De somaliska sufierna slår tillbaka!

Sufier har alltid varit fruktade i strid. Sufismen har genom den muslimska historien frambringat de mest framgångsrika mujahideen (heliga krigare). [1] Anledningen till detta är att sufier, förutom den yttre kampen (jihad), också betonar den inre kampen mot det egna jaget. Att rena sitt inre är en förutsättning för att den yttre kampen mot fienden utförs med rätt intention och sinnelag.

Dhikr (gudsåminnelse) skapar en närmare relation mellan tjänaren och hans herre. Profeten (sallallahu alaihi wa sallam) älskade dessutom att närvara vid halaqat al-dhikr (gudsåminnelsesammankomster). I Sahih Muslim, samt i en sahih hadith från Imam Ahmads Musnad (vars sagesmän är desamma som i Bukhari och Muslim), får vi veta att en delegation från Habasha (området kring Etiopien, Eritrea, Somalia, och Djibouti) gjorde dhikr, spelade på trummor och dansade inför profeten i Medinamoskén. [2] Profeten (sallallahu alaihi wa sallam) uppmuntrade dessutom sin fru A’isha att iaktta denna välsignade form av dhikr, som kallas för hadra.

Men det som många muslimer glömmer är att denna delegation av fromma själar också var krigare. Förr i tiden brukade nämligen de muslimska krigarna göra dhikr innan striden med fienden på slagfältet. Det är inte så märkligt med tanke på följande koranvers: ”De som tror och vars hjärtan blir stilla när Guds namn nämns – är det inte så att då Guds namn nämns blir människohjärtat stilla?” (13:28). Dhikr tar bort fruktan för döden och gör krigaren modig.

Efter att ha nämnt sufismens framträdande roll i jihad genom den muslimska historien vill jag flytta fokus till ett nutida exempel. I Somalia har de wahhabitiska Al-shabab, eller Harakat al-Shabaab Mujahideen, varit framgångsrika i sin ”jihad” och kontrollerar större delen av landet. Orsaken att jag sätter deras ”jihad” inom citattecken är eftersom rätt och riktig jihad är till för att försvara islam och muslimer, inte för att sprida en viss sekts åsikter, göra takfir av (exkommunicera) och döda andra muslimer.

Sufier har, fram tills nyligen, förhållit sig passiva till denna ”islamiska rörelse” som påstår sig vilja tillämpa sharian. Somalias sufier, som har en lång historia i landet, har tidigare naivt nog välkomnat Al-shabab, i tro att de är deras muslimska bröder som vill dem väl. Men när Al-shabab väl fick makt och inflytande började de att bekämpa sufismen. De vandaliserade olika sufishaykhers gravar och mördade kallblodigt traditionella sunniter som inte delade deras sekts åsikter. När Al-shabab förstörde gravar följde de bara sin förebild Ibn Abdulwahhabs fotspår. Han som grundade wahhabisekten på 1700-talet och dödade andra muslimer, samt förstörde olika följeslagares (sahaba) gravar.

Men Al-Shabab gjorde ett stort misstag som de kommer att få ångra djupt. Efter dessa händelser vaknade nämligen sufierna upp och tog till vapen. Inte för att de gärna vill döda andra muslimer (wahhabiter), men eftersom de blev tvungna därtill. Wahhabiterna skulle annars ha dödat dem, så det är tyvärr ett nödvändigt ont!

Sufierna i Somalia bildade därför motståndsgruppen Ahlu Sunna Wal-Jama’a (A.S.W.J.). De kallar sig så eftersom de följer den ortodoxa, hävdvunna sunnitiska läran som delas av majoriteten av världens muslimer. Shabab däremot tillhör som sagt wahhabisekten.

Sufikrigarna i Somalien gör det som sina förfäder, krigarna från Habasha, en gång gjorde inför profeten (sallallahu alaihi wa sallam). De gör dhikr innan de går ut i strid med Al-Shabab. Och deras framgångar har chockat världen!

De har vunnit strid efter strid trots dåliga förutsättningar. När jag första gången började läsa om deras strider med wahhabiterna tappade jag hakan när jag insåg att sufikrigarna befinner sig i hjärtat av Al-Shabab kontrollerade områden i Somalia, och att de trots sina begränsade resurser går från seger till seger mot en mångdubbelt större fiende. Men när jag senare började forska kring olika sufikrigares historia insåg jag att detta var en vanligt förekommande företeelse.

Ahlu Sunna Wal-Jama’a brukar studera Koranen och sunnan under tiden de inte utför den ”mindre formen av jihad” (jihad al-asghar, det väpnade motståndet) för att förmå övervinna sina dåliga begär och tankar, och rena sitt hjärta från shirk (jihad al-akbar, den större formen av jihad).

Ahlu Sunna Wal-Jama’a har varit så framgångsrika att regeringen i norr anser sig vara tvungen att ingå en allians med dem för att kunna krossa Al-Shabab. De går t.o.m. med på att dela makten med sufikrigarna. [3]

Det är väldigt sorligt att muslimer (sufier) tvingas strida mot andra muslimer (wahhabiter), men om inte sufierna dödar blir de själva dödade.

Det återstår nu att se om den kommande offensiven mot Al-Shabab blir framgångsrik eller inte. Men en sak är säkert: Al-Shabab kommer att ångra sig djupt för att de gav sig på sufierna!

NOTER

[1] Några av dessa är: En tidig sufi mujahid är Ibrahim ibn Adham (d. 778), och under korsfararnas tid bedrev bland annat följande sufier jihad: Sheikh Ahmad al-Badawi, Shaykh Najm al-Din Kubra, Sheikh Abu Hassan ash-Shadhili, Sheikh Ibrahim Dessouki, Sheikh al-Qannawwi etc. Under kolonialismens tid, mujahideen från olika delar av den muslimska världen: Mulla Muhammad al-Ghazi al-Kamrawi, Al-Amir Hamza al-Khanzaji, Imam Shamil al-Dagestani, Sheikh Abd al- Qadir al-Jaza’iri, Shaykh Uzun Haji, Shah ‘Abd al’Aziz, Sayyid Ahmad Barelwi, Shaykh ‘Uthman Dan Fodio, Al-Hajj ‘Umar Tal, Al-Hajj Muhammad al-Ahrash, Sayyid Muhammad ‘Abdullah al-Somali, Ma’ al-‘Aynayn al-Qalqami, ‘Ali al-Daqar, Badr al-Din al-Hasani, Hashim al-Khatib, Hashim al-Khatib, Muhammad Sa’id Burhani, Sayyid Ahmad Gailani, Shaykh Muhammad ‘Ali al-Sanusi, Shaykh Muhammad Ma’ruf etc.

[2] Här åsyftas självklart inte förbjudna former av dans där man försöker efterlikna kuffar (de otrogna), utan enbart tillåtna former av dans. Se Shaykh al-Islam Ibn Hajar al-Haytamis Fatawa hadithiyya, sid. 212., samt al-`Izz ibn `Abd al-Salams fatwa i Fatawa misriyya, sid. 158.

[3] http://www.presstv.ir/detail.aspx?id=120920&sectionid=351020501

Publicerat på bloggen kulturkritikern den 16 mars 2010
Relaterade videor: