Intervju med Abdussalaam Nordenhök

Intervju med Abdussalaam Nordenhök

Denna intervju utfördes av Mohamed Omar i augusti 2009

MO: Berätta om din väg till islam

AN: Jag fann islam då jag studerade religionshistoria på Lunds universitet. Min tro på Gud hade dock infunnit sig redan tidigare. Min uppfostran som de flesta svenskar var ateistisk. Inget chockerande där. Jag befann mig mestadels hemma med mina böcker. Läste, tänkte. Redan tidigare hade jag studerat historia i Lund och mina ögon var vidöppna för islam som livssystem. Vad jag då menar är att de generella fördomarna mot islam redan var raserade. Jag visste helt enkelt bättre än att tro på alla lögner. Jag hade också observerat att alla andra religioner gett upp sitt sista andetag inför kapitalismen och det omoraliska samhället. Det enda egentliga överlevande etos som ännu var intakt var just islam. Här fann jag ärligheten. Sanningen är aldrig bekväm, inte heller politisk korrekt.

Jag tog sedan beslutet att studera islamologi, med andra ord antropologi fast med muslimer som de betraktade myrorna i myrstacken. Trots att ämnet antropologi är ytterst olustigt och direkt länkat till neo-kolonialism så lärde jag mig någorlunda grunderna i islam. Det är jag mer än tacksam för. Det gav mig också en chans att bygga upp en någorlunda förståelse om de olika perspektiv som existerar inom islam. Den kraftfullaste uppenbarelsen av mänsklighetens enhet upplevdes på hajj. Ingen sann människa kan lämna den upplevelsen utan ett förändrat inre. Min jakt på svar förde mig till Marocko där jag studerade med en man och bodde hos hans familj. Därefter bosatte jag mig i London och studerade jag på en madrasa [islamisk skola] där.  Jag är nyfiken och har velat undersöka saker inifrån, och nöjer mig inte med enkla och ytliga svar. Bara genom kunskap blir man immun mot olika former av avvikelser. Sedan gifte jag mig med en palestinska och fick barn för att därefter besöka Jemen.

MO: Varför valde du namnet Abdussalaam?

AN: Ganska snart efter konverteringen, under min första resa till Marocko, presenterade jag mig som Ghanî bi Salâm (en direkt översättning av mitt svenska namn Fred-rik). Utanför en moské i Fes mötte jag en några sufier som tålmodigt förklarade att både ordet Ghanî (rik) och ordet Salâm (fred) tillhörde Guds attributer, och att det skulle vara bättre för mig att lägga till Abd (tjänare) framför. Således började ordet Abd us-Salâm (Fridens tjänare) knådas fram i mitt inre.

MO: Och Al-Maliki?

AN: Inom sunnitisk islam finns fyra rättsskolor. Helt enkelt fyra metoder genom vilka man granskar bevisen från Koranen och Profetens personliga föredöme (sunnah). För att förklara detta på enklast möjliga sätt, kan man säga att en utav skolorna ger företräde åt intellektuell strävan i att nå fram till analogier mellan de textuella bevisen och nya situationer, medan två av skolorna är mycket bokstavligt tolkande. Detta är så onyanserat beskrivet att det nästan är felaktigt, men får duga för tillfället. Rättsskolan som då återstår lägger vikt vid det tidiga muslimska samfundets generella praxis, som prioriteras högre än det rent textuella. Man kan våga kalla det ”Den levande sunna”. Det arv som inte skrevs ner, utan det arv som förändrade en hel generation. Islam som levdes, inte på papper men i realiteten. Denna sista skola kallas Maliki-skolan efter imamen Malik ibn Anas.

MO: Hur reagerade din familj och omgivning när du blev muslim?

AN: I början var de generellt positiva. Min familj består lyckligtvis av vackra och förstående individer. Sedan dess har det uppstått, som i de flesta familjer, mindre krockar. Många vänner förlorades också genom att man blev muslim, men det är ju en naturlig reaktion som inte behöver bestå i något annat än att man söker sig till dem med samma intressen. De personer som jag förärats möta genom min islam kan inte jämföras med några andra, eftersom den ytliga vänskap som kan uppstå mellan arbetskollegor eller studiekamrater inte når lika djupt som föreningen genom broderskap i Gud.

MO: Känner du dig som svensk?

AN: Självfallet. Jag är ju svensk. Jag är dock ingen företrädare för nationalstaten som sådan, men i det avseendet att jag är uppväxt i en svensk kultur som ju format mig så känner jag mig väldigt svensk. Fanor, nationalsånger och nationsdyrkan är dock förbjudna ting inom islam. Ja, även så den palestinska flaggan som muslimerna dessvärre viftar ivrigt med. Jag har nog mer gemensamt med en dansk än en svensk i Kiruna. Jag tror att det är ett naturligt element i människan att älska sin kultur, men lika naturligt är också att människan blickar bortom horisonten och söker något annat bakom bergen. Många av de stora imamerna från islams tidiga historia är kända och namngivna efter deras hemort, Imam al-Bukhari från Bukhara, Imam al-Makki, Imam al-Tirmidhi etc. Att älska (dyrka) sin nation är däremot en ny innovation. En förkastlig sådan. Länder och gränser är skurna av människor, allt som oftast fältherrar, kungar eller presidenter. Tillåt mig här lägga FN till detta gäng skurkar.

Dessutom, hur kan en skåning älska Sverige, en ockupationsmakt som tvångsförsvenskat denna landsände? Men kärleken till hemlandet förstärks av invasioner. Jag tror nog att den gemene palestiniern älskar sitt land mer idag än hans förfäder för hundra år sedan. Likaså afghanerna och irakierna samt alla de andra folk som blivit drabbade av imperialismen. Egyptisk nationalism föddes också genom europeisk ockupation. När det gäller Palestinas jord vill jag mer lägga emfas på att vi måste kämpa för palestinierna, inte för jorden i sig självt. Profeten Muhammad sade själv att en enda muslims blod är heligare än själva Kaba i Mecka. Det handlar således inte om geografi, det handlar om människorna.

Anledningen till att jag nämner Palestina är för att min son är halvpalestinier och han är en del av mig själv. Därför ligger just frågan om Palestina mig varmt om hjärtat. För att återvända till mig själv, så måste jag nog säga att jag känner mig rikare än den allmänne svensken eftersom jag omfamnat världen. Jag är förälskad i världen, på ett icke materiellt sätt. Den svenska kulturen är trots kebaben och pizzans ankomst fortfarande en oerhört konform kultur, måhända en relik från den tid då endast ”den rena lutherska läran” tilläts existera på svensk mark. I det avseendet kanske jag är mer osmansk, en kultur där alla verkligen fick plats. Därför kan man våga säga att islamism i dess rätta form egentligen är tolerans. Apropå svenskhet så tror jag det är väldigt svenskt att säga ”Jo, vi är positiva till islam men negativa till islamism”. Så låt oss därför citera de vise som poängterar att Profeten Muhammad inte grundade en stat. Han avskaffade faktiskt staten som koncept. Detta betyder inte att han etablerade någon sorts anarki eller mystisk individualism, som buddhism.

En stat grundas på en lag och att implementera denna med våld och finansiera detta genom skyhöga skatteintäkter från nedtystade invånare. Det Muhammad grundlade var snarare ett frivilligt socialt kontrakt mellan de troende att leva inom vissa parametrar. Statlig beskattning existerar inte i islam. Om det är sann islam så är det inte en stat, utan en organiskt fungerande samhällsbildning utan maktelit. Banker och stående arméer har inget med islam att göra. Varje man är en polisman och ”banken” som förvarar zakat-intäkterna töms årligen. Pengar i rotation till folkets väl. Ingen oligarki. Ingen imperialism. Men svensken måste förr eller senare erkänna att välfärden är grundad på lånat kapital och därför inte hållbart i längden. När den oundvikliga kraschen kommer, skall vi då stå där som välgödda egoister eller är det inte dags att börja bygga upp människor av rätt virke, redo att leva i empatins tecken? För de som vill använda islam för att bygga upp en sekulär stat i likhet med Västs stater har glömt bort att Muhammad faktiskt kom för att förbereda människorna inför nästkommande existens, inte att bygga varaktiga byggnader mitt på den bro som livet faktiskt blott är.

MO: Finns det en svensk islam eller en svensk muslimsk kultur?

AN: Ja och nej. Islam förändrar individer, men individer är kulturella varelser. Det sker inte en automatisk nollställning genom att människor och kulturer anammar islam. Tabula rasa existerar ej. Islam bör inte skapa svenska imitatörer av pakistansk, arabisk eller turkisk kultur. Så en islam som är färgad av den svenska kulturen finns eller börjar ta sig form. Det behöver inte betyda att imamerna talar svenska i predikningarna. Det går djupare än så, svensk islam existerar just eftersom Sverige idag förmodligen har fler praktiserande muslimer än praktiserande kristna. Islam är här mitt ibland oss och varje dag faller många svenskar på pannan i ödmjukhet inför Gud. Det måste dock sägas att jag helst går klädd i just kläder som av utomstående kan uppfattas som arabiska, och det säger sig självt att islam tätt sammanknutet med den kultur som Muhammad verkade i. Turbanen, djallabiyyan och det arabiska språk Muhammad talade är ju en del av hans gestalt men också av den förislamiska kulturen på den arabiska halvön. Muhammad påbjöd ödmjukhet och blygsel och de lössittande kaftanerna hjälper till att skapa en inre balans.

MO: Du har berättat att du besökt Tarim i Jemen. Hur var det?

AN: Jag befann mig i Tarim förra sommaren. Det är en årlig studiesammankomst där studenter från hela världen kommer för att under 40 dagar studera sufism och polera sina hjärtan. Den spirituella miljön påverkar oerhört starkt där. Från tidig gryning till sen afton talas det om de ting som egentligen är av värde. Man studerar hjärtats spirituella sjukdomar, Koranens majestätiska språk, islamsk juridik, Profetens levnadsbana etc. I varje stund befinner man sig i frid. För en västerlännings otämjda själ, kommande från en kultur med bejakad individualism, kan det lätt bli en chock. Man sover direkt på golvet, sitter direkt på stengolv och äter med händerna från gemensam tallrik. Hela vistelsen syftar i varje sekund att åter göra oss till människor, att väcka upp det vi förlorat på den konsumistiska vägen men som ändå är där i djupet av oss själva, om än slumrande.

MO: Orientalister och även somliga muslimer har ifrågasatt sufismens legitimitet. Vad tror du om det? Är sufismen en integral del av islams ortodoxi?

AN: Sufism är islams krona. Dess hjärta. I Väst har orientalisterna hyllat sufismen för att de missförstått den som apatisk. Väst älskar apatiska muslimer. Muslimer som accepterar att bli förtryckta. Men i själva verket är sufismen islams blod som fyller kroppen med syre. Dess livskraft. Det handlar helt enkelt om att skapa en balans mellan det inre och det yttre. Sufismens kärna är Gudsnärhet genom exemplariskt uppförande gentemot Hans skapelse. Medvetenhet i varje andetag. När man håller sitt barn i famnen såväl som när man köper och säljer på marknaden. Sufismen är en del av islams ortodoxi just eftersom det är ett kapitel inom den klassiska juridiken. Första gången ordet sufi är historiskt dokumenterat var från den andra generationen som lärde sig islam direkt från Profetens lärjungar. Sufismen är alltså inte väsenskild från tidig ortodox islam. De fyra imamer som namngett de fyra sunnitiska skolorna har alla hyllat sufismen.

De muslimer som ifrågasatt sufismens legitimitet har gravt missuppfattat frågan. De har blivit influerade av den saudiska wahhabismen, en -ism inom islam som koncentrerar sig på puritanism gällande kvinnor men som totalt allierat sig med världskapitalismen. Problemet är nog att inte alla är lämpade att förstå och ta in vad sufism innebär. Precis som magneten inte attraherar alla metaller, så är inte heller alla personer lämpade att vandra den sufiska vägen som innebär total acceptans av Guds påbud och total förnekelse av vad vi kan kalla jordelivets (tomma) fröjder. När Gud närmar sig en människa så är det inte möjligt för denne att inte närma sig Gud. Ingen skulle heller kunna påstå att alla är lämpade att bli buddhistmunkar. Man kan konstatera att det finns ytterst intelligenta människor som är stängda för Guds realitet och byfånar som är totalt öppna för Guds realitet, och då måste man också erkänna att det finns nivåer av förståelse.

Även om man som jag befinner sig på det allra första trappsteget av förståelse så kräver ödmjukhetens oskrivna lag att man måste erkänna att det finns de som kan ta in på djupet de sanningar som man själv är stängd inför. Men vad som också måste erkännas är att islam inte är dess byggnader, minareter och vackert broderade mattor. Sufismen är heller inte, som orientalisterna gärna vill få det till, en kultur eller ens en parallellkultur. Något man kan skriva om i en bok. Det är något som måste upplevas, smakas. Dess sötma måste levas.

MO: Ska islam anpassa sig efter tidsandan?

AN: Tidsandan är förgänglig. Trender kommer och går. Politisk korrekthet skapas i en steril miljö av en elit separerad från människan. Islam skapar kontinuitet. Islam skapar också dynamik. Den är inte statisk. Det som utmärker Muhammads statsbildning i Medina var att den var byggd på frivillighet. En frivillighet som i sin tur kräver offer. Inget för en soffsittare. Välfärdsstaten hjälper förvisso änkan och den föräldralöse men är ändå kall och steril. Islam presterar detsamma men med en otrolig kraft och empati, med en oförklarbar värme. Islam skapar motivation hos individen medan den europeiska välfärden skapar apatiska nihilistiska människor. Islam är inte pakistansk. Den är inte palestinsk, gambiansk eller iransk.

Islam är det enda etos som mänskligheten kan vända sig till. Det är oundvikligt. Alla andra -ismer har visat sitt sanna jag. Det är inte hållbart. Kommunismen visade sitt fula tryne och vittrar nu bort. Kapitalismen håller i detta nu bokstavligen på att förstöra planeten medan vi stumma står och ser på. Islam kommer vinna, det är jag fullkomligt övertygad om. Jag är lika övertygad om att det inte är min generation som kommer öppna världen för islam. Kännetecknande för muslimen är eller bör vara hans/hennes mod. Vi måste våga hävda vår sanning. Men det tar tid innan morgonkaffet har sin verkan, muslimerna har precis börjat vakna upp inför sitt arv. Men vi vet dock att vår Profet älskade optimism. Han sade också: ”Förbanna inte tiden ty Tiden är Allah”.

Vi lever i bankismens tidevarv. Där vi inbillat oss att vi styrs av demokratiskt valda regeringar, men den nakna sanningen är att vi styrs av en anonym massa av bankirer, en oligarki. En elit ovan nationalstaterna. En elit som världens ”mäktigaste” män måste knäfalla inför utan att någon känner deras namn. Befinner vi oss inte i en finanskris just nu? Ska islam anpassa sig till detta? Vi lever i ett Europa där genomsnittsarbetaren arbetar ca två månader per år gratis åt banken för att betala av räntan. Jag skräms över att folk är likgiltiga över det faktum att vi arbetar 12 månader och får betalt för 10 bara för att kunna köpa onödiga materiella ting på en framtidsnota. Det påminner mig lite om det faraoniska Egypten där bönderna tvingades slava (frivilligt) åt en farao som påstod sig vara gud. Människan i vår tid har en mental hälsa som nästintill påminner om en psykos. Ska islam anpassa sig efter detta? Ska vi sluta oss till den stora anonyma massan hjälplösa belåtna konsumenter? Ska vi vara som den romerska publiken på Colosseum eller den påhejande publiken vid aztekernas offerceremonier? Man måste nog våga vara en nejsägare till ”tidsandan”.

MO: Vad tror du om framtiden för islam i Sverige?

AN: Vid en första anblick, så ser det rent procentuellt ut som att den svenska ateistiska kulturen vunnit över den svenska islam. Av 400 000 svenska muslimer så skulle man väl gissa att runt 10 procent går till moskén. De flesta muslimer ägnar väl lika mycket reflektion åt frågan om Gud som en vanlig svensk. Alla slås av den oundvikliga tanken på Gud, men de flesta viftar bort den och köper en ny platt-tv för att sysselsätta tankarna bort från tomheten. Men det lilla frö av tro som vilar i muslimen har större kapacitet att förändra världen än all ateistisk kampiver någonsin kan. Ateism leder oundvikligt till nihilism. De är två synonymer. Men en stor massa av de invandrade muslimerna kommer från länder där islam konsekvent förtryckts under större delen av 1900-talet. Vare sig det rör sig om Ataturkismen i Turkiet, kommunismen i Bosnien eller Baath-nationalsocialismen i Irak.

De nya generationerna som är födda här i Sverige bär inte denna börda på samma sätt. De kan på nytt upptäcka islam. Jag är hoppfull. De krafter som vill kväva andligheten måste erkänna att varje generation kommer att ställa samma existentiella frågor. Det ligger i människans natur.

MO: Varför bör man som svensk konvertera till islam?

AN: Lev i förträngd olycka eller finn frid. Är det ett val? Jag förstår inte hur man kan leva en hel livstid utan att ta itu med själva frågan om vad som är det bakomliggande syftet med existensen. Jag tycker inte frågan är korrekt. Varför bör man som människa konvertera till islam är en bättre formulering. För att uttrycka det lite fyrkantigt så kan man säga att det bara finns två monoteistiska religioner, judendom och islam. Eftersom judendomen är stängd för alla med ”fel” etnicitet så är islam den enda allmänmänskliga monoteistiska läran. Dörren till islam står vidöppen. Konverteringen kräver bara två fraser ”jag vittnar om att det inte finns något värt att dyrka utom Gud och att Muhammad är Hans siste Sändebud”. Kort och koncist. Kraft och värme. Egentligen har svensken redan sagt första delen av trosbekännelsen utan att vara medveten om det. ”Det finns ingen gud” säger han. Det enda han behöver addera är ”bara Gud”. Jag klandrar inte svensken för att han vänt den kristna rituella kannibalismen och gudablodsdrickandet ryggen. Det är inte en tro för dagens rationella människa. Men det är nu dags för honom att omfamna Gud. Bara det.


Källa: Från darqawi.se
Denna intervju utfördes av Mohamed Omar i augusti 2009 och publicerades även på hans blogg.
Foto: Från Abdussalaam Nordenhöks Facebook-profil