Gudsförnekelse | Sezai Karakoc

Allah

Gudsförnekelse

Av Sezai Karakoc
Översättning av Furkan Baki

Existensen börjar med Gud. Att vi finns kan förklaras endast med Honom. Det enda som kan finnas ensamt och oberoende av andra är Gud.

Även den kraft att förneka som givits oss talar för Guds existens. Vi är inte medvetna om att Han står bakom även när vi förnekar Honom.

Jag finner Gud före mig själv och mer än mig själv varje gång jag märker min existens (jag säger märker min existens, eftersom människan är så glömsk att hon inte alltid kan minnas, inte ens sin egen existens). Även i de stunder när jag tvivlar på min egen existens rycker jag till och säger “jag finns, därför att Allah finns”. Gud finns, så jag finns.

De som förnekar Gud kan kanske förklara hur hela universum och vi människor kommit till men inte varför?

Jag tror att gudsförnekelsen föds först när människan börjar avlägsna sig från sig själv. När man närmar sig tingen är man avlägsen sig själv och den stora helheten. Det är kanske därför den som är helt isolerad från ting hittar Gud lättare. Varför kommer man ihåg Gud när det inträffar en stor katastrof, även om ens gudstro i själva verket varit minimal före? Jo, därför att man vid denna tidpunkt är helt fri från allt materiellt. Vid t.ex. en jordbävning, översvämning eller då döden närmar sig. Gudstron är således inte skapad i efterhand av traditioner och människor, som blivit lurade eller ljuger, vilket de icke- troende påstår. Det är egentligen förnekelsen, som man i efterhand blir smittad av. När vi glider bort från alla våra sysslor möter vi Gud mycket tydligt. Men när “saker och ting” börjar omringa oss (som nu i det moderna livet), blir det svårt att finna Gud. Materialismen börjar då omforma även människan. Hon snubblar vid varje steg mot Gud, då det har byggts upp barriärer på vägen.

Jag tror att det som också spelar roll i människans förnekelse av Gud är att hon omedvetet tror att om hon skulle tro på Gud skulle det vara en gud i en människas gestalt. Om man inte föreställer sig Gud, som någon, som överskrider och omringar allt och som äger allt, utan i stället endast som vilken varelse som helst, kan detta leda till tvivel på Guds existens. Till exempel kan en filosof dyka upp och påstå att Gud har dött (Nietzsche). Han föreställde sig Gud precis som en människa. Det är delvis Kristendomen som bidragit till detta genom att vilja förmänskliga Gud genom Jesus. Delvis har människan själv bidragit därför att hon är en konkretiserande varelse. Jag menar inte att Allah är en abstrakt idé. Människan kan med sina egenskaper inte riktigt uppfatta den konkretion som Allah uppnått. Den konkretion som jag kritiserar är den att man föreställer sig Gud som en människa. Annars kan ingen varelse konkurrera med Gud i att existera, inte lämna något tomrum, inte behöva sova och vila. Allah existerar inte som någon annan varelse utan endast som Sig Själv.

Jag kan inte bevisa Guds existens genom materialistiska och deterministiska förklaringar. Det var mode ett tag. Det är egentligen de förnekandes sak att bevisa sina påståenden. Att tro är en tes medan att inte – tro är en antites. Tesens sak är att predika och leva enligt tron. Antitesens sak är att försöka bevisa motsatsen. Jag tror inte att människan kan övertyga någon annan (inte ens sig själv) om Guds “icke-existens” men man kan kanske lura sig själv.

Den varelse, som ännu inte kunnat lösa sitt eget existensproblem (människan) torde inte ha rätt att förneka Gud.


Ur artikeln “Gudsförnekelse” i boken “ISLAM”, Dirilis förlag, Istanbul 1967