Inre tro vs. yttre bekännelse | Qadi ´Iyad

Om förhållandet mellan inre tro och yttre bekännelse

Ur: Qadi ‘Iyad: Al-Shifa, Del 2 Kapitel 1 Avsnitt 1
Översatt av bmk

Allah den Upphöjde säger:
«Tro därför på Allah och Hans Sändebud och på det ljus som vi har uppenbarat.» (Koranen 64:8)

Han säger:
«Vi har sänt dig [Muhammad] som ett vittne och som förkunnare av ett glatt budskap om hopp och som varnare, för att ni [människor] ska tro på Allah och Hans Sändebud.» (Koranen 48:8-9)

Och Han säger
«Tro därför på Allah och Hans Sändebud, den olärde Profeten.» (Koranen 7:158)

Det är alltså en absolut skyldighet för varje muslim att tro Profeten Muhammad (Allahs välsignelser och fred vare med honom). Annars är îman (tron) inte fullständig och islam inte giltig.

Allah den Upphöjde säger: «För dem som inte vill tro på Allah och Hans Sändebud – ja, för alla som förnekar sanningen – har vi en högt flammande eld i beredskap!» (48:13)

Enligt en hadith som går tillbaks till Abu Hurayrah (må Allah den Upphöjde vara nöjd med honom) har Allahs Sändebud sagt:
“Jag har befallts att bekämpa folk tills de bekänner [1] att det inte finns någon gud utom Allah och tror mig och det budskap jag kommer med. Om de gör det är deras liv och egendom säkra för mig med undantag av vad de är skyldiga enligt lagen. Allah kommer att döma dem” [Bukhari och Muslim]

Qadi Abu’l-Fadl (må Allah ge honom framgång) sade:
“Att tro [îman] på honom (Allahs välsignelser och fred vare med honom) är att bejaka hans profetskap och Allahs budskap till honom och att bejaka allt som han förmedlat och sagt. Hjärtats bejakande [tasdîq] bör åtföljas av tungans bekännelse [shahadah] att han är Allahs Sändebud, må Allah välsigna honom och ge honom fred.”

Kombinationen av hjärtats bejakande och tungans bekännelse utgör bekräftad tro. En version av ovanstående hadith som berättats av cAbdullah ibn cUmar (må Allah vara nöjd med dem båda) lyder:
“Jag har befallts att bekämpa folk tills de bekänner om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.” [Bukhari och Muslim]

Detta uttrycks ännu tydligare i den hadith enligt vilken (Ängeln) Jibril sade: “Berätta för mig om islâm”, och Profeten (Allahs välsignelser och fred vare med honom) svarade: “Islam är att vittna om att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammad är Allahs Sändebud.” Därefter fortsatte han med att beskriva islâms fem pelare. Sedan frågade (Ängeln) om îmân (tro). (Profeten, Allahs välsignelser och fred vare med honom) svarade: “Det är att tro på Allah, Hans Änglar, Hans Böcker och Hans Sändebud”. [Muslim]

Vi har alltså fastställt att tron [îman] på Profeten innebär inre övertygelse, medan islam kräver att man uttalar detta med tungan.

Detta är det fullkomliga och lovvärda tillståndet.

Det klandervärda tillståndet däremot är att bekänna med tungan utan att bekräfta det med hjärtat, vilket är hyckleri [nifaq]. Allah den Upphöjde säger
«När hycklarna kommer till dig säger de: Vi vittnar att du är Allahs Sändebud! Men Allah vet att du är Hans Sändebud, och Allah vittnar att hycklarna ljuger» [63:1]

Dvs. de säger en sak och tror en annan. De tror inte vad de själva säger. Om de innerst inne inte tror att det är sant har de ingen nytta av att uttala det med tungan. Ordet iman kan inte tillämpas på dem och i det kommande livet bedöms de inte som troende. De kommer att sluta sig till dem som inte tror i den nedersta delen av Elden. Men på grund av tungans bekännelse döms de ändå som muslimer när det gäller denna världens lagar. Muslimska imamer och domare kan bara bedöma andra människors islâm efter deras yttre handlingar, eftersom det inte är möjligt för en människa att veta något en annan människas inre. Det är inte deras uppgift att utreda sådana människors inre tillstånd. Profeten (Allahs välsignelser och fred vare med honom) förbjöd att man skulle döma dem som icke-troende och klandrade den som gjorde det när han sade: “Varför öppnade du inte hans bröst? [2] ” [Bukhari och Muslim]

Jibril-hadithen klargör skillnaden mellan sann tro och det som (enbart) uttalas med tungan: att vittna [shahadah] är en del av islam och bekräftelse i hjärtat [tasdiq] är en del av imân.

Det finns andra tillstånd mellan dessa båda. Ett sådant är om någon bejakar i sitt hjärta och sedan dör utan att ha haft tid att vittna. Det finns olika meningar om en sådan person. En del lärda ställer villkoret att man måste fullborda sin tro genom muntligt vittnesmål. Andra anser att en sådan person är troende och kommer till Paradiset enligt Profetens (Allahs välsignelser och fred vare med honom) uttalande:
“Den som har minsta korn av tro i hjärtat kommer ut ur Elden.” [Bukhari och Muslim]

Profeten (Allahs välsignelser och fred vare med honom) nämnde bara det som finns i hjärtat. Detta gäller alltså en person som tror i sitt hjärta, och om han inte (hunnit) uttala den var det varken av motsträvighet eller försumlighet. Detta är det den korrekta uppfattningen i frågan.

Ett annat fall är om någon tror i sitt hjärta men väntar länge med att bekänna det, trots att han vet att det är nödvändigt att göra det. Han varken talar eller vittnar om det någon enda gång under hela sitt liv. Om en sådan person finns det också olika meningar. Det har sagts att en sådan person är troende eftersom han bejakat tron inom sig. Eftersom vittnesmålet är en påbjuden handling, är han en syndare så länge han inte avlagt det, men han kommer inte att stanna i Elden för evigt. Det har å andra sidan sagts att han inte är någon riktig troende förrän han förenat sin tro med en muntlig vittnesmål, eftersom vittnesmålet innebär att man sluter ett avtal, vilket är en förutsättning för tron. Vittnesmålet står i direkt samband med tron – tron blir inte komplett utan att shahada uttalas med tungan. Detta är det den korrekta uppfattningen.

Det här är en liten fråga som ändå har varit föremål för utförliga diskussioner. Vad menas med Islam? Vad menas med Iman och vad består den av? Kan den öka eller minska? Nekas den troende belöning för sin tro om det saknas ett giltigt vittnesmål? Måste vittnesmålet åtföljas av handling? Eller kan tron yttra sig enbart genom inre kvalitéer och tillstånd, såsom stark övertygelse, orubblig tro, klar insikt och ett tillstånd av ständig närvaro i hjärtat?

Att gå djupare in i detta ligger utanför den här bokens målsättning. Vi har sagt vad som behövs för våra syften här, insha’Allah.


[1] Här följer en diskussion av förhållandet mellan tro [iman], inre bekräftelse [tasdîq] och yttre bekännelse [shahada]. Ordet [shahada] har genomgående översatts med bekänna eller vittna. Ordet [tasdîq] översätts med bejaka eller bekräfta, medan ordet tro reserverats för att översätta [îman]

[2] Detta sade Profeten till ’Usama ibn Zayd när han hade dödat en flyende fiende i strid trots att denne ropat la illaha illa Allah. Profeten (fred och välsignelse vare med honom) sade ”Har du dödat honom fast han sagt la illaha illa Allah?” ’Usama sade: “Men han bara låtsades”. Då sade Profeten: ”Varför öppnade du inte hans bröst?” (för att se vad som fanns inuti).


Kultursällskapet Damas © 2006 damas.st, damas.nur.nu