Turban-traditionen i Islam | Sh. G. Haddad

Turban-traditionen i Islam

Av Shaykh Gibril F Haddad
Översatt av Anonym

Allahumma salli ‘ala sahibi al-taj”, lyder en känd jemenitisk bön, “Vår Herre, välsigna ägaren av kronan! “Kronan” här är turbanen, och dess ägare är den Helige Profeten Muhammad (må frid och välsignelser vara över honom).

Imama, turbanen, har varit den mest utmärkande klädesplaggs-sunnan (traditionen),en del av den islamiska livsstilen sedan religionens begynnelse. ‘Abd Allah ibn ‘Umar sade: “Profeten brukade vira turbanen runt hans huvud och stoppa in dess tyg innanför turbanen så att tyget fästs bak, låtandes dess extremitet hänga ner mellan hans axlar.

Turbaner brukade till och med bäras innan Islam och beteckna en mans heder. Ett arabiskt ordspråk lyder: “turbanerna är arabernas kronor”. Detta förklas på så sätt att de forntida araberna var för stolta för att acceptera en kungs styre över dem, och därför hade de inga andra kronor än deras turbaner.

Det tidiga muslimska sättet att bära en turban bestod av två stycken huvudbonader: qalansuwan (som idag kallas för kufi), en kantlös hatt av varierande tjocklekar, och ’imaman, turbantyget virat runt qalansuwan. Abu Dawud omnämnde i hans Sunnan att Profeten återberättas ha sagt: ”Skillnaden mellan oss och avgudadyrkarna är att vi bär ’imaman ovanpå qalansuwan”. Således var bärandet av enbart det ena eller det andra ursprungligen en främmande praktisering.

Turbanens material är idealiskt vit muslin, ett väldigt fint bomull. Turbanens färger och längder varierar. I kapitlet om Profetens turban i böckerna gällande de Profetiska kännetecknen kända som Shama’il, har källor omnämnt längderna sex och nio som de två standardmåtten. Dock så länge man åtminstone kan vira runt turbanen en gång, är dess längd tillräcklig, medan stora förflutna Shaykher var kända för att bära långa och tunga turbaner som betydligt överskred nio meter.

Alla de grundande Imamerna av de fyra lagskolorna av Ahl al-Sunnah wal-Jama’ah bar turbanen. I biografier om Hanafiskolans grundare, Imam Abu Hanifah, välkänd för hans superba analytiska intellekt, återberättar al-Suyuti och al-Haytami att han ägde sju turbaner, förmodligen en för varje dag av veckan.

Hanafiterna i subkontinenten och andra asiatiska muslimer från kineserna till turkarna, är särskilt strikta om att aldrig be barhuvade. En välkänd lagbok enligt de fyra Sunnitiska lagskolorna uppger: ”Enligt Hanafiskolan är det avskyvärt att be barhuvad utav av lathet. Men att be barhuvad utav ödmjukhet och en känsla av underkastelse är tillåtet.”

Grundaren av Malikiskolan som dominerar nästan hela Afrika idag, Imam Malik ibn Anas brukade alltid bära vackra kläder. ”Han brukade även låta turbanen viras runt under hans hake (en stil kallad för tahannuk), låtandes dess extremitet hänga bakom hans rygg, och han bar musk (parfym) och andra dofter”, sade en av hans studenter.

Malik betonade bärandet av turbanen, särskilt för de lärda. ”Turbanerna bör inte försummas” sade han. ”Jag bar turbanen utan ett enda hårstrå på mitt ansikte. När jag frågade min mor om tillåtelse att söka det akademiska livet, sade hon: ”bär först de lärdas kläder”. Hon klädde på mig tunna sömnade (mushmammara) tyger, satte en hög huvudbonad på mitt huvud och virade en turban runt det och sen sade hon: ”Gå nu och skriv ner vetenskapen”.

”Jag såg över 30 män bära turban i min lärare Rabi’as cirkel. Han brukade inte ta av sig det innan pleiadesstjärnan framträde (sent in på natten) och han brukade säga: ”Jag svär det förstärker förståndet!”

Att blotta huvudet i Islam är ett tecken på en mans låga tillstånd och det är listad i många böcker bland de ”handlingar som avslöjar brist på självrespekt.” (khawarim al-muru’a). En lärd återberättar att en ung man en dag steg in i moskén i Madinah utan något på hans huvud varpå hans far förgäves skällde ut honom sägandes: ”hur vågar du träda in i moskén barhuvad?

Det är dock en helt annorlunda sak om samma handling begås utav ödmjukhet, som det uppdagas i ett svar på en fråga som ställdes till en av 900-talets största auktoriteter i Syrien: “är det okej om folk samlas i moskén för att göra dhikr (Gudåminnelse), läsa koranen, be till Allah, ta av eras turbaner från deras huvuden och gråta så länge som deras avsikt inte är högmod eller för att visa upp sig, utan närma sig Honom?”, han svarade ja.

Den analfabeta Shaykhen ‘Ali al-Hajjar beskrevs som “den barhuvade helgon-aktiga mannen”. Men en annan egyptier, den stränga Ibn Daqiq al-’Id, sade: ”Det som bärs ovanpå huvudet bör inte sättas ned”, åtminstone inte på golvet.

Imam Muhammad ibn Idris al-Shafi’i, grundaren av lagskolan som bär hans namn och dominerar stora delar av mellanöstern och hela södra Asien, ”var välbärgad i hans klädsel och han bar tunna kläder av linne och ull från Bagdad. Ibland bar han en huvudbonad som inte var så högt, men han bar turbanen väldigt ofta.” sade en av hans studenter. ”Jag räknade upp till tre hundra turbaner i hans cirkel utom de jag inte kunde se.”

En annan sade: “Al-Shafi’I brukade bära en stor turban, som om han vore en ökenarab”. Både han och hans student, Hanbaliskolans Imam Ahmad ibn Hanbal brukade vira runt den under hakorna på sättet som nordafrikaner och många sudanier gör än i dag.

Turbanens ädelhet är sådan att det är sagt till oss att till och med änglarna bar på dem i den Koraniska versen: “…”Er Herre skall sända femtusen änglar bärandes kännetecken…” (Surah Ali ‘Imran, vers 125), Ibn Abbas, den störste av de tidigare exegeterna, sade: “kännetecknena är att de bar på turbaner.


Källa: Tidigare publicerat på abuhanifa.se © 2011.
Ursprunglig artikel: http://qa.sunnipath.com