunniga araberna. Denna färdighet var uppseendeväckande på den tiden.

Så förhöll det sig i början av den islamska eran. Sedan växte islams städer och analfabetismen bland araberna försvann till följd av deras ständiga studium av Koranen. Då utvecklade sig rättsvetenskapen. Den fulländades och kom att bli en konst och en vetenskap. Man talade inte längre om «läsare» av Koranen utan om jurister och vetenskapsmän.

Juristerna bildade två skolor. Den ena, (den i Iraq,) förordade bruket av åsiktsresonemang och analogi. Den andra inriktade sig på användandet av traditioner. Den representerades av de lärda i Hijaz (ahl al-hadith).

Som vi har nämnt cirkulerade få traditioner bland iraqierna. Därför gjorde de stort bruk av analogier och blev mycket skickliga däri. Det gav dem namnet «argumenterare» (ahl ar-ra´y). Deras ledare var imam Abu Hanifa. Hijazbornas företrädare blev Malik Ibn Anas och efter honom ash-Shafi`i.

Sedermera fördömde en grupp religiösa lärda analogimetoden och förkastade bruket av den. Det var de «bokstavstroende» (sg. zahiri). De begränsade lagens källor till texterna och den allmänna samstämmigheten (al-ijma`). Enligt deras uppfattning låg den uppenbara analogin och den kausalitet som antyddes av texten inbakade i själva denna text, eftersom en text som anger ett motiv tillåter ett lagbeslut för alla fall som täcks av (ett sådant slag av resonemang). Denna skolas ledare var Dawud ibn Ali, hans son och deras lärjungar. Detta var de tre mest berömda lagskolorna.

Shiiterna har sin egen skola och sin särskilda rättsvetenskap. De grundar den på sitt fördömande av vissa av Profetens följeslagare och på sin doktrin om imamernas ofelbarhet och syndfrihet, vilket är en mycket svag position. Det finns också en kharijitisk lagskipning. Den stora massan av muslimer bryr sig inte om dessa kätterier utan ogillar dem i hög grad och smäder dem. Föga är känt om dessa skolors åsikter, då deras böcker inte längre studeras och inget spår av dem kan påträffas utom i områdena som bebos av dessa sekterister. Shiiternas lagböcker finns sålunda i shiiternas länder och varhelst shiadynastier regerar, i väst, i öst och i Jemen. Detsamma gäller kharijiterna. Alla har de sina lagskrifter och böcker och hyser besynnerliga åsikter om rättsvetenskapen.

Den zahiritiska skolan har dött ut numera liksom dess lärda, klandrade av det stora flertalet muslimer. Den lever vidare bara i böckerna, som har ett evigt liv. Värdelösa personer känner sig då och då manade att följa denna skola och studera dess böcker i önskan att lära sig det zahiritiska rättssytemet, men de kommer ingenvart och stöter på opposition och ogillande från den stora majoriteten muslimer. När de gör så, betraktas de ofta som «förnyare» (ahl al-bida`), eftersom de accepterar kunskap från böcker till vilka ingen nyckel lämnas av lärare. Det gjordes av andalusiern Ibn Hazm trots hans höga rang bland förmedlarna av traditioner. Han vände sig till den bokstavstroende skolan, inom vilken han blev framstående. Han gav sin egen oberoende tolkning av dess framförda meningar. Han motsatte sig dess ledare Dawud och angrep de flesta av de muslimska religiösa ledarna. Därför hämnades dessa på honom. De skymfade hans skola kopiöst och ignorerade alldeles hans böcker. Det gick så långt att de förbjöd försäljningen av hans böcker på marknaden. Vid flera tillfällen revs böckerna t o m sönder.

De enda skolorna som överlevt tillhör representanterna för åsiktsresonerandet i Iraq och representanterna för traditionen i Hijaz.

Den ledande auktoriteten bland iraqierna, kring vilken deras skola koncentrerades, var Abu Hanifa an-Nu’man ibn Thäbit. Hans plats inom rättsvetenskapen är ojämförlig. Det har intygats av personer av hans egen kaliber såsom Malik och ash-Shafi’i.

Den ledande auktoriteten bland folket i Hijaz var Malik ibn Anas al-Asbahi, den store imamen i Medina. Han vann ryktbarhet genom att han lade ytterligare en lagkälla till dem som var kända för den tidens lärda, nämligen Medinabornas praxis. Han ansåg att Medinaborna i kraft av sin religion och traditionalism alltid följde varje omedelbart föregående generation med avseende på vad som passade sig att göra och inte göra. Man gick sålunda tillbaka ända till generationen som bevittnat profetens handlingar och av honom lärt (vad man borde göra och inte göra). Enligt Maliks åsikt gav Medinabornas praxis således grundläggande laganvisningar.

(…)

Malik ibn Anas följdes av Muhammed ibn Idris al-Muttalibi ash-Shafi`i. Efter Maliks död reste denne till Iraq där han mötte imam Abu Hanifas lärjungar och studerade hos dem. Han kombinerade Hijazbornas lagsystem med iraqiernas och grundade sin egen skola, som stod i motsättning till Maliks på många punkter.

Efter Malik och ash-Shafi`i kom Ahmad ibn Hanbal. Han var en av de högst ansedda hadith-vetarna. Hans följeslagare studerade tillsammans med Abu Hanifas elever, trots den överflödande kunskap om traditioner de själva innehade. De grundade (ytterligare) en skola.

Dessa fyra auktoriteter är de enda som erkänns av traditionen i (de islamska) städerna. De andra har försvunnit och de lärda godtar inte längre några åsiktsskillnader. Vetenskapernas tekniska terminologi har diversifierats och nya hinder står i vägen för juristerna, när de vill nå upp till det självständiga omdömets nivå. Det fruktas att meningsskiljaktigheter kan påverka okvalificerade människor, vilkas åsikter och religion man inte kan lita på. Sålunda erkänner de lärda sin oförmåga (att tillämpa ett självständigt omdöme) och manar folket att hålla sig till någon av de nämnda auktoriteternas tradition. De förbjuder det att byta lärofäder, ty det är fråga om allvarliga ting. När väl de grundläggande texterna fastslagits i sin autentiska överföring, finns det inte längre någon annan källa att rådfråga och varje individ har bara att handla i överensstämmelse med sin skolas traditioner. Idag innebär rättsvetenskapen detta och ingenting annat.

Den som idag skulle göra anspråk på att utöva ett självständigt omdöme skulle bli djupt frustrerad och inte få några anhängare.


Källa: Utdrag ur Muqadimah av Ibn Khaldun
Svensk översättning: Ingvar Rydberg
Utgiven under titeln “Prolegomena ” av (Alhambra förlag)
Hämtat från guidance.faithweb.com